Tryggheten som försvann

Rälsen skär mörka streck genom snön på Sävenäs rangerbangård i Göteborg. Temperaturen har krupit ner till minus nio grader. Rostiga containervagnar – många på mer än 70 ton – rullar in, bara några decimeter framför Magnus Fürdells fötter. Han följer metallhjulens rörelser: går i tågets takt, hukar sig varsamt ner i det lilla utrymmet mellan vagnarna, lyfter den tunga hävstången och krokar loss metallkedjorna som binder vagnarna till varandra. Sedan snabbt ut igen, medan vagnen fortfarande rullar.

– Det här jobbet har allt, säger han.

Fram till nyligen var han fast anställd här på Green Cargo. Karriären låg lockande och tydlig framför honom: efter några år som växlare skulle han vidare, avancera till lokförare och höja lönen med nästan sextusen i ett svep. Han hade äntligen hittat ett jobb som han älskade. Men så hände något. Det var hösten 2008, och himlen mörknade snabbt.

– I början var det ju mest rykten, och jag försöker att inte lyssna på sådant.

Framtidsutsikterna var ljusa

Men vi backar bandet ytterligare – och stannar till på försommaren samma år. Asplöven i Göteborg är fortfarande friskt gröna när platsannonsen från Green Cargo dyker upp: lokförare sökes. Till Green Cargo – SJs avknoppade godsdivision. Som med 6 678 vagnar kör transporter både inom Sverige och ut i Europa – med miljön som främsta konkurrensargument. Den här sommaren ser framtiden lovande ut, Banverket bedömer att branschen behöver rekrytera mellan 100 och 150 nya lokförare om året det närmaste decenniet. Annonsen öppnar dörren till ett framtidsjobb.

– 300 nya gubbar om året skulle behövas. Så sa de, minns Magnus Fürdell.

Det var många som nappade: 400 sökande till 30 platser. Men färden mot en fast anställning på Green Cargo är lång. Intervjuer, psykologsamtal och hälsokontroller var bara början. Koncentrationsförmåga, stresstålighet, logiskt tänkande, slutledningsförmåga, simultankapacitet och reaktionsförmåga skulle utvärderas. Läkare och tidigare arbetsgivare fick avge utlåtanden. De som tog sig igenom de första gallringarna fick tillbringa en heldag med tester i Örebro. Men därefter blev det klart: erbjudanden formulerades, kontrakten gjordes i ordning.

– De klättrade in genom ett nålsöga. Det här är inte vilka grabbar som helst, säger Kent Jonsson, ST-ordförande på Green Cargo.

Varken Magnus Fürdell eller hans blivande kollega Mattias Arefjäll tvekade inför att säga upp sig från sina fasta tjänster. Omkring tio år hade de bakom sig – Magnus Fürdell i budbil, Mattias Arefjäll i värdetransporter. Stressen och pressen och de många timmarna i bil gjorde att båda ville vidare.

– Du, det telefonsamtalet var skönt! Jag skulle precis bygga nytt hus och min yngsta dotter var bara några veckor, så allt kändes väldigt bra. Jag gick hem och skrev mitt uppsägningsbrev samma dag som jag fick beskedet, berättar Mattias Arefjäll.

Kortare tåg var tecken på kris

Ingen informerade de nyrekryterade om att företaget känsligt följer ekonomins svängningar. Men några månader senare skulle de förstå det.

De stora containervagnar som Magnus Fürdell kopplar isär rymmer nämligen hjärtat i Sveriges ekonomi: pappersmassa, stål och trä. Exportprodukter från de tunga industrierna. Vagnarna åker vidare – först till Skandiahamnen, och sedan vidare ut på havet.

Enligt historieskrivningen brukade Gunnar Sträng, den socialdemokratiske finansministern, promenera ner till Tegelbacken i Stockholm för att skaffa sig en snabb överblick: korta tåg gav dystra prognoser. Han visste det som ingen berättade för Mattias Arefjäll och Magnus Fürdell: att godstrafiken är en tydlig konjunkturbarometer.

Viskningar om varsel

Både Mattias Arefjäll och Magnus Fürdell kände att de hade kommit rätt.

– Det här fysiska, det är min grej, säger Magnus Fürdell.

– Väder och vind, hårt och skitigt. Det är lika skönt som att ta hundpromenader på vintern, säger Mattias Arefjäll.

– Bangården klockan ett på natten, när allt är stilla – det är det bästa. Man går omkring och låter tankarna åka som de vill. Kylan biter, men man har bra kläder. Man är ifred, men har radiokontakt med kollegorna. Då trivs jag, säger Magnus Fürdell.

Men efter bara någon månad på introduktionskursen hördes viskningar om varsel.

– Det händer inte här, det var vad alla sa. Det skulle inte vara någon fara, minns Mattias Arefjäll.

Men viskningarna blev starkare, ristningarna i marken tydligare.

Tommy Stevander, arbetsledare på Sävenäs rangerbanor, kände av dem. Han såg hur volymerna minskade i takt med att den svenska bilindustrin gjorde tvärnit.

– Hade Gunnar Sträng kikat in på Hallsbergs station hade han sett att det här blir ju katastrof! säger han.

Och så blev det. Analytikernas oro över den globala utvecklingen växte till panik. ”Marknaden har upphört!” utropade placeringsrådgivare. ”Det här är det absolut värsta jag har sett under hela min karriär”, sade Alan Greenspan, före detta centralbankschef i USA. Aktiekurserna dök allt snabbare och hamnade stundtals i fritt fall. Banker kollapsade – och medierna började rapportera om hur hela länder stod inför konkurs. I finanskrisens spår slungades världen in i en djup lågkonjunktur och rapporter om mardrömsvarsel kom allt tätare. Det jordskalvet skakade också Green Cargo och Sävenäs rangerbanor.

Anar att de sitter löst

Maj 2009. Fortfarande har ingen på Sävenäs blivit varslad. Men över fikaborden pratas det om volymer som minskar och tåg som blir färre.
Arbetsledare Tommy Stevander är pressad. Aldrig tidigare har han sagt upp någon, men företagets statistik är mörk. Han har genomgått en utbildning för att kunna ha svåra samtal med sina medarbetare.

– Vi pratade om att man behöver ge dem beskedet, och samtidigt vara beredd att ge dem en axel att gråta ut mot. Det är svårt. Det är riktigt bra killar som brinner för jobbet och sköter sig väldigt bra.

Varken Magnus Fürdell eller Mattias Arefjäll vet vad som ska hända, men de anar att de sitter löst. Sist in, först ut – den principen ändras inte av förra sommarens alltför ljusa prognoser. Känslor av ilska sväljer de ner – för, som de säger – de tjänar inget till.

– Det är ju inte chefens fel att världen dippar.

– Det är bättre att spotta sig i handen och jobba på.

– Hoppet är det sista som överger människan.

– Snicksnack och rykten är inget värt.

Men STs Kent Jonsson fångar upp Tommy Stevander vid kaffeautomaten i lunchrummet.

– Har du hört något mer?

Tommy Stevander skakar på huvudet – inga nya besked från Stockholm i dag heller. Men Kent Jonsson vill diskutera med honom:

– Ledningen säger att vi blöder. Nu vill man säga upp för att timanställa. Men där blir det rakt nej från vår sida, det är en helig ko.

Tommy Stevander lyssnar lugnt.

– På den punkten tror jag att du får backa.

– Aldrig. Timanställda får ju svårt att få lån, bostadskontrakt, allting. Det är en fråga om mänsklig värdighet för de här personerna. Jag backar inte, men jag kan bli överkörd.

Tackade ja till tvåmånadersvikariat

När sommaren kommer väljer Magnus Fürdell att inte ta ut någon semester. Det är bättre att jobba ihop en buffert om jobbet ryker, resonerar han. Och transporterna fortsätter att minska. Bokslutet för 2009 visar en förlust för företaget på flera hundra miljoner. Volymerna går ner med en fjärdedel i Göteborgsområdet.

Ett år efter platsannonsen, lagom till sommaren, delades varselbeskeden ut. De puttade ut både Magnus Fürdell och Mattias Arefjäll från Green Cargo. Sist in, först ut. Samtalen med chefen blev korta – beskeden var vid det laget väntade. När uppsägningstiden var över erbjöds de båda ett tvåmånadersvikariat.

– Jag var glad för det, jag behövde ju jobb, konstaterar Magnus Fürdell.

Men två månader tar slut. Kvar fanns möjligheten till timanställning – fackets stridsfråga, Kent Jonssons »heliga ko«.

En strid man förlorade.

Efter sommaren gick uppsägningstiden ut för Magnus Fürdell och Mattias Arefjäll. Men i dag, fem månader senare, jobbar de fortfarande kvar på Green Cargo – med samma arbetsuppgifter, men helt utan tryggheten i ett fast jobb.

– Jag kommer nästan upp i heltid på det här sättet också, säger Magnus Fürdell.

Han vill inte bråka. Det är som att gå och vara arg på vädret för att det regnar, tycker han.

– Bara bortslösad energi.

Men de äldre kollegorna i fikarummet fräser över situationen.

– Det är fruktansvärt. Blir de sjuka får de inte en enda spänn! säger någon.

– De får de sämsta passen och kan inte planera sin tid, fyller någon annan i.

– Det här är arbetsgivarnas marknad. Ledningen kan ju vara nöjd!

Villkoren för de timanställda är sämre än för dem som har fasta jobb: i bästa fall får de veta sitt schema för några veckor, men ofta blir de inringda bara någon dag i förväg. Det gör det svårt att få ersättning vid sjukdom. De som hoppar in behöver också arbeta fler veckotimmar för att få tillgodoräkna sig övertid – och de saknar den vanliga rotationen mellan olika typer av pass.

– Jag klarar mig. Men det jobbigaste är att tänka på sommaren. Ett år till utan semester känns inte så roligt, säger Magnus Fürdell.

Han och Mattias Arefjäll hoppas att konjunkturen ska dra upp kurvorna, och pensionsavgångar skapa lediga luckor.

Numera vägs varenda krona

Tommy Stevander betonar att inte heller han är nöjd med lösningen.

– Men hade vi inte gjort något förra året hade Green Cargo inte funnits längre, säger han.

Han tror att kraschlandningen 2008 kommer att påverka företagen under lång tid: många blev helt enkelt rädda.

– Hade någon sagt till mig under rekryteringen att jag snart skulle behöva säga upp personal, då hade jag bara skrattat. Allt var guld och gröna skogar! Men nu väger vi varenda krona för att få ordning på ekonomin. Man har blivit jätterädd för att anställa och behöva säga upp på nytt.

Magnus Fürdell och Mattias Arefjäll fortsätter att tacka ja till pass på Green Cargo: »Det är ju inte precis fullt av lediga jobb nu«. De säger att de inte grämer sig för att de sade upp sig från sina tidigare jobb.

– Nej, den kistan är stängd. Det är ju på Green Cargo jag vill jobba, säger Magnus Fürdell.

– Nej, det funderar jag inte på. Nu tittar jag framåt, inte bakåt! säger Mattias Arefjäll.