Helena Lindberg och Linnéa Sandell, Riksrevisionen.
Bild: Frida Ström, Ebba Lindholm
Helena Lindberg och Linnéa Sandell, Riksrevisionen.

Inget tyder på att produktivitetsavdraget är orsaken till stress på myndigheterna

DEBATT: PRODUKTIVITETSAVDRAGET2022-05-12
I Riksrevisionens granskning framkommer inget som tyder på att problem med stress på myndigheterna kan knytas specifikt till det så kallade produktivitetsavdraget, skriver Helena Lindberg, riksrevisor, och Linnea Sandell, revisor på Riksrevisionen, i en kommentar till den kritik som ST riktat mot granskningen.

Fackförbundet ST har i sin rapport Urholkad stat riktat kritik mot Riksrevisionens granskning av pris- och löneomräkningen. Tidningen Publikt har rapporterat om denna kritik och bett Riksrevisionen att kommentera den, vilket vi gör i denna artikel.

Riksrevisionen har granskat pris- och löneomräkningen av myndigheternas anslag för förvaltningsutgifter. Denna omräkning sker inför varje budgetår med en automatisk beräkning. Från kompensationen för löneutvecklingen görs ett avdrag, det så kallade produktivitetsavdraget.

När vi bedömer hur väl omräkningen har fungerat, gör vi det i förhållande till intentionerna med modellen. Det är naturligt att Fackförbundet ST har en annan utgångspunkt men det kan vara värt att påminna om att regeringens och riksdagens intention bland annat var att skapa incitament till effektiv resurshantering och en långsiktigt hållbar statsförvaltning. Syftet var också att staten inte skulle halka efter löneutvecklingen inom den privata sektorn, där löneutrymmet delvis möjliggörs av produktivitetsökningar. Regering och riksdag ville skapa incitament för motsvarande produktivitetsökningar i staten, för att undvika att de statliga lönerna skulle släpa efter – eller tvingas till skattehöjningar för att finansiera höjda löner utan koppling till ökad effektivisering.

Riksrevisionens granskning visar att pris- och löneomräkningen, som omfattar produktivitetsavdraget, i stort fungerar som det var tänkt utan betydande negativa konsekvenser för myndigheternas möjlighet att utföra sina uppdrag eller rekrytera rätt kompetens.

Vi har särskilt studerat tre myndigheter som har ett förvaltningsanslag som i princip bara har räknats om med pris- och löneomräkningen. Ingen av dessa myndigheter uppger att omräkningen har skapat nämnvärda problem, samtidigt som deras budgetunderlag visar att omräkningen har framtvingat prioriteringar. Kompletterande intervjuer med myndighetsledningar visar att de, med några undantag, uppfattar produktivitetsavdraget som en styrsignal, inte som ett hinder för möjligheterna att utföra myndighetens uppdrag. Det är dock tydligt att produktivitetsavdraget, som styrsignal, är underordnat annan styrning som kommer från regeringen.

Våra beräkningar visar att produktivitetsavdraget i genomsnitt har uppgått till 0,6 procent av de granskade myndigheternas förvaltningsanslag, och därmed bidragit till ökat budgetutrymme för staten med ungefär en miljard kronor om året. (Enligt STs rapport innebär avdraget att 1–2 procent dras från myndigheternas ”lönekostnadsanslag”, ett begrepp som vi inte känner till.)

Granskningen visar vidare att regering och riksdag har beslutat om tillskott till myndigheterna som är större än produktivitetsavdraget, och att myndigheternas köpkraft har ökat med tolv procent i fasta priser – även om man räknar med att produktivitetsavdraget har hållit tillbaka utvecklingen.

Något förenklat har regeringen alltså använt pengarna som produktivitetsavdraget frigjort till att omprioritera och finansiera större anslag till ganska många myndigheter. Produktivitetsavdraget har möjliggjort en omprioritering av resurser till områden som regeringen och riksdagen har velat stärka. Till modellens nackdelar hör att den inte uppfattas som transparent och vi tror att incitamenten till ökad effektivisering skulle bli starkare om kunskapen om omräkningen och dess syfte ökade på myndigheterna.

Att det finns myndigheter som uppfattar att de har otillräckliga resurser, och anställda som upplever stress, är vi givetvis medvetna om. Ohälsa kopplat till arbetslivet är ett problem som alla arbetsgivare, offentliga som privata, behöver ta på största allvar. Det framkommer dock inget i Riksrevisionens granskning som tyder på att sådana problem kan knytas specifikt till produktivitetsavdraget. När myndigheterna upplever att resurserna inte räcker till kan det snarare handla om att de till exempel har fått utökade uppgifter och nya uppdrag som inte är finansierade.


Helena Lindberg
Riksrevisor, Riksrevisionen

Linnea Sandell
Revisor, Riksrevisionen

Detta är ett debattinlägg. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.