Få vill trona på minnen från fornstora dar

KRÖNIKA: CHEFREDAKTÖREN2012-02-14
Stora stjärnor inom musiken får ofta mest ovationer för låtar de gjorde för 25 år sedan, noterar Alexander Armiento. Tänk om det var så för oss med vanliga jobb.

Tänk dig att en vanlig dag på jobbet innebar att alla ville diskutera de saker du gjorde för tjugo eller tjugofem år sedan. Föreställ dig ett möte med samma dagordning som 1989, där du för femtioelfte gången får föredra slutrapporten från det projekt du jobbade med då – för att alla närvarande tycker att du inte har gjort något bättre sedan dess.

Det kan låta som en skruvad remake på Måndag hela veckan, den klassiska nittiotalsfilm där Bill Murray spelar en tevemeteorolog som tvingas återuppliva samma 2 februari gång på gång – men i denna version snarare en skräckfilm än en romantisk komedi.

För även om det är trevligt med beröm, känns det inte som någon rolig tanke att omgivningen skulle vara rörande enig om att ens storverk tillhör en svunnen era. Vi vill nog alla helst få lovord för de prestationer vi utför i dag.

När jag härom veckan för tredje gången på kort tid gick på konsert med ett band som hade sin storhetstid för över två decennier sedan slog mig tanken att de personer som stod framför mig efter det tillbringat sina arbetsdagar med i stort sett samma material.

Det finns några artister som får ta emot publikens jubel även när de som medelålders spelar sina nyskrivna låtar. Men de flesta gör sina djupaste avtryck ganska tidigt i karriären – och får därefter finna sig i att en nostalgisk publik lever upp, dansar och sjunger med först när de spelar introna till de där stora hitsen de skrev en gång för mycket länge sedan. Och har spelat vid varje tillfälle som de stått på scen sedan dess.

Det gäller för mina egna ganska obskyra favoriter från tonårstiden likväl som för storstjärnorna. När Axl Rose reser runt med ett Guns N’ Roses vars uppställning inte inkluderar någon annan av originalmedlemmarna, köper fansen inte biljett för att höra spåren från 2008 års Chinese Democracy. Nej, den nyss 50 år fyllde herr Rose är synnerligen väl medveten om att det som förväntas av honom är ännu en upprepning av den där dagen på jobbet för nära ett kvarts sekel sedan då han först spelade Paradise City.

Om jag i slutet av 2030-talet skulle möta uppskattning på jobbet först när mina yrkesmässiga prestationer i februari 2012 kom på tal, skulle jag nog tappa sugen och fundera på att göra något annat. Å andra sidan har jag inte riktigt haft nöjet att ta emot positiv feedback på ett lika konkret sätt som när Axl Rose inför ett hav av lyckliga åhörare ber att bli tagen till den stad där gräset är grönt och flickorna söta. För en rockstjärna är en vanlig dag på jobbet trots allt inte så vanlig.

Skulle jag år 2037 finna mig själv stående framför en månghövdad jublande publik, blir det nog trots allt inte så svårt att övertala mig till att läsa upp den här krönikan från en svunnen tid – om nu det är vad fansen vill. Även om det skulle vara femtioelfte gången.

Alexander Armiento är chefredaktör för Publikt.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.