Här tar kvinnorna plats i facket

Det drastiska förvandlingsnumret får alla att skratta. Filmen visar Kommunals ordförande Annelie Nordström som sminkas till flintskallig gubbe. Det är enda sättet för en kvinna att höja sin lön, är budskapet. Filmen Be a Mansom många gillat i Sverige går hem lika bra bland kvinnor från Mellanöstern och Nordafrika.

Löner och kön är en brännande fråga där som här, men kanske delvis på ett annat sätt.

– Min lön gick direkt in på min mans konto, säger Randa Khaldi från jordanska sjukvårds­anställdas förbund.

På ett hotell i Tunisiens huvudstad Tunis har ett trettiotal kvinnor och några män från åtta länder samlats. Utanför hotellets öppna fönster svirrar och visslar det av svalornas akrobatiska flygningar i den ännu svala morgonluften. Konferensdeltagarna kommer från Algeriet,
Egypten, Irak, Jordanien, Kuwait, Libanon, Marocko, Palestina och Tunisien. Länderna är inbördes mycket olika, även om de har det arabiska språket gemensamt.

Konferensen är organiserad av Public Services International, PSI, den internationella paraply­organisationen för fackförbund inom offentlig sektor, och finansierad av ST som i sin tur fått pengar av Sida. ST har aldrig tidigare haft några samarbeten i Mellanöstern eller Nordafrika. Nu går förbundet in långsiktigt för att stötta och utveckla ett redan existerande nätverk av kvinnliga fackliga ledare. Konferensen är en del av ett större samarbets­projekt.

En del av länderna i regionen genomgår reformer som en följd av den så kallade arabiska våren. Två exempel är Tunisien och Egypten. Andra, som Kuwait och Jordanien, har förhållandevis gamla regimer och endast en mycket långsam utveckling av de fackliga rättigheterna.

Delegaterna är utskickade av sina fackförbunds kvinnokommittéer. Undantaget är Fatima Ahmad. Hon är ordförande i det egyptiska facket för momsindrivare. Med sin fackliga karriär och den position hon uppnått är hon en förebild för de andra.

– Det är inget jag fick gratis utan något jag kämpade mig till. Det egyptiska samhället är väldigt patriarkalt och inte redo att acceptera kvinnor på den här typen av positioner. Men det sporrar mig bara att vara ännu starkare, säger hon.

Det är få kvinnor i regionen som lyckas ta sig hela vägen upp till förbundsstyrelserna i sina fack, även efter den arabiska våren. Orsaken är strukturerna som missgynnar kvinnors deltagande i arbetslivet i alla led. Det går inte att missa för den som lyssnar till konferensdeltagarnas berättelser.

– Min man ville inte att jag skulle ta ett arbete över huvud taget, säger Samah Al Arja som kommer från det nordlibanesiska elektrikerförbundet.

Jordanska Randa Khaldi, hon som aldrig såg sina löneutbetalningar, fyller på:

– Min man tillät mig att börja arbeta, men krävde samtidigt att alla måltider skulle finnas klara och att jag tog hand om barnen. Jag kände alltid skuld. Du ser att jag fortfarande bär ring, men vi är bara gifta i formell mening. Praktiskt lever vi åtskilda sedan 1995, säger hon.

Randa Khaldi viftar skrattande med sin ringprydda hand. Sedan blir hon allvarlig igen och förklarar att det inte främst är lagar som hindrar kvinnor – många av länderna i regionen har rati­fi­cerat ILOs konvention om diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning. Det är snarare familjerna och grannarna som förtrycker.

– Det skvallras. Man säger »hon är ingen bra mamma till sina barn« och »hon är en hora som är borta från hemmet, bland främmande män«. Jag bryr mig inte längre, men mina föräldrar och barn kan fortfarande må dåligt av skvallret, säger Randa Khaldi.

I samhällena i Mellanöstern och Nordafrika odlas gärna föreställningen att kvinnor och män inte kan arbeta med samma saker eller tillsammans.

– Detta tabu har vi tvingats att utmana. Jag var med om att starta vårt förbunds kvinnokommitté, säger Nassira Ghozlane från Snapap, de algeriska offentliganställdas förbund.

Hon fick då försvara sig både mot myndigheterna, som betraktade henne som en upprorsledare, och mot männen i hennes eget fack.

– Det förekom sexuella trakasserier till och med inom facket, säger hon.

Förolämpningar, tafsande och sexuella övergrepp är vanliga så fort en kvinna verkar utanför den vedertagna hemmafrurollen, berättar flera av kvinnorna.

Inom facken finns dessutom en föreställning om att män är bäst lämpade att företräda medlemmarna.

– Stereotypen är att kvinnor inte är starka nog att vara fackliga ledare. Många tror att man måste vara bullrig, stor och stark för att lyckas i förhandlingar. Men det sporrar mig bara att vara ännu starkare, säger Fatima Ahmad.

I några länder har social oro och perioder av extremt våld hindrat framstegen.

– I Algeriet drabbade våldet mot folket kvinnorna hårt under 1990-talet, säger Nassira Ghozlane.

Hon har en sträng uppsyn och berättar för hela konferensen om den algeriska fackliga rörelsens kamp.

– Det var avgörande för våra förtroendevalda att ta sig igenom vad vi kallar »rädslans mur«. I södra Algeriet har vi agerat mot arbetsgivare som låter kvinnor arbeta med framställning av grus med sina bara händer i den stekande solen. De har knappt fått någon lön och de har förstört sina händer så att det senare blir omöjligt att gifta sig.

Nassira Ghozlane förklarar att kvinnorna inom Snapap har kommit att spela en särskild roll.

– Medan männen fruktar att arresteras och föras bort, behöver kvinnorna inte leva med samma rädsla, säger hon.

Därför är det ofta kvinnor som kunnat organisera möten och demonstrationer och agera för de arresterade. Perioden av inbördeskrigsliknande tillstånd är över, men fortfarande måste Snapap ofta arbeta i hemlighet.

– Enkla fackliga möten kan förbjudas med ett penndrag, så då får man ses på hotell och hävda att det ska firas en födelsedag. Jag har dömts till fängelse för störande av ordningen, bara för att jag organiserade demonstrationer, säger Nassira Ghozlane.

Än så länge är kvinnorna få i Snapaps förbundsstyrelse. Likadant är det i de flesta av konferensens deltagande förbund. Det vill PSI ändra på, bland annat genom att samla de kvinnliga fackliga ledarna i Tunis för dessa två dagar av debatter, grupparbeten och beslut. Ett beslut som fattas under konferensen är att kvinnokommittéerna ska verka för att kvinnor kvoteras in i förbundsstyrelserna. Målet är att minst en tredjedel av styrelserna ska bestå av kvinnor. Andelen ska vara högre i de förbund som har en högre andel kvinnliga medlemmar.

Konferensens värdland Tunisien är internatio­nellt mindre synligt än de folkrikare länderna Egypten och Algeriet, men spelar ändå en viktig roll som det land som kommit längst i demokratiseringen efter den arabiska våren. Alla lyssnar när Samira Hizaoui från kvinnokommittén i de tunisiska kommunanställdas förbund berättar om processen fram till landets nya konstitution, som beslutades i folkförsamlingen i januari i år.

– Det första utkastet chockade oss eftersom det stod att kvinnan skulle ses som ett komplement till mannen, säger hon.

Men Tunisiens motsvarighet till svenska LO, UGTT, beslutade sig för att agera.

– UGTTs kvinnokommitté samlade 50 olika demo­kratiska kvinnoorganisationer till landets första självständiga kvinnokoalition. Vi höll ett antal möten och beslutade om en demonstration. Det var i augusti 2013 och den största någonsin med kvinnor. Vi gick ut på gator och torg och protesterade mot detta, säger Samira Hizaoui.

Skrivningen ändrades. Nu står det att kvinnor och män ska vara jämställda. Samira Hizaoui säger att den nya konstitutionen är mycket progres­siv, men att det samtidigt finns utrymme för förbättringar. Alla applåderar. Flera kvinnor begär ordet och tackar för den tunisiska revolutionen som har kommit att betyda så mycket för stora delar av regionen.

Sporrad av den arabiska vårenbeslutade PSI-kongressen 2012 i sydafrikanska Durban att stötta fackföreningar i Mellanöstern och Nordafrika. STs projekt och konferensen i Tunis är ett led i detta stöd.

Nya, självständiga fack växer fram, samtidigt som islamistiska partier tagit plats i parlamenten och lockar väljare som aldrig förr. Men en demokratisk och hållbar utveckling är inte möjlig om inte både kvinnor och män garanteras mänskliga rättigheter och kontroll över sina liv, säger flera av kvinnorna på konferensen.

– Det här är inte en hjälp från oss här uppe till er där nere. Det handlar inte heller om välgörenhet utan om solidaritet. Inom PSI tror vi på att göra fackföreningar starka inom samhällena, säger Jasper Goss som är projektledare och internationell koordinator på PSI.

Till de församlade på konferensen säger han att samarbetsprojektet inte ska ses som ett kvinnoprojekt.

– Det är ett fackligt projekt. PSI anser att jämställdhet är minst lika viktig för män som för kvinnor.

STs ordförande Britta Lejon säger att ST har ett ansvar att stötta uppbyggandet av demokratiska fackföreningsrörelser och kvinnors organisering.

– Just nu är det svårt att hitta någon region i världen som står och väger lika mycket och där facket kan göra en skillnad. Det är ett tillfälle för oss att dra vårt strå till stacken, ett tillfälle vi inte får missa.

Både Annika Strandhäll, ordförande i fackförbundet Vision, och Britta Lejon håller anföranden på konferensen. De delar med sig av sina erfarenheter av att vara kvinnor och fackliga ledare. Båda är noga med att betona att det motstånd de mött i sina karriärer inte går att jämföra med vad kvinnorna i facken i denna region måste övervinna. Men de erinrar båda om en inte alltför fjärran historia.

– För 100 år sedan kunde inte kvinnor bli medlemmar i facket ens i Sverige. Numera satsar Vision aktivt på kvinnliga ledare. Minst 100 kvinnor har gått igenom förbundets ledarskapsutbildning, säger Annika Strandhäll.

Britta Lejon säger att hon knappast mött motstånd av det slag hon hört om under konferensen. Men hon berättar om hur hennes farfar svartlistades för sin fackliga kamp på 1920-talet och tvingades bege sig till Norge.

Kvinnorna samlas kring svenskorna i pausen. De vill gärna bli fotograferade tillsammans med de båda fackliga ledarna.

Många av konferensens kvinnor känner varandra från tidigare nätverksträffar och fackliga erfarenhetsutbyten över gränserna. De kramar varandra och spricker upp i leenden inför varandras mobilkameror. När det är dags att samla ihop sig till gruppfoto brister flera av kvinnorna ut i gälla, smittande glädjetjut och håller om varandra.

Nassira Ghozlane ställer sig bredvid Britta Lejon. På sin vita slöja bär hon den röda knappen som är särskilt framtagen för konferensen. På arabiska står det: »Kvinnor. Fackföreningar. Kraft.«