De utsattas gerilla
Färre och färre är kvar i de politiska partierna och de som är det blir bara konstigare och konstigare. Den kommentraren fällde en folkpartistisk ledarskribent i ett samtal en gång och jag skrattade länge åt det. Men det jag skrattade åt var naturligtvis inte bara denna iakttagelse inifrån ett döende folkparti; jag skrattade tyvärr åt själva demokratin. Den överlever knappast partiernas eventuella död.
Så vad beror det i grunden på att partierna avfolkas? Nyligen såg jag siffror som berättade att det allmänna valdeltagandet från 1982 till 1998 hade minskat från 91,4 till 81,4 procent. Men också att övervikten för medelklass över arbetarklass i valdeltagandet 1976 var 4,6 procent och 1998 strax över 12 procent.
Det är alltså så att det framförallt är de som har det lite sämre och är mer beroende av fördelningspolitik som slutat att rösta och gå med i partier.
Frågan är därför om den generella välfärden kommer att överleva partiernas död.
Grundskälet till att just de, som har störst nytta av politikens omfördelningsinstrument, vänder det ryggen är att politiken har abdikerat. Och den har inte sällan gjort det frivilligt. I formell mening är demokratin lika stark idag som för tjugo år sedan, i verkligheten har politiken avsvurit sig makt genom att ålägga sig själv svåra begränsningar.
Stabilitetspakter, utgiftstak, budgetbalanskrav och inflationsmål har satt sådana åtsittande tvångströjor på allt från socialministrar och kommunalpolitiker, att de inte ens vågar knysta om någon mer kostsam välfärdsvision.
Samtidigt har allt fler offentliga verksamheter och egendom oåterkalleligt skiftats ut till det privata och att vända trenden framstår som hart när omöjligt; ta exemplet med allmännyttans utförsäljning i Stockholm.
En ond cirkel uppstår. Politikerna kan inte komma med reella välfärdsvisioner och tröstar sig med tomhänt symbolpolitik (handlingsplaner!). Men därmed vänder sig låginkomsttagarna bort från politiken som på så sätt utarmas än mer.
På vilket sätt skulle man idag snabbast kunna ändra inriktningen i svensk politik i mer progressiv och utjämnande riktning? Genom att se till att kanske tjugotusen låginkomsttagare går med i de politiska partierna, företrädesvis då (s) och (v). Faktum är att det förmodligen skulle räcka fantastiskt långt för att vända stämningarna inom olika partier och dramatiskt öka trycket uppåt.
Jag menar: det är ju inte många! Var finns den gerilla av låginkomsttagare som vandrar ner från Sveriges underjordiska berg och intar de politiska partierna? Dessa är idag så ekande tomma att några tusen nya medlemmar skulle få chockeffekt och ju tommare de blir desto större är egentligen utsikterna för en revolution att lyckas.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
