Praktiken öppnar en väg in i samhället

I februari klev Brivan Hamo och hennes man in från snön till receptionen på Sidas kursgård i Härnösand. Tanken var att fråga om hon kunde göra nytta på något sätt – jobb, praktik, en meningsfull utgång ur sysslolösheten och skuldkänslorna hemma?

Genom en slump kom chefen Carl-Johan Smedeby förbi på väg ut på lunch. Brivan Hamo och hennes man stoppade honom och kastade fram sin fråga. Han värjde sig först, kände instinktivt att det riskerade att bli mycket pappersarbete – och hur skulle hon försäkras?

Du behöver ge oss en blankett från Migrationsverket, sa han.

Brivan Hamo gick direkt till verkets kontor i närheten, fixade blanketten och var tillbaka i Sidas reception när Carl-Johan Smedeby kom in igen från lunchen.

Två veckor senare började hon sin praktik.

Nu är det vår, isen på viken nedanför ligger mjuk och bara det slutar regna kommer vårblommorna att slå ut runt det stora gulputsade gamla mentalsjukhuset som är Sidas kursgård, Sida Partnership Forum.

Kursgården håller utbildningar och workshops om utvecklingsarbete för myndighetsanställda, studenter och medarbetare vid enskilda organisationer och företag. Ofta handlar det om kurser inför uppdrag i biståndsländer.

Klockan är tolv och Brivan Hamo har just kommit till sitt skrivbord i rummet hon delar med två statsvetenskaps­studenter på praktik. Hon är 26 år och var själv student i Syrien. Nu ägnar hon eftermiddagarna åt praktiskt kontorsarbete – att kopiera papper och lägga dem i mappar som delas ut på kurserna, förbereda kursdeltagarnas namn­brickor och diska efter fikarasten.

Är det ett bra jobb?

– Of course, självklart, säger hon enkelt.

Brivan Hamo har varit ett år i Sverige. Eftersom hon väntar på uppehålls­tillstånd har hon ännu inte fått börja studera SFI, svenska för invandrare. Hennes begränsade kunskaper i svenska sätter ramarna för vad hon kan göra. Vid en gäst­dator i en korridor, och även på sin lediga tid, vidgar hon de ramarna med hjälp av övningar på Youtube. Hon försöker lära sig tio ord om dagen – i går bland annat »pojke« och »dotter«.

Efter mindre än en månad på jobbet börjar hon också få vänner. Hon har gått med några av sina arbetskamrater på bio – The Danish Girl – och blivit medbjuden hem till en kollega.

– De som jobbar här är väldigt bra människor, säger Brivan Hamo. De vill lära känna mig, de frågar mycket.

Och hon har berättat.

Hon är kurd från Syrien och växte upp i staden Kobane nära gränsen till Turkiet som äldst av fem syskon. När upproret mot regimen bröt ut 2011 studerade hon engelsk litteratur vid universitetet i Aleppo. Inbördeskriget och den påföljande offensiven från terrororganisationen IS gjorde snart studierna omöjliga, men i Kobane rådde ännu ett relativt lugn. Brivan Hamo återvände dit och fick arbete som lärare i engels­ka på mellanstadiet.

Sommaren 2014 försökte hon återuppta studierna, men bussen som hon färdades i på väg till Aleppo stoppades av IS. Jihadisterna förhörde alla kvinnor ombord om deras religiösa övertygelse innan de tvingade bussen att vända.

– Det var illa, säger hon och skakar behärskat på huvudet.

Kobane blev belägrat av IS. Situationen blev ohållbar och minst 300 000 av invånarna i och runt staden flydde till Turkiet.

Brivan Hamo och hennes bror och systrar tillbringade sju månader på flykt i Turkiet innan deras pengar tog slut. Vid det laget hade IS drivits från Kobane och Brivan Hamos syskon bestämde sig för att återvända hem.

Men för henne öppnande sig en annan möjlighet.

– Min fästman erbjöd mig hjälp att starta ett nytt liv i Sverige.

Han hade lyckats ta sig hit ett halvår tidigare. Nu betalade han en flyktingsmugglare över 5 000 dollar för att ta Brivan Hamo från den turkiska kusten till Grekland.

Sent en kväll lade den lilla båten ut, överlastad med 30 personer, varav de flesta inte var simkunniga.

Båten nådde den grekiska ön Lesbos. Det började dagas, men Brivan Hamo kände ingen lättnad.

På natten satt hon vaken i flyktinglägret, i en säng som hon delade med en annan kvinna.

– Jag frågade mig: Vad gör jag här? säger hon och hennes ögon tåras.

Hennes fästman köpte henne en flygbiljett till Sverige och i april förra året kom hon till hans hem i Härnö­sand.

– Jag var inte alls lycklig.

Och så gick månaderna. Brivan Hamo och hennes fästman gifte sig och hon blev gravid. Han fick uppehålls­tillstånd och jobb som lärar­assistent i en för­beredelseklass i en närliggande skola där hans språkkunskaper kom väl till pass. Men hon kände sig alltmer maktlös.

– Jag stod inte ut. Jag mådde illa på grund av graviditeten och det var så mörkt! Och så hade jag skuldkänslor, jag ville hjälpa någon. När jag inte kunde hjälpa mitt folk där hemma tänkte jag att jag åtminstone borde kunna hjälpa mig själv.

Hennes man berättade att hans SFI-grupp hade fått besöka »en myndighet som jobbar med att hjälpa människor«. Det skulle kunna vara att bra ställe för mig, tänkte Brivan Hamo. Och så gick de dit tillsammans den där dagen i feb­ruari.

Varifrån fick du din energi?

Brivan Hamo tvekar och tittar upp i taket någon sekund.

– Från Gud. Jag har en tro.

Hon blev intervjuad och fick information om vilka arbetsuppgifter som kunde erbjudas henne. Hon kände sig väl mottagen och nu, efter att ha jobbat nästan en månad, börjar hon känna sig trygg.

– Jag mår bättre nu, konstaterar hon och ler.

En av hennes arbetskamrater är en före detta praktikant, Muhe Hussein. Han sitter på sitt arbetsrum och planerar ett framträdande som han och en kollega ska hålla i då arbetsplatsen har planeringsdagar – de ska leda en diskussion om namnen på kurserna, är de tillräckligt tydliga för att attrahera deltagare?

Muhe Husseins bakgrund skiljer sig från Brivan Hamos. Han har en kandidatexamen i management, ledning och styrning, från Etiopien och han har arbetat där och i Egypten åt organisationer som FNs flykting­kommissariat UNHCR och Läkare utan gränser och även åt diplomater från flera länder. Han har uppehållstillstånd som kvotflykting och har varit i Sverige i två och ett halvt år.

Praktikplatsen på Sida fick han genom studieförbundet Folkuniversitetet, där han läste en fortsättningskurs i svenska.

Trots sina kvalifikationer var Muhe Hussein osäker när han kom till arbets­platsen.

– Jag visste inte mycket om Sida och min svenska var mycket dålig. Jag visste inte om jag skulle klara det.

Men det gjorde han.

Efter några månader omvandlades praktiken till ett så kallat nystartsjobb, som Arbetsförmedlingen betalar en del av lönen för. I dag är Muhe Hussein program­ansvarig på kurser som rör bland annat säkerhet och han håller även presentationer själv, framför allt för personer som ska på uppdrag i östra Afrika. Han har också genomfört en studie om vilka utbildnings­behov som finns hos olika enskilda organisationer.

– Folk från utomeuropeiska länder tillför andra erfarenheter och kun­skaper. Jag kan informera om Afrika och Brivan hjälper mig att hålla liv i mitt arabiska språk.

För att integrera en praktikant på arbets­platsen är öppenhet det viktigaste, säger han.

– Ha ett gott hjärta. Tro inte att det finns något man inte kan bara för att man kommer från Afrika eller Mellanöstern.

Muhe Hussein kan nu föra enklare samtal på svenska men föredrar fortfarande engelska i professionella sammanhang. Den vita tavlan i hans arbets­rum är fulltecknad med svenska begrepp och engelska översättningar: fackförbund, pappskalle, skav­fötters, loppis, allmänheten, båt, fartyg, skepp...Det är kolleger som har skrivit upp det de tycker att han ska lära sig.

– Folk här är väldigt, väldigt snäll­a, säger han. Det kanske är för att de har en internationell utblick, det finns inget inskränkt eller begränsat här.

Men han kommer inte att bli kvar. Från maj har han fått jobb som integrationspedagog på Härnösands kommun, berättar han med ett brett leende.

Therese Mattsson är Brivan Hamos handledare på arbetsplatsen. Hon är själv relativt ny och har tidigare jobbat inom privat utbildningsverksamhet.

– Det Brivan har varit med om ger perspektiv på sådant som man kan läsa om i tidningen. För mig är det värdefullt att få ta del av det, säger hon.

Som Muhe Hussein säger är Sida en ovanligt utåtriktad arbetsplats, men Therese Mattsson tror inte att det är avgörande för hur en praktikant tas emot.

– Det fundamentala är att man har ett intresse för människor. Att man vill hjälpa människor att komma tillbaka till en vardag och ett yrkesliv.

Men det finns förstås utmaningar som måste hanteras.

– Framför allt språket. Även om man pratar engelska så kanske man inte riktigt förstår varandra – man kan tro att man har sagt något men sedan märker man att det inte har uppfattats.

Av det skälet brukar Therese Mattsson försöka ge viktig information skriftligt.

En annan utmaning är att en praktikant inte alltid kan få en egen dator och en egen telefonanknytning. Brivan Hamo jobbar på en gästdator och använder sin privata telefon.

Några rum längre bort i korridoren huserar chefen Carl-Johan Smedeby. Han är glad över att ha medarbetare som Brivan Hamo och Muhe Hussein.

– Det är väldigt mycket flyktingar i Härnösand, man ser dem hela tiden. Som medmänniska känner man att man ska ställa upp. Om vi då kan göra något som myndighet så är det mycket bra. Vi får ju också in nya människor med intressanta livshistorier.

Viktigt när en myndighet tar emot en nyanländ praktikant är förstås att ge henne eller honom meningsfulla arbetsuppgifter. Lika viktigt är att hela personalen är positiv.

– Det ställer krav på alla. Man måste ta ett visst socialt ansvar. Många har varit med om jobbiga grejer, det finns en viss risk att de kan börja må dåligt.

Praktikanten får ingen lön. Innan hon eller han får uppehållstillstånd är inkomsten Migrationsverkets dagersättning som är 71 kronor för den som har eget hushåll och är ensamstående och 61 kronor för den som bor tillsammans med en annan vuxen. Det är alltså matlåda som gäller, något kollegerna måste tänka på innan de går ut på lunch.

Innebär det merarbete eller avlastning att ha en praktikant?

– I början blir det merarbete. Det är en insats vi gör.

Det gäller till exempel personal­avdelningen, som måste lära sig en del nya rutiner.

– Man ska inte avskräckas av det, men förbereda sig, säger Carl-Johan Smedeby.

Regeringen har beslutat att statliga myndigheter under de närmaste tre åren ska ta emot sammanlagt 1 000 nyanlända på praktik. Just Sidas kursgård har inte kapacitet för fler, säger Carl-Johan Smedeby. Med 14 anställda är en praktikant lagom.

I personalrummet är det fikadags. Brivan Hamo sitter tätt mellan två kolleger i soffan och försöker hänga med i ett samtal om FN-chefen Ban Ki-Moons resvanor: Vad skulle man säga till honom om man hamnade bredvid honom på ett flyg?

Brivan Hamo ska bli mamma i augus­ti. Praktiken fortsätter fram till sommaren. Vad hon framför allt vill med den är att lära sig svenska och förbättra sin engelska.

– Sedan vill jag bli filmregissör. Jag har filmat mycket hemma och jag tycker om att se på film.

Hon och hennes man har varken teve eller dator, så de går på bio i Härnösand.

– Kanske kan jag göra en film om situationen i Syrien, funderar hon.