Bild: Anna Spång

Inflationen blir en utmaning i avtalsrörelsen

PÅ DJUPET: AVTALSRÖRELSEN2022-10-13
Samtidigt som fack och arbetsgivare gör sig redo att förhandla fram nya löneavtal kommer rapporter om de högsta inflationssiffrorna på 30 år. Men ingen räknar med att lönerna ska hålla jämna steg med priserna. Fack, arbetsgivare och experter talar alla om vikten av att ta ansvar för landets ekonomi.

”Det finns absolut en förväntan bland medlemmarna om helt andra löneökningar än de vi haft de senaste åren”, säger Thomas Åding, avdelningsordförande för ST inom Försäkringskassan. Han berättar om medlemsmöten där diskussionerna handlar om ständigt högre krav i tjänsten och arbetsgivarens svårigheter att rekrytera och behålla medarbetare – men också om de stigande priserna.

Nästa år ska det träffas nya avtal som reglerar löner och villkor för de flesta löntagare på den svenska arbetsmarknaden. Det kommer att ske i en ny – och problematisk – samhällsekonomisk situation. Då de nuvarande avtalen tecknades, under pandemiåret 2020, var inflationen omkring en halv procent. När SCB släppte inflationsstatistiken för augusti i år hade konsumentprisindex ökat med 9,8 procent på 12 månader. Det är den högsta siffran på över 30 år.

Under dessa tre decennier har lönerna nästan varje år ökat mer än priserna – de svenska löntagarna har fått, och vant sig vid, vad ekonomerna brukar kalla för reallöneökningar. Men de som förväntar sig att nästa års avtals­uppgörelse ska leda till att lönerna håller jämn takt med priserna lär bli besvikna.

När företrädare för fack och arbetsgivare uttalar sig om den kommande avtalsrörelsen använder de liknande formuleringar. De pratar alla om vikten av att ta ansvar. Ingen vill bidra till en inflationsspiral genom att låta lönerna höjas mer än vad samhällsekonomin tål. Kraftiga löneökningar skulle leda till ökade kostnader för företagen, vilket i sin tur skulle tvinga dem att höja sina priser ännu mer. I stället ska inflationen knäckas med åter­hållsamhet.

Även om det finns en bred samsyn om principen, lär det inte hindra att fack och arbetsgivare utifrån sina respektive utgångspunkter drar skilda slutsatser om vilken nivå på löneökningar som är lagom återhållsam och tillräckligt ansvarsfull.

De som till slut ändå måste komma överens i den frågan är parterna inom industrin. Sedan det så kallade industriavtalet tecknades för 25 år sedan har de med sitt löneavtal satt märket för övriga branscher. Fack och arbetsgivare på andra delar av arbetsmarknaden väntar alltså in industrins överens­kommelse och de allra flesta tecknar sedan avtal om löneökningar på samma nivå.

Den ordningen infördes efter en period med hög inflation, där olika grupper på arbetsmarknaden tävlat om att kompensera sig ekonomiskt. Tanken är att den ska säkerställa att löneökningarna i Sverige håller sig på en nivå som landets industri har råd med utan att dess internationella konkurrenskraft försvagas.

Den 31 mars nästa år löper de nuvarande avtalen inom industrin ut, och diskussionen om vad före­tagen har råd att betala är redan i gång.

Arbetsgivarorganisationerna målar upp en dyster bild av det ekonomiska läget. När IKEMs och Industri­arbetsgivarnas chefsekonomer Carl Eckerdal och Kerstin Hallsten i början av juli tog plats på scenen i ett av de många tält som slagits upp i Visbys trädgårdar under Almedalsveckan listade deras Powerpoint-presentation en lång rad orosmoln. Kriget i Ukraina har lett till höga energipriser. Coronapandemin har gett upphov till flaskhalsar som gjort det besvärligare och dyrare att få tag på råvaror och komponenter. Enligt de två chefsekonomerna är den svenska arbetskraftskostnaden dessutom hög i en internationell jämförelse. Slutsatsen är att industrin inte mäktar med några stora löneökningar.

De fackliga företrädarna på samma seminarium valde att lyfta fram helt andra perspektiv. Enligt dem har svensk industri god konkurrenskraft, god lönsamhet och lägre arbetskraftskostnader än Europas genomsnitt.

Men en sak gör Unionens ordförande Martin Linder klart, där i tältet i Visby: Facken inom industrin kommer inte att utgå från inflationen när de fastställer sina krav på löneökningar.

Efter seminariet utvecklar han varför:

– Har man väldigt hög inflation under ett år är det svårt att kompensera för det. Vi kommer alltid att sträva efter reallöneökningar, men kanske inte kan få det varje givet år. Vi måste ta hänsyn till hur produktivitetsutvecklingen ser ut, hur lönsamheten ser ut.

”Vi kan inte hänvisa till inflationen när den är hög och bortse från den när den är låg, då skulle vi inte vara en trovärdig förhandlingspart.”
Martin Linder, Unionens ordförande.

Den fackliga sidans utgångspunkt i industrins avtalsförhandlingar är att priserna kommer att öka i takt med Riksbankens inflationsmål. Det målet har legat på två procent sedan 1995, ett par år innan industriavtalet tecknades. Men den faktiska inflationen har oftast blivit lägre än så. Martin Linder menar att facken behöver vara konsekventa när inflationen skjutit i höjden och situationen nu är den omvända.

– Vi behöver ett ankare att förhålla oss till. Om alla aktörer utgår från Riksbankens inflationsmål är förutsättningarna bättre att nå det. Vi kan inte hänvisa till inflationen när den är hög och bortse från den när den är låg, då skulle vi inte vara en trovärdig förhandlingspart, säger han.

Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten ser inte heller något skäl att låta de senaste månadernas inflationssiffror påverka den kommande löne­uppgörelsen.

– Vi ser inte att de kommer att ligga till grund för det slutliga resultatet. Det ska bygga på de produktivitetssiffror vi har och tror att vi kommer ha framåt, säger han.

På den statliga sidan är det Arbetsgivarverket som förhandlar för arbetsgivarna. Förhandlings­chefen Anna Falck återkommer flera gånger till ordet ansvar när hon talar om de kommande förhandlingarna.

– Som parter har vi ett ansvar att inte slänga bränsle på inflationsbrasan. Men det känns som att förståelsen för den frågan är ganska stor, både bland våra medlemmar och hos våra fackliga motparter. I de centrala förhandlingarna finns väldigt ansvarstagande parter i den statliga sektorn.

En av de parter som Anna Falck möter vid förhandlingsbordet är STs förhandlingschef Åsa Erba Stenhammar. När det om ett knappt år är dags att förhandla om de myndighetsanställdas löner, i princip sist av alla i avtalsrörelsen, lär ST fortsätta att sluta upp bakom industrins märke, precis som förbundet alltid har gjort tidigare.

Åsa Erba Stenhammar oroas av inflationen och framhåller att de anställda i de statliga verksam­heterna är beroende av att svensk ekonomi mår bra.

– Vi ska ta vårt ansvar genom att stå för en stabil lönebildning. På så sätt bidrar vi till en stabil samhällsekonomi, vilket är grunden för vår finansiering, säger hon.

STs medlemmar kommer inte att kunna få högre löneökningar än andra grupper utan att betala för det på annat sätt, menar Åsa Erba Stenhammar. Ett sådant köpslående skulle kräva att man gör avkall på saker som kostar arbetsgivarna pengar – exempelvis antalet semesterdagar eller villkoren vid föräldra­ledighet och sjukdom. Och det är inget hon rekommenderar.

– Arbetsgivarverket har väldigt mycket i våra villkor de vill ta bort, men att byta anställnings­villkor mot löneökningar är ingen bra idé, särskilt inte i en inflationsekonomi.

Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo räknar med att fack och arbetsgivare ska klara av att ta sitt ansvar för att bryta inflationen med återhållsamma löneökningar. Men, konstaterar hon, ”alla säger att det aldrig har varit så här besvärligt”.

– Inflation som kommer utifrån är det svåraste som finns för lönebildningen att hantera. Att priserna nu stiger är ett uttryck för att det på världsnivå efter­frågas mer än vad som finns att tillgå. Efter­frågan har dragit i gång med full fart efter pandemin.

Senast samhällsekonomin drabbades av en liknande chock var under 1970-talet, säger hon.

– Då var det militant stämning och mycket strejker. Den gamla samordningen fungerade inte.

”Industriavtalet har ju inneburit en väldig centralisering av lönebildningen. Det är väldigt styrande. Det är en styrka i det här läget.”
Irene Wennemo, Medlingsinstitutets generaldirektör.

Men förutsättningarna har förändrats, framhåller Irene Wennemo. I dag har Sverige en självständig riksbank som kan höja räntan för att försöka kyla av ekonomin om inflationen stiger. Och industriavtalet har uppnått sitt syfte att hålla kontroll på löne­ökningarna på hela arbetsmarknaden.

– Industriavtalet har ju inneburit en väldig centralisering av lönebildningen. Det är väldigt styrande. Det är en styrka i det här läget, säger hon.

Men även om parterna träffar ansvarsfulla avtal nästa år, ligger den verkliga utmaningen i vad som händer därefter, menar Irene Wennemo.

– En gång kommer de att fixa det. Man litar på att inflationen återgår till målet på två procent. Om inflationen inte går ned utan fortsätter att ligga högt över löneökningstakten – då blir det svårt nästa gång. 

German Bender är utredningschef på den progressiva tankesmedjan Arena Idé och knuten till Handelshögskolan i Stockholm, där han forskar om arbetsmarknadens partsrelationer och industri­avtalet. Han delar bilden att fack och arbetsgivare har förtroende för Riksbankens förmåga att på sikt nå inflationsmålet, och konstaterar att de varit tydliga med att det är det som de kommer att förhålla sig till, och inte den faktiska inflationen.

Men han poängterar också att det inte betyder att parterna kommer att ha samma uppfattning om hur stora löneökningarna ska bli.

– Jag har hört fackliga företrädare säga att företagen gör väldigt stora vinster just nu, och att det innebär att det finns utrymme för högre löneökningar. Vilket inte arbetsgivarsidan håller med om, förstås.

Även om facken inom industrin inte kan motivera extra stora löneökningar med hänvisning till inflationen, skulle det alltså kunna bli så att de ändå går in med lönekrav som ligger på en högre nivå än vid de senaste årens avtalsrörelser – men då med argumentet att det går bra för den svenska industrin.

– Man ska komma ihåg att de här förhandlingarna är väldigt seriösa. Facken måste ha bra belägg för sina krav, gedigna kalkyler och data. Sedan kommer arbetsgivarna att visa siffror som visar att det inte är så, säger German Bender.

Likväl är det inte mycket som talar för att facken kommer att kunna förhandla fram löneökningar som ens är i närheten av de inflationssiffror som vi nu ser. Det finns en risk att det leder till stor besvikelse bland löntagarna, menar German Bender.

– Det räcker med att Aftonbladet skriver ”du tappar 6 procent i köpkraft nästa år på grund av fackets avtal” – det skulle vara negativt inte bara för facken, utan även för arbetsgivarna.

Facken har redan börjat agera för att försöka förebygga negativa reaktioner, säger han.

– Man ser att den kommunikation som de fackliga organisationerna på den privata sidan riktar till sina medlemmar handlar väldigt mycket om det här.

Även om löneökningarna inte blir så stora som medlemmarna skulle önska, tror German Bender att facken har goda chanser att få förståelse för orsakerna till det.

– Jag tror att det finns en risk att det påverkar stödet för lönebildningen, men inte så mycket att det blir ett problem. Det skulle kunna bli det om vi går in i en lång sådan här period, men där är vi inte än.

När Unionens ordförande Martin Linder ska sammanfatta förutsättningarna för nästa års avtalsrörelse uttrycker han sig i optimistiska ordalag:

– Under de 25 år som vi haft industriavtalet har vi alltid lyckats förhandla fram avtal och hittat lösningar som bidragit till att skapa bra villkor för de anställda och god konkurrenskraft för den svenska industrin. Med industriavtalet har vi haft reallöneökningar i princip varje enskilt år, och sammantaget höga reallöneökningar under perioden. De är unika ur ett historiskt perspektiv, men också ganska unika i förhållande till omvärlden, säger han.

Tidigare har principen att industrins avtal ska sätta märket för resten av arbetsmarknaden fått kritik, men i dag tycker Martin Linder att den har stort stöd.

– Jag har inte sett så många alternativ, säger han.

Inte heller Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten uppfattar några hot mot den rådande ordningen.

– Jag ser just nu ingen stark kritik mot industri­avtalet. Min bedömning är att alla inser att det bidrar till en stark ställning för industrin, och att det också gett reallöneökningar, säger han.

För statens arbetsgivare är det inte heller några problem att följa industrins märke, säger Arbets­givarverkets förhandlingschef Anna Falck.

– Jag skulle säga att sedan den konstruktionen kom till har vi haft en stabilitet som fungerat för andra avtalsområden, även den statliga sektorn. Det har ju bidragit till att vi inte har hamnat i några osunda spiraler. Vi har skapat förutsättningar för bra reallöneökningar över tid.

German Bender framhåller liksom fack och arbetsgivare att reallönerna stigit kraftigt under den period som industriavtalet dikterat villkoren för lönebildningen i Sverige. Sedan 1997 har de ökat med omkring 60 procent.

– Det är bra i ett internationellt perspektiv. Om man jämför med länder som Storbritannien och USA är det jättebra, där har de knappt haft reallöneökningar, säger han.

Men framför allt, menar German Bender, har den svenska modellen varit bra på att ge löneökningar för bredare grupper på arbetsmarknaden. Därmed skiljer sig Sverige från många länder där lågavlönade och medelklassen har halkat efter.

– Man kan säga att systemet håller emot växande inkomstskillnader.

Medan facken inom industrin gör sig redo att lämna över sina avtalsyrkanden före jul, befinner sig STs förhandlingschef Åsa Erba Stenhammar i en tidigare förberedelsefas. För ST-medlemmarna inom spårtrafiken löper det nuvarande avtalet ut 30 april nästa år, inom bransch kommunikation – där Postnord och Swedavia finns – 31 juli. Först 31 september är det dags för det avtal som reglerar villkoren för den stora majoriteten av förbundets medlemmar, de som arbetar på statliga myndigheter.

Ska parterna inom staten fortsätta att följa den rådande ordningen är storleken på löneökningarna då avgjord sedan länge. Det hindrar inte att det finns mycket att diskutera, framhåller Åsa Erba Stenhammar, eftersom avtalen reglerar mycket mer än bara lönerna.

Under hösten ska förbundet samla in medlemmarnas önskemål inför förhandlingarna – men också berätta om de förutsättningar som råder.

– Vi kommer att ha en stor lönekonferens, där de nationalekonomiska delarna kommer att vara en viktig del. Vi kommer att diskutera de utmaningar vi har i det läge som vi nu befinner oss i, och på vilket sätt märkets stabiliserande faktor har gynnat oss historiskt, säger Åsa Erba Stenhammar.

Hon understryker att den statliga sektorn står inför många utmaningar som behöver diskuteras i avtalsförhandlingarna – bland dem vad som krävs av anställda under krigs- och beredskapstillstånd och vilka villkor som ska gälla för distans- och hybridarbete.

– Kanske måste vi lägga yrkanden om att alla ska ha rätt till en arbetsplats. Och omvänt, finns det en skyldighet att gå till jobbet fast man inte behöver vara på plats fysiskt?

”Den fackliga solidariteten lever – vi sabbar inte för varandras yrkanden, även om vi kanske inte i samma utsträckning stöttar dem som vi inte delar.”
Åsa Erba Stenhammar, STs förhandlingschef.

De önskemål som STs medlemmar har måste sedan jämkas ihop med andras, förklarar Åsa Erba Stenhammar. ST förhandlar tillsammans med åtta andra förbund i Offentliganställdas förhandlingsråd i en konstellation med den kryptiska förkortningen OFR/S, P, O – där de tre bokstäverna till höger om snedstrecket står för de så kallade förbundsområdena på den statliga sidan: statstjänstemän, poliser och officerare.

– Vi har på ett sätt förhandlat en del innan vi fastställer våra yrkanden, säger Åsa Erba Stenhammar, som utöver att vara förhandlingschef för ST även är förhandlingsledare för OFR/S, P, O.

Ytterligare två fackliga aktörer sluter avtal på det statliga området – LO-förbundet Seko och förhandlingsorganisationen Saco-S, som samlar 19 Saco-förbund. Deras prioriteringar ser ofta lite annorlunda ut, men Åsa Erba Stenhammar understryker värdet av att så långt som möjligt samordna sig även med dem.

– Om vi tre ser samma problem kommer vi längre. I vårt samarbete med Seko och Saco-S har vi många möten för att stämma av med varandra. Den fackliga solidariteten lever – vi sabbar inte för varandras yrkanden, även om vi kanske inte i samma utsträckning stöttar dem som vi inte delar.

Även om det kan finnas friktionsytor såväl mellan förbund i OFR/S, P, O som mellan de tre fackliga förhandlings­konstellationerna är det ingen tvekan om vem som är STs motpart, framhåller Åsa Erba Stenhammar.

– Den största skillnaden finns mellan oss och arbetsgivaren. En gemensam fiende enar. Det är inte vår fackliga medpart som vill ta bort rätten till betald ledighet för läkarbesök.

Att myndigheternas anslag beslutas av riksdag och regering innebär att politikerna har möjlighet att dela ut extra pengar för satsningar på vissa yrkesgrupper i statsförvaltningen. Under den förra mandatperioden fick Polismyndigheten ökade anslag för att höja polisernas löner.

Ett sådant agerande riskerar att skapa problem, anser Åsa Erba Stenhammar.

– Om politikerna ger sig in i lönebildningen kan det få konsekvenser för parternas stabiliserande funktion, säger hon.

Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo uttrycker sig ännu mer kritiskt.

– Jag tycker att det är jätteolyckligt. Det är lättförtjänta poäng att peka ut grupper, men om industriavtalet ska funka kan man inte säga ”här plockar vi ut ett gäng som ska få lite mer än vad ni får”. Då börjar man springa till riksdagen i stället för att förhandla med sin motpart.

En annan strategi som några fackliga organisationer prövat i förhoppningen att den ska leda till ett bättre utfall för medlemmarna är att teckna avtal där lönerna avgörs i lokala förhandlingar utan att någon nivå anges i det centrala avtalet – så kallade sifferlösa avtal.

Den strategin riskerar nu att möta starkare motstånd från andra aktörer, tror German Bender på Arena Idé:

– Om sifferlösa avtal framhålls som ett sätt att få kompensation för inflationen, ger det argumenten emot dem en moralisk karaktär – det vore oansvarigt om vissa grupper sticker i väg nu när inflationen är så hög.

I staten finns det i dag ett sifferlöst avtal mellan Arbetsgivarverket och Saco-S som löper tills vidare. För arbetsgivarsidan är den stora fördelen med ett sådant avtal att det gör det möjligt att i större utsträckning hantera lönebildningen nära verksamheten, säger Arbetsgivarverkets förhandlingschef Anna Falck. Hon skulle gärna se att de andra fackliga organisationerna inom staten valde samma lösning.

– Med ett tillsvidareavtal får man också en långsiktighet och en tillit till varandra, säger hon.

Det är dock inte aktuellt för ST i den kommande avtalsrörelsen, gör Åsa Erba Stenhammar klart. Förbundets lönepolitik är tydlig – siffrorna i avtalet behövs för att säkra löneökningar på alla arbets­platser.

– Vi kommer inte att gå över till sifferlösa avtal, säger hon.

Även om avtalen slår fast märkets siffror, kan lönerna hos enskilda arbetsgivare öka mer än så, exempelvis för att de ser det som nödvändigt att betala extra pengar för att attrahera och behålla personal. Det brukar kallas för löneglidning, och blir den för stor kan det bidra till att undergräva märket, konstaterar Irene Wennemo.

– Jag tycker inte att det är ett hot än, men man måste verkligen hålla ögonen på det, säger hon.

Samtidigt betonar Irene Wennemo att det inte bara är fack och arbetsgivare som behöver ta ansvar. Politikerna och Riksbanken måste göra sitt, så att parterna kan lita på att inflationen går ned till inflations­målet på två procent.

– De märkessättande parterna spelar jättestor roll för att kunna bryta inflationen. Men om man inte använder finanspolitik och penningpolitik för att uppnå samma mål, då fungerar det inte.

Hon upprepar sin spådom att fack och arbets­givare kommer att klara att ta sitt ansvar i den kommande avtalsrörelsen, men poängterar att framtiden är mer osäker om inte inflationen kan hejdas.

– Inflationen kommer inte att hamna på 2 procent nästa år, men efter det måste den göra det, annars har hela modellen problem.

På Försäkringskassan är STs avdelningsord­förande Thomas Ådings bild att medlemmarna trots allt har förståelse för de förutsättningar som råder.

– Jag upplever att förväntningarna är helt rimliga. Man har inte tron att nivån i nästa års löneavtal kommer att motsvara inflationssiffrorna under 2022. Det är klart att det finns förhoppningar om större ökningar, men jag tycker att det är en sansad diskussion, säger han.

Han tror inte att det finns risk att medlemmarna i vredesmod kommer att överge facket om lönerna nästa år inte ökar i takt med priserna.

– Nej, man är så ansvarstagande och lojal mot arbetsgivaren och mot Sverige.

 
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.