Hon vill ta hand om de sjuka

Arbetsförmedlingens chef Angeles Bermudez-Svankvist efterlyser åtgärder som får arbetsgivare att anställa. Och hon tycker att de långtidssjukskrivna har varit bortglömda på tok för länge.

Du har varit generaldirektör ett år nu. Hur har det varit?

– Oerhört intensivt! Samhället har hamnat i ett konjunkturläge vi inte har varit med om tidigare, där den globala ekonomin har påverkat arbetsmarknadssituationen i hela världen. Det är tufft att strukturera verksamheten efter det. Men vi är inte oroliga för att inte klara av uppdraget, och det är det viktigaste.

Snart briserar arbetslöshetsbomben. Vad får det för konsekvenser för dem som jobbar på Arbetsförmedlingen?

– Arbetsförmedlingens medarbetare är väldigt vana att ställa om sig. Däremot har vi själva en generationsväxling på gång, där vi tappar 25 till 30 procent av våra medarbetare fram till 2014. Vi måste hantera både de yttre kraven och omställningarna internt.

Ni ska anställa 1 750 nya arbetsförmedlare och 250 specialister för att hantera alla utförsäkrade och nyarbetslösa. Räcker det?

– Det räcker. Det är både påfyllning, nyrekrytering och förberedelse för generationsväxlingen. Vi kanske måste hyra in personal om vi inte får ihop allt under en övergångsperiod, men målsättningen är att anställa. Den lagstiftade förändringen i socialförsäkringen, ett nytt integrationsuppdrag, rehab, generationsväxlingen, en reguljär omsättning på personal och ökande arbetslöshet i samhället gör att vi måste rekrytera de här personerna.

När ska de nyrekryterade finnas i organisationen, och vad blir det för folk?

– Under nästa år. Det blir 1 000 arbetsförmedlare för att möta lågkonjunkturen, 750 arbetsförmedlare för dem som lämnar sjukförsäkringen, och 250 specialister. Det är psykologer, beteendevetare, personer som kan funktionshinder, det kan vara social coachning som jag tycker är jättebra. Ett antal i gruppen som utförsäkras kanske har varit borta från yrkeslivet så länge att man behöver ett socialt stöd för att komma tillbaka. Vi kanske måste ringa på hemma hos dem och säga att de måste komma till oss nu, för de blir utförsäkrade om två månader.

Många av dem som utförsäkras är ju sjuka, hävdar en del. Är de Arbetsförmedlingens ansvar?

– Om vi utesluter dem som helt saknar arbetsförmåga – vems skulle det annars vara?

Försäkringskassans, möjligen?

– Ja, men har Försäkringskassan tagit hand om den här gruppen hittills, på ett adekvat och rätt sätt, med tanke på att de har varit sjukskrivna i flera år? Vi har, och kommer att skaffa oss, mer resurser. Vi ska bedöma arbetsförmåga, inte hur sjuk personen är. Det skulle ha varit gjort för länge sedan, om jag ska vara riktigt krass. Några kanske är så pass sjuka att de måste tillbaka till sjukförsäkringssystemet. Men några kanske kan jobba 25 procent, eller gå in i jobb- och utvecklingsgarantin. Det är viktigt att komma ihåg att alla människor har rätt till en plats i samhället. Den här gruppen tycker jag att man har glömt bort alldeles för länge.

I dag samverkar Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och kommunernas socialtjänst i gemensamma servicekontor.
I Norge har myndigheterna slagits ihop. Vad skulle hända om man fördjupade samarbetet här?

– Det går åt det hållet. Men vi har fortfarande olika försäkringssystem. I en högkonjunktur finns möjlighet att undersöka hur man kan harmonisera systemen, men i en lågkonjunktur med många problem samtidigt är det viktigt att fatta beslut i rätt riktning så att inte individen faller mellan stolarna.

Du har förklarat dig nöjd med arbetsmarknadspolitiken som den ser ut i dag och de resurser Arbetsförmedlingen fått. Om du hade fått ett antal miljoner till, hur hade du använt dem?

– Pengar löser inte problemet. Man kan överösa oss med miljarder, men om det inte finns en mottagare som tar emot personer i program och insatser, då spelar det ingen roll hur mycket vi får.

Men Arbetsförmedlingen jobbar ju mycket med arbetsgivarkontakter. Kunde man inte satsa hårdare på det med mer pengar i plånboken?

– Genom att sänka arbets­givaravgifterna?

Nej, det är ju inte riktigt ert bord.

– Alltså, det finns bara vissa verktyg som driver arbetsgivaren till att räcka ut handen: att man vill ta ett samhällsansvar, och lönsamhet i verksamheten. Vi kan inte skapa arbetsgivare, men vi kan samarbeta med dem. I dag finns det ju stats­bidrag riktade till både kommuner och landsting. Och de vet att de kommer att ha personalbrist om tre år. Varför inte börja nu, med att ta in de personer som finns tillgängliga med de verktyg och resurser vi har?

Regeringen lanserar en ny åtgärd kallad Lyft, med sysselsättning inom bland annat offentlig sektor. Hur mycket har ni fått vara med och utforma den?

– Vi har en ständig dialog med departementet om allt vi har och får. Jag och mina tjänste­män försöker skapa ett stort förtroendekapital genom att ständigt analysera vad politikens inriktning kan leda till. Sedan är jag frispråkig. Jag tänker: »Om vi ska lösa rehabkedjan så måste vi från 1 oktober börja jobba med de personer som blir utförsäkrade i januari.« Då blir jag överlycklig när jag läser: »Från 1 oktober ska myndigheten kunna jobba…«. Då har man ju lyssnat! Sedan får politiken bestämma, jag lägger mig inte i det.

Du känner igen det du tänkt högt i de besked ni får?

– Men så är det ju alltid. I dialog med många människor händer det saker. Nu har vi ju verktyg. Vi har till och med fått 1 000 platser på folkhögskola, utökad arbetsmarknadsutbildning och sänkt åldersgräns för Start av näringsverksamhet. Vi har fått miljarder i ökat förvaltnings­anslag för att hantera situationen. Nu är det upp till organisationen att leverera.

Regeringen anslog i fjol pengar till en stor satsning på jobbcoacher. Ni anställde 740 egna, som fick 7,5 dagars utbildning. Räcker den introduktionen?

– Uppenbarligen, eftersom de lyckats så bra med att få ut folk i jobb. Men du kan inte sätta en jobbcoach med sju dagars utbildning att ta hand om en person som har varit borta från arbetsmarknaden i sju år. Att vara jobbcoach är inte att vara arbetsförmedlare. Man måste skilja på tjänstemannautövandet och jobbcoachfunktionen. Jobbcoacherna rekryterades för att ta emot en stor volym arbetslösa fort. Vi fyller på i den gruppen. Det som är viktigt att veta är hur många jobbcoacher vi behöver i egen regi. Vi har ju upphandlat väldigt många jobbcoacher i hela landet.

Upphandlingen har varit otroligt omfattande, med en tajt tidsplan. ST Press granskade bland annat de kvalitetskontroller ni hann göra av den numera avpolletterade leverantören KFG i slutet av förra året…

– Vi har absolut inte bara tittat på KFG. Vi tittade på aktörer, och de som avvek från avtalet tittade vi på extra noga. Sedan gjorde vi stickprov på små leverantörer. Och där fanns inga fel.

Men KFG fick den absoluta majoriteten av de avtalade platserna, och hade inte den bemanning de utlovat i sina offerter. Kontrollen var ganska schematisk i de uppföljningar ni hann göra innan årsskiftet.

– Nej, det håller jag inte med om.

I vissa dokument stod det ju inte ens hur mycket personal de skulle ha?

– Nu är du inne i sådana detaljer om en av våra före detta leverantörer att jag inte kan uttala mig om det.

Ni ska bygga upp en stor tillsynsapparat för externa aktörer under hösten. Det är enormt mycket att kontrollera – 950 aktörer, 150 000 platser – och ni ska göra det parallellt med allt annat. Det ska dessutom finansieras inom det anslag ni fått för att köpa upp de här tjänsterna. Hur ska ni fixa det?

–Vi är en beställarorganisation som upphandlar kompletterande aktörer. Det uppdraget kommer aldrig att försvinna, oavsett vilka som sitter i regeringen. Hur hanterar vi då detta? Personal- och kompetensförsörjning är en del, tillräckligt många verktyg och kompletterande aktörer är en del, men också ett systemstöd för hur vi följer upp dem och hur vi knyter avtal. Det jobbar vi med hela tiden. Sedan kommer vi bli tvungna att modifiera och justera. För vi bygger upp en struktur som aldrig har funnits tidigare.

Vad har ni lärt er hittills vad gäller tillsynen?

– Internkontrollfunktionen är jätteviktig. Att det finns en kontroll på vad vi själva gör. Allt vi ser som inte blir som det var tänkt rättas till med omedelbar verkan. Det fanns ingen arbetsordning för hela myndigheten när jag kom. Det var många glipor mellan olika delar i matrisen.

Finns det vid årsskiftet en sådan tillsynsapparat att alla arbetssökande som behöver får en fungerande coach?

– Det är min ambition. Och naturligtvis att göra bra ifrån sig för skattebetalarnas pengar. Säkert kommer det att bli fel på vägen. Det är en ny verksamhet, och en stor volym. Men vi gör vårt yttersta för att fixa det.

När du tillträdde fick du ärva en stor omorganisation. Hur har det gått?

– När jag kom hit kände jag en oro för att en så komplex matrisorganisation inte effektivt skulle kunna ställa om sig om lågkonjunkturen blev tuffare än vi förväntade oss. Det blev precis så. Så jag började en strukturförändring, och vi har snart en adekvat koncernledningsstruktur för att kunna möta 2010. Det är då den stora volymen kunder kommer till oss. Min ambition har varit att avpolitisera myndigheten – den ska inte vara ett politiskt slagträ som ägs av alla.

I våras hamnade du i blåsväder för att ha utnämnt fyra tidigare kolleger till chefsposter utan att tjänsterna utlysts. Tycker du att kritiken var orättvis?

– Kritiken var säkert befogad, det betvivlar jag inte alls. Men det jag gjorde var i myndighetens intresse, inte i mitt eget, för att vi skulle kunna hantera den situation vi var på väg att hamna i med tanke på den rådande konjunkturförändringen.

Upplever du att ditt handlingsutrymme som chef och ledare är annorlunda i dag än på dina tidigare poster?

– Jag skulle inte vilja uttrycka det på det sättet. Den goda ledaren är den som kan anpassa sig och sitt chefskap utifrån organisationens förutsättningar. Arbetsförmedlingen är för mig ett oerhört vackert uppdrag. Ett stort ansvarstagande för en viktig myndighet, speciellt i kristider. Det är ledarens ansvar och uppgift att våga lägga sig i alla frågor, möta medarbetare, ta kritiken men också förstå och göra något åt den. Det går inte att sitta här uppe och vara generaldirektör. Vill man ha förändring måste man kavla upp ärmarna och se hur det ser ut i verkligheten.

Tycker du att du är en annan ledare i dag än när du tillträdde?

– Jag är mer ödmjuk inför var Sverige befinner sig. Vi måste hämta hem mycket, fort, för att se till att utanförskapet inte ökar, att människor inte fastnar, att ungdomar inte tappar tron. Kallt huvud, och varmt hjärta – vem är det som behöver oss egentligen? Jag jobbar jättemycket med att inte förlora det greppet. För man kan tappa bort sig när det går fort. Men jag är lika entusiastisk, och lika glad över uppdraget. Jag har stor tilltro till att mina medarbetare kommer att fixa det här.