Benny Haag: Våga vara en riktig förlorare!

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2012-01-24

”Jag sörjde och grät och förbannade till höger och vänster, ända tills jag insåg att om något positivt ska inträffa i det helvete jag befann mig i så måste jag nog fan ta hand om det själv”, skriver skådespelare Benny Haag. Hans krönika handlar om att våga förlora.

Jag är skådespelare. Mellan 1988 och 2000 arbetade jag på Dramaten. På den arbetsplatsen får man en stor chans i en stor roll, i en uppmärksammad föreställning på någon av de stora scenerna. Tar man inte den chansen förpassas man för evigt till Statisternas Bakgård och får fortsättningsvis, på sin höjd, gå in i någon föreställning till någon av De Stora Aktörerna för att bli nedstucken i en fäktscen eller för att avlämna ett brev.

Jag fick min chans i Spöksonatenav August Strindberg, där jag gjorde Studenten. Och jag misslyckades kapitalt. Fast jag gjorde huvudrollen nämnde Aftonbladets recensent mig inte i sin anmälan. I DN skrevs det: »Haag verkar inte veta vad han säger överhuvudtaget«.

Som »belöning« för denna usla insats satte man mig i frysboxen och tog in andra killar i min ålder som fick göra roller jag kunde ha gjort. Jag var paria och pestsmittad och hade jag inte varit fastanställd hade man sparkat mig med omedelbar verkan. Detta skedde i början av nittio­talet, jag var några och de trettio och med högtflyende planer på en stor framtid vid vår national­scen. Dessa drömmar grusades med ett enda välriktat knockoutslag.

Och det är här det börjar bli riktigt intressant, tycker jag. Hur förhåller man sig till en sådan katastrof? Sätter man sig framför teven med ett helrör, tycker att livet är slut och hoppas att någon ska knacka på dörren och hjälpa en tillbaka till livet?

Jag gjorde i alla fall så – ända tills jag förstod att ingen kommer att förbarma sig över mig. Jag sörjde och grät och förbannade till höger och vänster, ända tills jag insåg att om något positivt ska inträffa i det helvete jag befann mig i så måste jag nog fan ta hand om det själv.

Jag gjorde monolog av Jan Guillous bok Ondskan.Det blev en jättesuccé som spelats 750 gånger och som gjorde mig stark nog att säga upp min fasta anställning för att numera ägna mig åt monologer och föreläsningar på frilansbasis.

Ja, se där, det var väl ändåen riktig solskenshistoria som går på tvärs mot fackets grundidé att någon annan ska företräda dig gentemot arbetsgivaren, som alltid är iklädd hög hatt, cigarr och pälskrage.

Och den där Haag, han är väl numera egen företagare och röstar på Moderaterna.

Nej, jag glömmer inte varifrån jag kommer, en tvåa i Gubbängen, och jag kommer nog alltid att vara en gråsosse i själ och hjärta. Men när jag stod inför en smärre katastrof i mitt arbetsliv insåg jag att jag har oerhört mycket mer av mitt väl och ve i min egen hand.

När man på riktigt allvar vågar vara förlorare förstår man att förändring av egen kraft faktiskt är möjlig. Efter den devisen kommer jag att leva resten av mitt liv.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Typ
Vet du mer om det ämne som artikeln handlar om, eller om du har tips till redaktionen i något annat ämne, kan du lämna ditt tips här. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.
Om du anser att artikeln innehåller fel, beskriv här vad dessa fel består i. Du kan också skicka ett mejl till redaktionen.

Om du vill debattera det ämne artikeln handlar om, kan du skicka in en debattartikel till Publikt för publicering under vinjetten Debatt. Publikt publicerar inte anonyma debattinlägg, du måste därför alltid ange ditt namn och dina kontaktuppgifter. Redaktionen förbehåller sig rätten att korta och redigera insända debattartiklar. Skicka ditt inlägg som ett Worddokument på mejl till redaktionen.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
CAPTCHA