Fackets två ben

LEDARE2011-09-06
ST bygger sin fackliga styrka på att förbundet har verksamhet på både lokal och nationell nivå. För att den styrkan ska bestå krävs att många bidrar till att bygga upp fackets muskler.

Den fackliga idén är att sluta sig samman med andra för att gemensamt påverka sin arbetsmiljö och sina arbetsvillkor. Det är en strategi som står på två ben. På nationell nivå samlas STs medlemmar kring krav i de centrala avtalsrörelserna och ståndpunkter som förbundet driver gentemot regering och riksdag. På den enskilda arbetsplatsen förhandlar man om löner och villkor och bidrar till att utveckla verksamheten.

När det ena benet inte bär har facket inte samma styrka. Det går aldrig att fullt ut ersätta en lokal närvaro med en centraliserad servicefunktion. Andra fackförbund, med betydligt svagare organisation ute på arbetsplatserna, har skäl att se med avund på STs många och duktiga lokala representanter.

Men även arbetsplatsfacket för alla, som ST kallar sig, har tyvärr medlemmar som saknar fackligt förtroendevalda på sitt jobb. Det är en oroväckande utveckling som måste tas på allvar. Det blir tydligt när man i detta nummer av ST Press läser om situationen på Riksbanken, där ST-avdelningen lades ned för ett år sedan eftersom det inte gick att finna någon som kunde ta över den fackliga stafettpinnen. Nu har ST-medlemmarna svårare att göra sin röst hörd i diskussionerna om förändringar på arbetsplatsen. Och förbundets centrala ombudsmän har knappast samma förutsättningar att förhandla om lönerna.

Det ligger alltså i både medlemmarnas och förbundets intresse att det lokala fackliga arbetet är så livaktigt som möjligt. En viktig strategi är att ständigt försöka involvera fler. Det kan kräva nya arbetsmetoder och organisationsformer som förmår att fånga upp engagemang som inte riktigt hittar sin plats i traditionella strukturer. På Sida har facket bildat arbetsgrupper som gör det möjligt att ta på sig mer begränsade arbetsuppgifter. »Man behöver inte ta hela Sida på sina axlar!«, som Irina Grate uttrycker saken.

Men det finns också andra faktorer som kan påverka viljan att engagera sig i det lokala facket. STs företrädare på Sida anser att det varit svårt att jobba fackligt på arbetsplatsen och förklarar det bland annat med chefers attityder och okunskap.

Arbetsgivarna måste inse att facket är en betydelsefull samarbetspartner. Det finns de myndighets- och företags­ledningar som förstått detta – men tyvärr också de som främst ser facket som ett problem. Det kan leda till att det blir både svårt och tröstlöst att arbeta fackligt.

Därför är det viktigt med tydliga signaler från högsta ort om att fackligt arbete ska värdesättas och ges rimliga förutsättningar. De centrala avtalen innehåller sådana skrivningar – som helst borde stärkas ytterligare. General­direktörer och bolagsledningar kan göra en viktig insats genom att inskärpa vikten och värdet av ett gott samarbete med facket. Och regeringen bör i sin tur påminna dem om samma sak.

På de allra flesta ST-arbetsplatser finns fackliga företrädare som jobbar hårt och åstadkommer viktiga resultat. Det är något som organisationen har anledning att vara stolt över. Men nya utmaningar innebär att det krävs allt hårdare arbete för att lyckas upprätthålla denna imponerande fackliga närvaro. För att ST ska stå stadigt på sina två ben även i framtiden måste många vara med och bygga upp de fackliga musklerna.

 

Alexander Armiento

chefredaktör

Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.