Camilla Wagner: Dags att kliva ut ur Snövitfällan

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2013-03-05
För att bli av med löneklyftorna krävs en förändring av företagskulturerna. Den måste komma från högsta ledningen, skriver Camilla Wagner.

Inför internationella kvinnodagen skrivs mycket om jämställdheten i Sverige. Att vi har långt kvar är de flesta överens om. Ändå blir det mycket snack och lite verkstad.

Jag har bevakat jämställdhetsfrågor sedan år 2000, och har sett ett antal myter som ständigt återkommer som förklaring till sakernas tillstånd. De flesta bygger på idéer om biologiska skillnader som därmed innebär att vi måste acceptera läget.

En sådan myt är att vi kvinnor är så himla vårdande och därför passar så bra inom omsorgsyrken eller i stabsfunktioner.

Jag brukar kalla det för Snövitfällan. Medan männen kan göra karriär som ger makt och höga löner, skuttar vi omkring på ängarna och pysslar om kaninungar innan vi skyndar hem och bäddar sängarna åt Butter, Toker och de andra grabbarna. Det är mer en hobby än ett jobb. Ett kall.

I dag tjänar män i snitt 14,1 procent mer än kvinnor. Det ger 6 miljoner kronor mer under ett yrkesliv. En vanlig förklaring är att vi kvinnor är så galet mycket sämre på att förhandla våra löner än män.

Jag kan se tre möjliga orsaker tíll att det är på det viset:

1. Vi kvinnor vill helt enkelt inte ha så mycket pengar att hålla reda på. Ge dem till männen i stället.

2. Det finns ett biologiskt handikapp hos kvinnor som helt enkelt gör oss dåliga i förhandlingar. Kanske tycker vi bättre om att prata om kaninungar?

3. Företaget, liksom samhället, är uppbyggt på strukturer som gör att kvinnor inte har samma förutsättningar, valmöjligheter och skyddsnät. Det gör att vi har sämre förhandlingsläge än våra manliga kolleger.

Personligen tror jag mer på det tredje alternativet. Det finns visserligen bevis för att kvinnor kommer sämre ut i en löneförhandling än män. Men det finns också forskning som visar att när det gäller andra slags förhandlingar finns ingen skillnad mellan könen. Det handlar troligen om hur stort fuck off-kapital vi tar med oss till förhandlingsbordet. Det behöver inte handla om pengar på banken, det duger gott att veta att det finns andra arbetsgivare som vill ha oss om vi inte kan komma överens.

För att bli av med löneklyftorna krävs en förändring av
företagskulturerna – som måste komma från högsta ledningen. Men också en förändring i hela samhället.

Lön är inte bara ersättning för utfört arbete, utan också en värdering av hur viktigt arbetet är. Det gäller inte bara i före­tag eller organisationer, utan i samhället i stort. Det gäller i allra högsta grad löneskillnader mellan olika yrkesgrupper och sektorer.

Vilka signaler sänder våra ledare ut när undersköterskor tjänar så mycket sämre än sopåkare?

I ett demokratiskt samhälle ska alla medborgare ha samma möjligheter att påverka sina liv. När en kvinna har 6 miljoner mindre i livslön än en man är det helt enkelt inte fallet. Så kanske är det dags att sluta leta efter varför. Det är inte svaren vi saknar. Vad vi saknar är modet att agera utifrån det vi redan vet. Innan Snövit säger upp sig. 

 

Camilla Wagner är jämställdhetsrådgivare, krönikör och debattör.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.