Lina Kalmteg: Ljusa tecken i en mörk tid

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2017-10-31
Med anledning av #metoo-uppropet och en ny reportagebok hoppas kulturjournalisten Lina Kalmteg på att vi går mot en lite ljusare framtid, även om det kan ta lång tid.

Framtiden är mörk. En hel del associerar nog den meningen till annat än de alltmer nattsvarta dagarna utomhus. Snarare till Syrien, högerextrema strömningar i Europa, miljö­katastrofer...

Världen var visst inte i evig harmoni. Man skulle kunna säcka ihop för mindre.

Men, det finns lindring. En är att läsa amerikanska Rebecca Solnit – journalisten, konsthistorikern och aktivisten som slog igenom med sin essä om mansplaining, om män som tvärsäkert babblar på om sådant de egentligen inte kan särskilt mycket om.

I dagarna ges hennes essä-reportagebok Hopp ut på svenska i översättning av Helena Hansson. Jag griper tag i den som en livboj.

Hopp innehåller texter från början av nollnolltalet, skrivna under George W. Bush-eran. I ett samhälle som rusar på i hög hastighet kan det låta passé.

Men behovet av hopp är en högaktuell fråga som Rebecca Solnit behandlar ur en mängd tanke­väckande perspektiv.

I ett nyskrivet förord förklarar hon att hennes hopp inte är en solskenshistoria av typen ”allt blir bara bättre”«: ”Det hopp som intresserar mig handlar om breda perspektiv med specifika möjligheter, sådana som uppmanar oss att agera eller kräver det av oss.”

Hon citerar – som ofta i sina böcker – författaren Virginia Woolf, som när första världskriget pågått i ett halvår skrev: ”Framtiden är mörk, och det är på det hela taget det bästa en framtid kan vara.”

Solnit tolkar Woolfs ”mörk” som ”outgrundlig” och inte som ”förskräcklig” och konstaterar att det gång på gång skett betydligt märkligare saker än jordens undergång.

Vem, undrar hon, kunde för några decennier sedan tänka sig en värld där Sovjetunionen var borta och internet fanns.

När jag intervjuade Rebecca Solnit i hennes lägenhet i San Francisco en solig dag i våras påminde hon trösterikt om att allt går i cykler.

”Det tog många, många decennier av kamp att avskaffa slaveriet, det tog 80 år för kvinnor att få rösträtt”, sade hon och betonade att vi måste kunna vår historia, minnas alla positiva förändringar, därtill vara medvetna om att de tog tid.

Går det verkligen en gång till? tänkte jag tvivlande då vi träffades. Är förändring möjlig?

Så exploderade hashtaggen #metoo på sociala medier. I efterdyningarna av anklagelserna mot den amerikanske filmmogulen Harvey Weinstein vittnar nu kvinnor världen över om att också de har utsatts för sexuella övergrepp och sexuella trakasserier.

Man efter man knuffas ned från höga positioner.

Även Solnit har rapporterat flitigt om Weinstein och #metoo, liksom hon tidigare har fördjupat sig i president Trump och hans kommentar om att ta på kvinnor ”by the pussy”, på deras kön.

Få kvinnor förvånas av floden av vittnesmål. Mer överraskande verkar det uppfattas att ingrodda gamla strukturer ser ut att kunna rubbas.

Stärkt av Rebecca Solnits bok tänker jag att #metoo-uppropet ändå kan förändra i grunden. Det kommer att ta lång tid, men jag vågar hoppas att vi går mot en lite ljusare framtid.

Lina Kalmteg, kulturjournalist och författare till romanen Jag såg livet tvingas i mig.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

ÄMNEN:

#metoo
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.