Facket bör inte ställa upp på prestationshetsen på jobbet
I dag förväntas vi alla ständigt prestera mer på jobbet, vilket leder till en känsla av att aldrig vara bra nog, skriver Siv Norlin, vice avdelningsordförande för ST inom Försäkringskassan. ST bör inte bidra till att upprätthålla en sådan ordning, och det bör inte heller vara en facklig uppgift att stötta enskilda medlemmar i en inbördes konkurrens om löneutrymmet, anser hon.
I dag bygger arbetslivet på att vi hela tiden ska sträva efter att bli bättre och bättre. Vi förväntas ständigt prestera mer. Vi ska sätta upp mål för vad vi vill uppnå i arbetet och ha en utvecklingsplan för att komma dit. Vi ska bedömas av våra chefer, som utifrån de bedömningarna ska sätta våra löner.
Det leder lätt till känslan att aldrig vara tillräcklig och att aldrig vara nog. Vi blir aldrig färdiga, utan förväntas hela tiden sätta högre och högre mål och arbeta än mer och hårdare.
Samtidigt får vi allt oftare höra att vi ska ta eget ansvar för vår kompetensutveckling och vår hälsa. Men hur kan det vara möjligt när vi saknar mandat för att besluta om den egna kompetensutvecklingen? Hur ska vi dessutom kunna ta hand om den egna hälsan när arbetet är slitsamt och stressande?
När vi efterfrågar en hälsofrämjande arbetsplats och hoppas på att få en stressfri miljö kanske vi får en föreläsning om hur vi ska hantera stressen eller en fråga om vi har använt vårt friskvårdsbidrag. Vi uppmuntras till att ta hand om den egna hälsan genom olika friskvårdsinsatser i stället för att erbjudas en god arbetsmiljö.
Det är självklart att vi behöver lära mer och utvecklas i takt med förändrade arbetsuppgifter, och att vi ska ta till oss den nya kunskap som behövs. Oftast vill vi också själva utvecklas och lära mer, men när det gäller att höja våra mål och öka prestationen bör vi själva få göra det valet utan att vara under press från arbetsgivaren.
Hela konceptet med individuella målsättningar, utvecklingsplaner och individuella löner utifrån chefens bedömning bygger på att alla ska pressas till att prestera mer och mer. Vi är aldrig tillräckliga.
Vi behöver definitivt fundera på om denna hets att prestera mer och mer också kan vara en viktig orsak till den ökade psykiska ohälsan. Känslan av att aldrig vara tillräcklig är en känsla som kan förgöra. Den psykiska ohälsan i form av stress, ångest och depression är stor och den måste tas på allvar.
I en verksamhet med begränsade ekonomiska ramar för lönelyft innebär det dessutom att du i praktiken konkurrerar med arbetskamraterna om den slant som finns att fördela. Ju bättre du är – eller ju bättre du kan prata för dig själv – desto högre lön kan du få, men desto mindre blir det då också kvar att fördela till arbetskamraterna.
Grundtanken med individuell lönesättning är att ju mer du presterar desto högre lön får du. Fackföreningsrörelsens ursprungliga tanke var att vi säljer vårt arbete för vad vi anser att det är värt, genom att sätta priset på arbetet med ett gemensamt agerande och vara överens om att ingen utför arbetet till ett lägre pris än andra. Den tanken försvann med införandet av individuella löner.
Fackliga organisationer har trillat i fällan och lägger kraft på att ge medlemmar individuellt stöd för att öka sin prestation och visa upp sina resultat inför arbetsgivaren. En viktig insats vid lönerevisionerna har blivit att ge stöd inför lönesamtalen, vilket i praktiken handlar om att hjälpa medlemmarna att visa upp sig själva i konkurrens med sina kollegor.
I avdelningsstyrelsen för ST inom Försäkringskassan har vi kommit fram till att det inte kan vara ett fackförbunds uppgift att arbeta för principen att medlemmarna ständigt förväntas öka sin prestation, eftersom ett sådant förhållningssätt leder till upplevelsen att aldrig vara tillräckligt bra. Vi anser också att det inte kan vara en facklig uppgift att stötta medlemmar att konkurrera med arbetskamraterna. Vi menar att en arbetsmiljö som bygger på kamratskap i stället för konkurrens är vägen framåt.
Vi skulle vilja diskutera dessa frågor inom hela förbundet:
- Är det en facklig uppgift att drivas med i hetsen kring personliga mål och utvecklingsplaner som leder till en känsla av att aldrig vara tillräckligt bra?
- Är det en facklig uppgift att stötta medlemmar i konkurrens med arbetskamraterna i kampen om den ”lönepott” som finns att fördela?
- Hur kan vi få en lönesättning som inte bygger på konkurrens och hets?
Vi hoppas kunna starta en diskussion inom Fackförbundet ST om hur vi kan motverka hetsen i arbetslivet och kraven på ständigt ökade prestationer, och om hur löner ska sättas utan att både hälsa och rättssäkerhet riskeras.
Siv Norlin
Ledamot av avdelningsstyrelsen för ST inom Försäkringskassan
Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
