Arbetslösheten blir en viktig valfråga

Det behövs mer efterfrågan i ekonomin för att skapa fler arbeten, enligt den fackliga centralorganisationen TCO. TCOs samhällspolitiske chef Roger Mörtvik tycker att partier i båda blocken duckar för grund­frågan varför vi har så hög arbetslöshet.

– Vår bedömning är att det beror påatt vi har sålåg efterfrågan i ekonomin. Vi skulle behöva en mer jobbskapande penningpolitik och ökade offentliga investeringar för att få fart på arbetsmarknaden. Men i stället för att prata om hur vi ska få en ökad efterfrågan och produktiva investeringar, tvistar man om vem som är bäst på att hålla överskottsmålet i statens budget.

Enligt Roger Mörtvik inser politikerna problemet.

– Efter valet kommer retoriken att vara helt annorlunda, oavsett vem som vinner.

STs ordförande Britta Lejon hoppas att valdebatten ska lyfta fram de statliga verksamheternas betydelse för jobben, inte minst Arbetsförmedlingen.

– Arbetsförmedlingen måste få ägna sig åt kärnuppdraget och bli mind­re detalj­reglerad. De ska hjälpa alla arbetssökande, inte bara dem som står längst bort från arbetsmarknaden.

När de borgerliga partierna vann valet 2006 var löftet att minska utanförskapet ett huvudnummer. De borgerliga pekar nu på att 250 000 fler människor är i arbete nu jämfört med när de tillträdde, trots finanskrisens verkningar. Det beror enligt regeringen främst på jobbskatteavdragen, strängare regler för a-kassa och sjukförsäkring och andra reformer som ökar människors benägenhet att söka arbete. Den typen av åtgärder brukar kallas utbudspolitik.

Men oppositionspolitiker talar om åtta förlorade år för svensk arbetsmarknad: andelen sysselsatta har minskat, arbetslösheten är högre och de långtidsarbetslösa är fler i dag än 2006. Argumentet att fler faktiskt har jobb avfärdas med att det närmast är självklart att antalet sysselsatta blir fler i takt med att befolkningen ökar.

Det blir en strid om verklighetsbeskrivningen, konstaterar Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

– Och det är troligtvis de rödgröna som har mest att vinna påden debatten, bedömer han.

När Publikt frågar företrädare för borgerliga partier om deras jobbpolitik för kommande år blir svaren i mångt och mycket »mer av samma«. De vill sänka trösklarna för att anställa och ge företagen bättre villkor. Arbetsmarknadsutskottets ordförande Jessica Polfjärd, M, betonar vikten av att behålla den sänkta restaurangmomsen, fortsätta med instegs- och nystartsjobb, sänka arbetsgivaravgifterna för unga ännu mer och utvidga reformen med yrkesintroduktionsanställningar, YA-jobb.

Kristdemokraterna och Centerpartiet håller med, men talar också om att gå vidare med en lärlingsreform – lärlingsanställning för gymnasieelever införs i sommar – och att införa en ny form av lärlingsanställning för unga vuxna.

– Vi tror att det skulle öppna upp nya branscher för unga människor, även akademiker, säger Andreas Carlson, KD. Anställningarna ska ge avtals­enlig lön, med avdrag för den tid som räknas som utbildning.

En annan fråga är anställningsskyddet, där Centern och Folkpartiet förordar en radikal förändring av lagen med syftet att underlätta rörlighet på arbetsmarknaden.

– Vi har en lite för stel arbetsmarknad där unga åker ut först vid neddragningar och facket sitter påmakten om något annat ska gälla, säger Annika Qarlsson, C. Vi tycker att kompetensen ska avgöra vem som får behålla jobbet.

Men hittills har förslaget inte fått stöd från Moderaterna och Kristdemokraterna.

De rödgröna partierna vill generellt satsa mer på offentliga investeringar och utbildning för att skapa jobb och göra fler anställningsbara. De konkreta förslagen skiljer sig åt, men på en punkt är de eniga: Regeringens halvering av arbetsgivaravgiften för unga är en ineffektiv och dyr åtgärd som bör slopas.

– Regeringen har lagt väldigt dyra åtgärder påunga som redan har jobb, säger Ylva Johansson, S. Vi satsar på unga som inte har arbete.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill alla även återställa den sänkta krogmomsen, vilket Miljöpartiet är emot.

Den tyngsta posten i regeringens »arbetslinje« är inkomstskattesänkningar för arbetande genom jobbskatteavdrag. Där är de rödgröna partierna ense så långt att de vill begränsa effekten för personer med höga inkomster, dock olika mycket. Däremot stöder Sverigedemokraterna regeringens senaste jobbskatteavdrag, det femte i ordningen.

Gemensamma drag i budgetmotionerna från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är stora offentliga investeringar i infrastruktur, bostadsbyggande och bostadsupprustning samt klimatåtgärder. Kommuner och landsting får också mer pengar för att kunna anställa fler.

– Det är efterfrågan påarbetskraft som saknas i dag, och de offentliga investeringarna är otillräckliga, säger Vänsterpartiets Ali Esbati. Vi räknar med att våra åtgärder ger 40 000 jobb redan första året.

Sverigedemokraterna hävdar att invandringen bör minskas kraftigt av arbetsmarknadsskäl. Analysen att minskad invandring skulle leda till lägre arbetslöshet delas dock inte av något annat parti. Men Sverigedemokraterna föreslår också stora satsningar på offentliganställda, liksom på landsbygdsstöd, lärlingsanställningar, försvaret och ett arbetsgivaravdrag som främst gynnar småföretag.

– Vi vill att de som arbetar i offentlig sektor ska ha rätt till heltid, och finansierar det med ett stimulansbidrag till kommuner och landsting, förklarar Mattias Karlsson, SD.

Oppositionen vill lägga mer än regeringspartierna på utbildning, både vuxenutbildning och högskola. Socialdemokraterna tänker sig att utbildningsplatser ska kunna vikas för arbetslösa. Partiet går till val på löftet att ingen ung person ska stå utan­för jobb eller utbildning längre än 90 dagar.

Den blockvisa skiljelinjen går delvis igen i synen på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Exempelvis försvarar de borgerliga partiföreträdarna i huvudsak jobb- och utvecklingsgarantin för långtidsarbetslösa, där det sista steget kallas fas 3 eller sysselsättningsfasen.

– Man kan alltid behöva justera, men jag tror att det har utvecklats och många i sysselsättningsfasen är nöjda med insatsen, säger Jessica Polfjärd, M.

Christer Nylander, FP, signalerar dock att kvaliteten behöver höjas.

– Jag tycker att man ska vara väldigt öppen för att se över fas 3. Arbetsförmedlingen måste bli tydligare i upphandlingen, det är inte acceptabelt att de som behöver mycket hjälp får låg kvalitet.

De rödgröna partierna – men inte Sverigedemokraterna – vill avskaffa fas 3. Miljöpartiet vill ersätta åtgärden med »flexjobb«, där arbetsgivare betalar för faktiskt utförd arbetsinsats och det allmänna fyller på upp till en heltidslön. I Socialdemokraternas version byts fas 3-platserna ut mot »extra­tjänster« i vård och omsorg, i renovering av miljonprogrammets bostäder och i kommunalt miljöarbete.

Alla riksdagspartier skriver under på att Arbetsförmedlingen behöver förändras. Men det finns olika uppfattningar om vad som bör göras, och frågan har parkerats i en översyn av myndigheten som blir klar först efter valet. Moderaterna vill inte uttala sig alls. Centern och Kristdemokraterna driver på för en modell där den enskilde får en jobbpeng att ta med till valfri aktör. Folkpartiets Christer Nylander säger å andra sidan att kompletterande privata aktörer behövs, men att man »får räkna med att Arbetsförmedlingen förblir den stora leverantören«.

På den rödgröna sidan är Vänsterpartiet mest kritiskt till privata aktörer och Miljöpartiet mest positivt. Men de tre partierna är överens om att arbetsförmedlarna ska få ett större beslutsmandat och att Arbetsförmedlingen ska få sätta in åtgärder redan första dagen som en person går arbetslös.

– Regeringen har styrt påmikronivåi åtta år, anser Mehmet Kaplan, MP. Den enskilde arbetsförmedlaren har ofta händerna bakbundna, vilket omöjliggör en bra verksamhet. De får inte alltid besluta om åtgärder som de vet leder till arbete.

Ylva Johansson, S, är tydlig med att Arbetsförmedlingen ska ge stöd till alla arbetssökande.

– Det är helt fel att bara fokusera på dem som står långt från arbetsmarknaden. Vi har fått ett mycket sämre funktionssätt på arbetsmarknaden, och då måste man hjälpa dem som står nära också.

Skiljelinjerna mellan blocken i jobbpolitiken är inte alltid tydliga, konstaterar statsvetaren Jonas Hinnfors. Exempelvis vill alla ha lärlingsplatser, och Alliansen har släppt frågan om ytter­ligare jobbskatteavdrag.

– Men det finns ändåen skillnad i grundfokus. Alliansen talar om att göra det lättare för företag att anställa, medan de rödgröna snarare inriktar sig på utbildning, praktik och andra sätt att göra människor anställningsbara.