Annons:

Skärpning, staten!

LEDARE2005-02-02

Staten sviker sina anställda och sin roll som arbetsgivare när den offentliggör utflyttningsplaner utan något som helst samråd med personalen i förväg.

Av:  Jan-Åke Porseryd

Att begära att cirka 2 700 myndighetsanställda ska flytta ut från Stockholm och andra orter utan något som helst föregående samråd är naturligtvis ett stort fiasko för statens personalpolitik.
Självklart är det fullt rimligt att staten tar sitt ansvar för de försvarsnedläggningar man beslutat om.

Och att regeringen använder statliga verksamheter för att sprida arbetstillfällen över hela landet och för att motverka arbetslöshet, kan heller ingen invända mot. I det här fallet får ju Östersund, Arvidsjaur, Karlstad/Kristinehamn och Gotland efterlängtade ersättningar för nedlagd militär verksamhet. Det är bra.

Men sättet det gått till på måste med rätta kritiseras. Det manar inte till efterföljd.

2 700 personer får ett plötsligt besked, en kalldusch lindrigt sagt, om att de måste flytta ifrån sina nuvarande hemorter, huvudsakligen Stockholm, om de vill behålla jobbet.

Inte bara de 2 700 berörs. Det får återverkningar för hela familjer. Barn rycks upp från skolmiljöer och kompisgäng. Gamla föräldrar går miste om nödvändig omvårdnad. Kontakter med släkt, vänner och bekanta skärs av. Tiotusentals personer kommer i kläm.

Under årens lopp har det ena ansvariga statsrådet efter det andra upprepat samma fras: Staten ska vara ett föredöme i personalpolitiken. Senast gör förvaltningsminister Sven-Erik Österberg det i en intervju i det här numret av ST Press (sid 16-18). Men när det verkligen gäller då fungerar inte den goda personalpolitiken. Då sviker staten.

Varför har man inte pratat med personalen i förväg? På varje myndighet, på varje arbetsplats hade det gått utmärkt att föra samtal mellan chef och var och en av de anställda. Mer bråttom har det inte varit.

I löneavtalet för staten (RALS 2004-2007) ivrar arbetsgivaren för att hålla lönesättande samtal med varje anställd. Då går det bra med samtal, men om de omvälvande flyttplanerna blev det tyst.

Nu måste staten skärpa sig. När det slutliga beslutet om utflyttningarna väl är fattat måste staten visa stor generositet både mot de som väljer att flytta med och de som stannar kvar.

Flyttbidrag, ny bostad, trygghetsgarantier, pensionering är några exempel på åtgärder där staten måste satsa ordentligt med resurser, som bör vara långt generösare än vad trygghetsavtalen stipulerar.

För facken, inte minst ST, blir det en huvuduppgift att värna medlemmarnas/de anställdas intressen i överläggningar med de statliga arbetsgivarna.

När det är sagt, är det viktigt att än en gång påpeka att nya arbetstillfällen är välkomna i utlokaliseringsorterna.

Där skapas nya statliga arbetsplatser, som efter en inkörningstid kommer att hitta bra fungerande arbetsformer. För de anställda som flyttar med kan nya utmaningar visa sig vara väl så positiva.

Och visst finns det gott om dugligt och kompetent folk utanför Stockholm – det är en självklarhet –, även om vissa myndighetschefer uttryckt sig klumpigt och på ett sätt som kunnat uppfattas som motsatsen.

Jan-Åke Porseryd är chefredaktör för ST Press.
Jan-Åke Porseryd är chefredaktör för ST Press.

Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.

ÄMNEN:

Arbetsmarknad