Han varnar för alltför låga avtal

Det ekonomiska läget har stabiliserats, men tillväxten har ännu inte tagit fart. Och det lär dröja innan jobben kommer, säger TCOs chefsekonom Göran Zettergren. Nollavtal eller för låga löneökningar skulle bromsa upp ekonomin, anser han.

Ena dagen sägs att krisen är över och nästa att BNP, som är ett mått på produktionen, minskat. Hur ligger det egentligen till?

– Krisen slog till snabbt, nästan från den ena dagen till den andra, i september 2008. Då kom världsekonomin i fritt fall och allt bara rasade. I somras såg det fortfarande väldigt mörkt ut, inte minst för Sverige. Men sedan dess har världsekonomin stabiliserats, säger Göran Zettergren.

Det handlar just om en stabilisering, påpekar han. De flesta industriländerna står och stampar utan att tillväxten tycks ta fart.

– Men den svenska arbetsmarknaden har utvecklats bättre än förväntat. Alla trodde att den skulle fortsätta rasa, men fallet bromsades upp någon gång under hösten, säger Göran Zettergren som menar att det inte finns någon enkel förklaring till förbättringen.

Tidsfråga när det vänder uppåt

Ett skäl är att hushållens och företagens förväntningar om framtiden har stärkts och att konsumtionen därmed har ökat.

Å andra sidan har förväntningarna skruvats upp för mycket:

– De nya siffrorna om att BNP fortsatte att falla under fjärde kvartalet 2009 kom som en kalldusch. De flesta prognosmakare utgick nog från att lågkonjunkturen var bakom oss.

Men nu tror Göran Zettergren och andra bedömare att det är en tidsfråga innan BNP vänder uppåt. Kanske börjar återhämtningen redan till sommaren.

Fast säker kan man inte vara. Om regeringar och centralbanker börjar strama åt ekonomin för tidigt finns risk för en ny lågkonjunktur, varnar han.

Och han tror inte på någon rekordtillväxt. Vissa länder har fortfarande fundamentala problem med de offentliga finanserna och högt skuldsatta hushåll.

Just nu är arbetslösheten över 9 procent. Vad händer med sysselsättningen framöver?

– Det kommer att dröja ytterligare minst ett år, räknat från det att tillväxten tagit fart, innan efterfrågan på arbetskraft ökar. Problemet är att företagen har mycket lediga resurser och därför kan öka sin kapacitet utan att nyanställa.

Från det att nittiotalskrisen inleddes tog det sju år innan sysselsättningen började stiga igen. Och en del av dem som blev arbetslösa kom aldrig tillbaka till arbetsmarknaden, säger Göran Zettergren.

Han delar Riksbankens bedömning att arbetslöshetssiffrorna kommer att gå ned först 2012.

Sverige drogs med i en internationell kris, mer eller mindre utan egen förskyllan. Hur kan svenska politiker förbättra den ekonomiska utvecklingen?

– Det kan de göra genom att föra en expansiv finanspolitik. Under lågkonjunktur ska staten ha underskott, öka utgifterna och sänka skatterna. De genomförda skattesänkningarna har varit bra, men jag tycker att finansministern oroat sig för mycket för statsfinanserna och varit för försiktig med utgifterna.

Enligt Göran Zettergren är det dock inte för sent att sätta snurr på hjulen. Han nämner satsningar på infrastruktur och på åtgärder som ökar sysselsättningen. Ett exempel skulle kunna vara att nyutexaminerade lärare anställs redan nu i avvaktan på att äldre lärare går i pension.

– Det skulle underlätta den kommande generationsväxlingen. Att anställa människor som i annat fall skulle vara arbetslösa är inte så dyrt.

Samma upplägg tror han skulle kunna fungera även i staten.

Genom reporäntan kan Riksbanken påverka ränte­läget, och därmed hushållens konsumtion och företagens investeringar. Hur tycker du att Riksbanken bör agera?

– Riksbanken har aviserat en höjning av reporäntan till hösten, men jag anser inte att räntan ska höjas innan arbetslösheten visat tydliga tecken på att minska. Jag kan inte se att det finns något inflationstryck de närmaste åren som skulle motivera en räntehöjning. Visserligen delar jag oron över vad de låga räntorna innebär för exempelvis bostadsmarknaden, men det kan man lösa genom att ställa krav på bankerna så att de blir mer återhållsamma med utlåningen.

Det pågår en »eurokris« framkallad av att länder som Grekland, Spanien och Portugal har stora budgetunderskott. Hur kan den påverka Sverige?

– Vissa länder har fundamentala problem med sina offentliga finanser. Men jag tror inte att eurokrisen är något allvarligt hot mot återhämtningen i världen.

Trots att övriga euroländer inte vill betala för Greklands stora budgetunderskott, som ligger på 12,7 procent, kan de inte kosta på sig att låta Grekland eller något annat euroland gå i konkurs, säger Göran Zettergren.

Och ur ett svenskt perspektiv är det bra att vi står utanför euron, anser han. Genom att kronan försvagats är det lättare att exportera. Det gör att Sverige förlorat färre jobb än exempelvis Finland.

Arbetsgivarna gick ut i avtalsrörelsen med krav på nollavtal. De vill att lönebildningen ska vara lokal. Vad blir konsekvenserna av centrala avtal på mycket låga nivåer?

– Hela återhämtningen står och faller med hushållens konsumtion. Avtal som ligger nära noll ger lägre löneökningar generellt och minskar därmed hushållens disponibla inkomster. Det gör att folk drar in på sådant som restaurangbesök och låter bli att rusta upp sina hus. Då ökar arbetslösheten i restaurangbranschen och byggbranschen. Det är helt enkelt inte vettigt!

LO-medlemmar kan förlora

Det kan även leda till spänningar mellan olika yrkesgrupper, tror Göran Zettergren.

– Det är lättare för dem som har kvalificerade arbetsuppgifter att få igenom lönehöjningar. Jag tror att framför allt många LO-medlemmar blir förlorare. I värsta fall blir det bara vd:n i företaget som får en extra bonus.

Arbetsgivarnas argument är att företag som går dåligt inte ska vara bundna av centrala påslag. Vad säger du om det?

– När man pratar om löneökningar på ett par procent så kan de knappast leda till att företag går omkull. Möjligen kan det medföra att några fler personer sägs upp någonstans.

Men i längden kan företag med låg efterfrågan på sina varor ändå inte ha kvar fler anställda än vad de behöver för sin produktion, säger Göran Zettergren.

I dag utgör löneutfallet i den konkurrensutsatta industrin riktmärke för övriga avtal på arbetsmarknaden. Men om andra branscher bedömer att industriavtalet ger för låga löne­påslag finns risk för att det slutar vara normerande, menar Göran Zettergren. De som klarat sig bättre under krisen kommer att vilja få ut mer.

– Då riskerar den svenska löne­modellen att haverera. Alla skulle försöka ta ut så mycket som möjligt och de som klarade sig sämst skulle kräva kompensation i nästa avtalsomgång, som kanske följer redan nästa år.

Göran Zettergren tror att arbetsgivarna redan från början insåg att ett nollavtal är orealistiskt. Varför de gjorde det gemensamma utspelet har han svårt att förstå.

Konjunkturinstitutet anser att det är bäst om arbetskraftskostnaderna ökar med mellan 1 och 2,5 procent på ett år. Men finns inte risk för att centrala påslag plus lokal lönebildning leder till att kostnaderna drar iväg långt utöver KIs rekommendationer?

– Om facken skulle få ut allt de kräver kanske det blir så. Men det är också så att lönebildningen och de centrala avtalen är som kommunicerande kärl. Ju högre de centrala avtalen är desto lägre blir löneglidningen. Risken för att avtalen hamnar på en skadligt hög nivå är mycket liten.

Det ser ut att överlag bli korta avtalsperioder den här gången. Hur påverkar det ekonomin?

– Det blir en ökad osäkerhet och risken för konflikter ökar. Med ett treårigt avtal minskar konfliktrisken. Men korta avtalsperioder är kanske bra med den ekonomiska osäkerhet som finns i dag.

Du har varit ekonom på Riksbanken och därefter enhetschef på Konjunkturinstitutet. O­m du vore kvar på Konjunktur­institutet – hade du gett samma svar på frågorna då?

Ställd inför denna fråga blir Göran Zettergren svarslös en lång stund. Sedan säger han:

– Det handlar om olika roller. Jag hade nog inte kunnat prata lika fritt och vara lika tydlig. Och kanske hade jag varnat mer för höga löneökningar. Det är lite av Konjunkturinstitutets uppgift att göra det.

Efter att ha funderat lite till, säger han:

– Jag tycker det är roligt att kunna säga åt finansminister Anders Borg vad han borde göra. Det kunde jag inte förut.

Din företrädare som chefsekonom på TCO gick över till arbetsgivarsidan. Kan du tänka dig att göra detsamma?

– Nej. Jag skulle inte känna mig hemma där.