Så tacklar du rädslan att avslöjas som en bluff
Det är vanligt att tvivla på sin egen förmåga. Om du gör det, kom ihåg allt du kan och har gjort, och försök styra in tankarna på nya banor. För den som fastnar i känslan av att vara en inkompetent bluff leder spiralen bara nedåt.
Egentligen är jag, trots många tecken på motsatsen, en simpel odugling. Jobbet fick jag mest på grund av tur. Nu måste jag jobba stenhårt för att inte bli genomskådad. Fast det blir jag nog ändå. Då blir det riktigt hemskt.
Ungefär så tänker och känner den som lider av bluffsyndromet. Det är ett psykologiskt fenomen, inte en formell diagnos, som först formulerades i USA på 1970-talet, där det kallas ”imposter syndrome”.
– Man kan definiera det som en irrationell känsla av att vara misslyckad eller inkompetent, trots att man egentligen är kompetent, och en rädsla för att bli avslöjad, säger Mattias Lundberg, docent i psykologi vid Umeå universitet.
Studier har visat att upp till 70 procent av alla högpresterande personer någon gång upplevt dessa känslor. De som begränsas allvarligt av syndromet är dock betydligt färre. Forskningen har vid olika tillfällen pekat ut högutbildade kvinnor, akademiker i allmänhet, invandrare och minoritetsgrupper som särskilt utsatta.
– På senare tid har man snarare sett att det finns i alla grupper, säger Mattias Lundberg.
En högpresterande kultur, där misstag inte tolereras och återkopplingen är bristfällig, ses som en bidragande orsak. Familjebakgrund, uppfostran och perfektionistiska personlighetsdrag har också lyfts fram som möjliga orsaker.
– Det finns en mängd olika förklaringar till varför fenomenet uppkommer.
Klart är att syndromet får negativa följder om det biter sig fast.
– På det inre planet mår man jättedåligt. Man är stressad och känner att man måste överprestera och överarbeta för att klara sig, säger psykologen och föreläsaren Henrik Wiman.
Den som tvivlar på sin egen förmåga kommer heller inte till sin fulla rätt på jobbet, konstaterar han.
– Man kanske tackar nej till uppdrag, eller en befordran, eftersom man är rädd att misslyckas och avslöjas.
Den nedåtgående spiralen kan leda till sämre löneutveckling och sumpade jobbchanser, i värsta fall sjukskrivning och arbetslöshet. Trots att den drabbade egentligen är högst kompetent.
Att lida av bluffsyndromet är inte detsamma som att vara självkritisk, framhåller Henrik Wiman.
– En viss grad av självkritik kan hjälpa dig att polera dina färdigheter och ta steg för att nå dina mål. Men när självkritiken tar över och börjar påverka ditt vardagsliv – då handlar det om något annat, säger han.
Mattias Lundberg ger rådet att lyssna noga på signaler från nära och kära.
– Ofta får man ledtrådar från den som känner en bäst. Det kan vara en partner som säger ”nu är du så orolig för det du ska göra på jobbet igen, du har ju inte varit närvarande mentalt på veckor”. Då måste man fråga sig varför, säger han.
Det finns strategier som kan hjälpa den som är drabbad att hantera bluffsyndromet. Den irrationella känslan i sig är svår att styra, men man kan försöka ta kommandot över de tankar som orsakar känslan.
– Reflektera över dina tidigare prestationer. Varför har du det jobb du har? Det var inte du själv som anställde dig, utan andra som tyckte att du och dina erfarenheter och meriter var bra, säger Mattias Lundberg.
Henrik Wimans råd är att försöka separera känslan från sig själv. Det kan man göra genom att sätta ord på den.
– Man kan kalla den ”bluffrösten”. När den kommer med sitt tvivel, och till exempel säger att du inte ska hålla föredraget på jobbet, eftersom det kommer att bli fiasko, så ska du medvetet gå emot den och verkligen hålla föredraget.
Att ta in feedback från andra är också bra, exempelvis genom att prata med bästa kompisen på jobbet.
– Berätta hur du känner. Be kompisen förklara varför det är orimligt att du ska känna så, säger Mattias Lundberg.
Att sätta upp gränser för vad som är ”tillräckligt bra” i arbetet är också viktigt, liksom att vara förlåtande mot sig själv och förstå och acceptera att det är vanligt att ibland tvivla på sin förmåga.
– Det är okej att känna sig som en bluff ibland, de flesta gör det. Men man ska inte låta känslan styra och hindra en från att göra saker, säger Henrik Wiman.
När man blivit medveten om problemet och börjat bearbeta det på olika sätt måste man också ha tålamod. Det kan ta tid att frigöra sig från irrationella känslor och tankar. Men om inget förändras, och vardagsliv och relationer påverkas, är det dags att söka hjälp. Då bör man vända sig till en legitimerad psykolog. Det kan man få hjälp med via företagshälsovården.
– Oftast är fenomenet väldigt arbetsrelaterat, så det är en bra start, säger Mattias Lundberg.
Klimatet på arbetsplatsen kan både orsaka och motverka bluffsyndromet. Chefen har en viktig roll i att skapa en tillåtande arbetsmiljö där feedbacken är konstruktiv och samtalsklimatet öppet. På en sådan arbetsplats ses misstag som en möjlighet till utveckling och följs inte av formella eller informella repressalier, och medarbetarna dömer eller hånar inte varandra när saker gått fel. Då får bluffsyndromspöket svårt att hålla kvar greppet.
Som medarbetare kan man bidra till ett sådant klimat genom att våga blotta sig en aning, i den mån man känner sig bekväm med det.
– Man kan vara mer öppen och erkänna saker man inte kan, och även att man ibland tvivlar på sin förmåga, säger Mattias Lundberg.
Samtidigt är det inte enkelt att som enskild anställd påverka klimatet på en arbetsplats, konstaterar Henrik Wiman.
– Det förutsätter att det finns en psykologisk trygghet där alla – i alla fall majoriteten – drar åt samma håll, säger han.
Ta striden mot bluffsyndromet
- Styr och ifrågasätt dina tankar. De som anställt dig har tyckt att du är kompetent – lita på dem.
- Separera känslan från dig själv. Kalla den ”bluffrösten” och trotsa den när den vill begränsa vad du ska göra.
- Inse att många har samma känsla – acceptera att det är normalt.
- Sätt gränser för vad som är ”tillräckligt bra” i ditt jobb.
- Om känslan fortsatt påverkar ditt liv negativt, sök hjälp hos en legitimerad psykolog.
