Lotta Sjöberg, illustratör och debattör.
Lotta Sjöberg, illustratör och debattör.

Lotta Sjöberg: Det bor kärlek i de bortvalda utsläppen

KRÖNIKA: GÄSTKRÖNIKA2019-01-29
"Jag Facebookknarkar klimatfrågan igen", skriver Lotta Sjöberg i en krönika. Och kommer fram till att varje kommentar i flödet bär kärlek till vår nästa.
Av:  Lotta Sjöberg

Naturligtvis borde jag jobba, inte fastna i timmar i kommentars­fält om klimatkrisen, inte äta mina sojabiffar framför skärmen, men nu är det som det är, jag Facebookknarkar klimatfrågan igen.

Skarpa eller vädjande röster om vårt personliga ansvar för förändring får kängor från både höger och vänster. Dumförklaringar av veganer, skämt om miljömuppars stora otur när de tänker, länkar till hånfulla krönikor om självuppoffrande innerstadsjournalister som stannar på marken för att väcka flygskam hos medelklassen. Intellektuella inlägg om den neoliberala människans naiva tilltro till den enskilda individen och försvarstal för konsumtionsfesten Black Friday som bringar glädje åt de fattiga. Sist men inte minst de diagramstinna Facebooktrådarna som kan bevisa att Sverige inte alls är någon miljöbov, utan intar en högst blygsam plats på världens koldioxidtopp, och att de som behöver skärpa sig är amerikaner, kineser och indier, inte svenskar. Inte vi!

Vi lever i individualismens era, där vi kan använda vår personliga frihet till att välja bort att se konsekvenserna och betydelsen av våra egna handlingar, koldioxiden från just vår flygresa.

Vi lever i de vetenskapliga uträkningarnas tid, där vi kan kalkylera bort oss själva, om vi bara räknar tillräckligt mycket på andra. Eller kan vi?

Själv har jag krupit iland på andra sidan ett kolsvart hav av klimat­ångest, där jag under ett decennium simmat i rapporter från en klimatforskarkår, som allt tydligare visat vartåt utvecklingen bär hän. Här på den andra stranden har jag börjat tappa intresset för siffror. Diagrammen över koldioxid­halter och stigande havsnivåer får tala för sig själva.

Det är i stället något helt annat som fängslar mig i kommentars­fälten, nämligen den omätbara och tunnhudade existentiella rädslan för konsekvenserna av ett kollapsat ekosystem, en framtid med matbrist, flyktingströmmar och döende hav. Den nakna sårbarheten i allvarsamma samtal mellan människor som inte känner varandra. Smärtan som finns i eventualiteten av att var och en av oss, i egenskap av privilegierade konsumenter i ett ohållbart system, bär en liten del av ansvaret för varandras liv. Där varje bortvalt koldioxidutsläpp bär kärlek till vår nästa. Vad vore vi, om vi inte hjälpte varandra?

Som sagt, jag borde jobba. Lunchrasten är slut. Kommentars­fälten vibrerar framför mig.

Några röster skriker »Alarmister! Skräckpropaganda! Symbolpolitik!« påhejade av tummen upp-emojier som virtuella ryggdunkningar.

Andra trevar i undertrådar: »Jag vill inte göra skada. Jag vill en dag kunna se mina barn i ögonen och säga att jag gjorde vad jag kunde. Att mina handlingar betydde en människas skillnad. Kan jag göra något mer än att sluta flyga, laga kläder, äta mindre kött och älska träden?«

Kanske är vi inte rädda. Kanske är vi rädda om.


Lotta Sjöberg är illustratör och debattör.

Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.

ÄMNEN:

Miljö
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.