Staten – informatör eller propagandist?
Det är farligt om staten blir för bra på marknadsföring. Om medborgarna uppfattar att det finns ett glapp mellan propaganda och verklighet riskerar staten att betraktas som vilket företag som helst som gör reklam för sin egen verksamhet. Då riskerar förtroendet för staten att sjunka.
Den varningen utfärdar Hanna Kjellgren i en ny doktorsavhandling. Hon menar att man därför måste diskutera statens informationsverksamhet och inte oreflekterat acceptera att myndigheter tar över den kommersiella marknadsföringens metoder.
Under efterkrigstiden har statens informationsverksamhet vuxit explosionsartat. Medborgarna får information från myndigheter, departement, statliga bolag, länsstyrelser, landsting och kommuner. Det är information om trafiksäkerhet, deklarationen, könssjukdomar, hälsa, miljö, förintelsen, EU, demokrati och mycket mer.
De allra flesta statliga verksamheter sprider information, dels för att göra medborgarna uppmärksamma på vad de olika myndigheterna sysslar med och dels för att försöka påverka människors åsikter och beteenden.
Som enskild medborgare tänker vi inte så mycket på den här floden av information och vem som sänder ut den och varför. Inte heller finns det någon övergripande politisk debatt om frågan. Statens informationspolitik har inte granskats ur ett helhetsperspektiv sedan mitten av 1990-talet då statens spridande av samhällsinformation utreddes på departementsnivå.
– Informationspolitiken har som helhet aldrig varit i huvudfokus men debatter har poppat upp då och då. Ur ett helhetsgrepp diskuteras frågan väldigt lite, säger Hanna Kjellgren.
Hon är forskare och lärare vid Högskolan i Trollhättan/ Uddevalla. Hennes avhandling i statsvetenskap vid Göteborgs universitet har titeln Staten som informatör eller propagandist?
När det blir debatt om statens information är det oftast om någon enskild fråga där man kan uppfatta att staten bedriver vinklad eller politisk information.
Några exempel är:
- UDs broschyr inför EU-omröstningen 1994 kritiserades för att ge alltför positiv bild av Sveriges förhandlingsresultat om villkoren för medlemskapet.
- Folkhälsoinstitutets skrift ”Leva ihop” utgiven 1999 anklagades för en gammaldags syn på förhållandet mellan könen.
- Projektet Levande historia initierat 1997 mötte kritik för att det inte också tog upp kommunismens brott.
Sedan gammalt finns en uppfattning att statens information ska präglas av neutralitet och att det ska finnas en enighet om det material som ska spridas.
Länge fanns det en skepsis mot att den politiska majoriteten spred sina uppfattningar via offentlig information. Men det har successivt blivit mer accepterat att regeringen använder information som ett av många medel för att genomföra sin politik.
En av anledningarna är att det sedan 1970-talet funnits en oro för hur regeringen ska kunna styra de allt fler och större förvaltningarna.
– Man kan se att i debatten blir det mer legitimt för den politiska majoriteten att sprida information bara det finns ett riksdags- eller regeringsbeslut som grund, säger Hanna Kjellgren.
Ett bra exempel är Naturvårdsverkets kampanj från i vintras om växthuseffekten. Kampanjen var en del i en större informationssatsning och var en av de åtgärder som ingick i riksdagens beslut våren 2002 om Sveriges sätt att hantera klimatfrågan. Syftet var att påverka opinionen.
Samtidigt menar Hanna Kjellgren att det inte spelar så stor roll vem som sitter vid makten. Informationsverksamheten lever sitt eget liv.
– Och oppositionen är alltid kritisk, säger hon. Exempelvis har Stockholms förra skolborgarråd Jan Björklund, fp, i år anklagat Skolverket för att vara en PR-avdelning till regeringen när det spridit en undersökning som rankar Sveriges skola som bäst i världen i läsning.
– Ju mer kontroversiell en fråga är desto fler konflikter blir det kring informationen om den.
Ett mera smygande sätt att sprida sin propaganda än att starta en kampanj är när regeringen inrättar statliga myndigheter som har till uppgift att verka för en speciell fråga. Man kan se Glesbygdsverket och Integrationsverket som sådana myndigheter.
Hanna Kjellgren tror att en anledning till att det på 1970-talet inrättades speciella utbildningar för informatörer var att politikerna ville styra informationens utformning.
– Politikerna såg ett stort behov av högskoleutbildning för informatörer.
Man kan se det som enda sättet att styra på ett så decentraliserat område som informationen var att professionalisera yrkeskåren genom att ge den en
utbildning som skulle höja kvaliteten.
Det är påfallande hur svårt det är att få någon överblick över informationsverksamheten och vem som är ansvarig för olika informationssatsningar.
– Sett ur perspektivet att det ska vara möjligt för medborgarna att kräva ett demokratiskt ansvar är informationspolitiken en smärre katastrof, säger Hanna Kjellgren.
Hon har funnit att det är påfallande att man i efterkrigstidens utredningar om informationspolitiken inte försökt dra lärdomar från andra länder. Också kontinuiteten har varit dålig, man har inte tagit med sig tidigare svenska erfarenheter heller.
Istället är det den tekniska utvecklingen och medias utveckling som inspirerat utredarna. Influenserna från den kommersiella sektorn har varit stor.
– Att inriktningen i informationspolitiken genom åren ändå har varit relativt fast beror på att informationspolitiken i stort följer förvaltningens utveckling, säger Hanna Kjellgren.
I brist på medveten övergripande policy så är det alltså myndighetens verksamhet och struktur i stort som bestämmer hur informationen ser ut.
Påverkan från media och reklambranschen har förstärkts av den decentralisering av statsapparaten som skett sedan 1980-talet med mer självständiga enheter som ibland konkurrerar med varandra. Konsekvensen kan ibland bli att skillnaden mellan information om en verksamhet och ren marknadsföring blir otydlig.
– Så gör högskolor med skattebetalarnas pengar reklam för sig själva för att locka studenter. Ligger det i medborgarnas intresse? frågar sig Hanna Kjellgren.
Lånar offentlig information för mycket från kommersiell marknadsföring kan det slå tillbaka mot staten och underminera förtroendet.
– Om staten sprider information som vilket företag som helst påverkar det trovärdigheten. Uppfattar medborgarna statens information som snedvriden riskerar det på längre sikt att påverka tilltron till statens neutralitet, säger Hanna Kjellgren.
Hon menar att staten måste var tydlig när den sprider information. Även vid reklamkampanjer är det viktigt att tala om på vilka grunder man gör detta.
– Om staten vill ta ställning är det viktigt att man talar om det och inte går ut under objektiv täckmantel. Myndigheten måste vara tydlig med att markera att nu vill vi påverka. Därför är det viktigt att reflektera över informationen och vad den får för konsekvenser, vilket alldeles för få gör.
– Vi borde reflektera över informationsverksamheten och fundera över om det är någon skillnad mellan offentlig och privat verksamhet, säger Hanna Kjellgren.
