Snåla inte på biståndet

LEDARE2003-07-29
Trots att Sverige är ett av de rikaste länderna i världen, och bara blir rikare år för år, så snålas det med stödet till de fattigaste människorna på jorden.
Av:  Jan-Åke Porseryd

Gång på gång används biståndspengarna som en regulator för att få statsbudgeten att gå ihop.

Sverige har länge varit ett av de mest framstegsvänliga länderna på det här området. Tidigt låg vi i täten i diskussionen om hur hjälpen till u-länderna skulle utformas.

Redan 1962 lade den dåvarande s-regeringen fram proposition 100 till riksdagen, undertecknad av statsminister Tage Erlander, som fastslog en-procentsmålet för det svenska biståndet. En procent av bruttonationalprodukten BNP (i dag BNI) skulle årligen avsättas till u–hjälp.

Samma år mer än fördubblades också biståndet från 50 till 130 miljoner kronor. NIB (Nämnden för svenskt bistånd ) inrättades med Arne Björnberg som chef.

”Stödet till de fattiga länderna kommer därmed att utgöra ett av de viktigaste inslagen i 1960-talets politik”, hette det i regeringsförslaget.

Biståndsfrågan kom att bli central i
debatten många år framöver. Politiska
vänstervindar betydde en kraftfull förstärkning av biståndet och 1975 uppnåddes en–procentsmålet.

Sverige blev därmed  ”bäst i klassen”, ett av få länder som uppfyllde målet.

Det gällde fram till 1993, då 90-talets ekonomiska besparingar drastiskt kapade biståndet med nära en tredjedel, till 0,7 procent av BNI.

Överenskommelsen mellan s-regeringen och vänsterpartiet/miljöpartiet efter valet förra året slog fast att en-procentsmålet ännu en gång ska uppnås, denna gång 2006.

Tyvärr ville regeringen (inför årets vårbudget)  åter skriva ned biståndsmålet men fick lyckligtvis nej av stödpartierna v och mp.
Ändå blev det ett sparande; 400 miljoner kronor av årets pengar skjuts till nästa år.

Behoven i världen är omätliga.
1,2 miljarder män, kvinnor och barn – av en befolkning på sex miljarder – lever på mindre än en US-dollar (cirka åtta kronor) per dag. Fattigdomen på jorden är katastrofalt stor. Det handlar om brist på tillgång till mat, mark, boskap, jordbruksredskap, vatten och hälsovård.

Vi i den rika världen, och det gäller inte bara Sverige, har en moralisk skyldighet att hjälpa de mest  nödlidande människorna för att ge dem värdiga levnadsvillkor; det kan ingen förneka.

Ändå snålar Sverige som sagt numera med biståndet. Vi är sämre än två av våra nordiska grannar. Danmark satsar 0,95 procent av BNI och Norge 0,93 procent, alltså långt mer än Sverige, även i absoluta tal.

Sveriges hjälp till u-länderna uppgår till knappt 20 miljarder kronor. Det motsvarar, för att ta ett exempel, en fjärdedel av den summa som varje år undanhålls statskassan p g a skattefusk.

”Sverige bör betala  hela fem procent av  BNP i u-hjälp”, föreslog några motionärer till en s-distriktspartikongress på 1960-talet, motsvarande över 100 miljarder kronor i nutida penningvärde.

Ett belopp i den storleken är väl helt orealistiskt i dag.
Men fördenskull finns ingen anledning att snåla med u-hjälpen på det sätt Sverige gör för närvarande.

Detta är en ledartext. Den speglar ledarskribentens personliga uppfattning.

ÄMNEN:

Internationellt
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.