Julia Skott, journalist, författare och debattör.
Julia Skott, journalist, författare och debattör.

Julia Skott: Hjälpsamma människor med oönskade åsikter

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2017-03-28
Journalisten och debattören Julia Skott tycker att alltför många delar med sig för mycket av sina åsikter.

Det finns situationer då det brukar sägas att människors sanna väsen visar sig. Det kan vara i katastrofer, eller när de genomgår en personlig tragedi, eller när de får makt, eller kanske bara när man behöver be dem om en tjänst. När det kniper, kommer till kritan, åskan går, eller hur man nu vill se på det.

Men det finns också många gånger då folks verkliga jag läcker ut helt spontant, som om de inte kan behärska sig. Och deras sanna jag är en person som för det första har en stark åsikt, och för det andra har en stark övertygelse om att andra människor vill och behöver veta vad denna åsikt är.

Säg till exempel att du sitter och äter lunch. Så där som de flesta människor brukar göra ungefär en gång om dagen, för att inte bli hungrig och trött och grinig mellan frukost och middag. Då är det väldigt viktigt att du får veta vad din kollega tycker om kolhydrater, gluten, kött, sojaprotein, vitlök, inte vitlök, matlådor i plast och så vidare. Hur skulle du klara dig om du inte fick dig denna viktiga information tillgodo?

Eller så kanske du har barn? Eller ska ha? Ja, men då ska du ju inte behöva gå och undra vad kollegan tycker om föräldraledighet. Eller om förskolor, kostråd, viktuppgång, könsroller, matlådor i plast, och så vidare.

Du kanske inte har barn? Inte ska ha, till och med? Ja, men det kan vi också fixa lite respons på, ska du se.

Det bästa med det här är att oavsett vad du gör så är det fel. Det är det viktigaste med den där åsikten. Den är ju till för att rädda dig från dig själv!

På ett sätt kanske det inte är så konstigt. Vi är generellt inte så benägna att tala om för folk när vi tycker att det de gör är helt okej och inte något särskilt att orda om. Har du inga större synpunkter på någons lunch eller ledighet så säger du antagligen ingenting.

(Fast man kan förstås också ge någon beröm på ett sätt som tydligt underkänner alla andra runt omkring som gör på annat vis.)

Jag blir som en sur tant ibland. Mina föräldrar lärde mig minsann att man inte ska säga till någon att mat är äcklig, vare sig den man får att äta eller det någon annan äter. Och så snörper jag på munnen och knycker på nacken.

Den läxan går faktiskt att överföra på nästan allting. Kommer det du säger att förstöra någons upplevelse eller jämnmod? Är det kanske till och med lite oartigt?

Det finns ett slags minnesregel som man kan använda: »Behöver det här sägas alls, behöver det sägas nu, behöver det sägas av mig?« Tyvärr så anser ju de här vänliga hjälpsamma människorna att svaret är ja på alla tre frågorna, så minnesregeln kanske snarare ska vara »Sköt dig själv och skit i andra«. Om det inte handlar om akut och omedelbar fara.

Och nej, matlådor i plast räknas inte som en sådan.


Julia Skott är journalist, författare och debattör.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.