Oivvio Polite: Svårare än att ockupera kårhus
Hela mitt vuxna liv har jag känt mig underlägsen mina föräldrar. Inte för att de skulle vara snyggare, smartare eller mer framgångsrika, utan för att de var modigare.
När de blev vuxna bytte de ut allting. De lämnade sina familjer, sina länder, sina språk. De bytte sina föräldrars ordnade livsstil mot fria förhållanden. De bytte medelklassens strävsamhet mot frihet. De bytte provinsen mot världen.
Vad har jag själv gjort i jämförelse? Jag har varit flitig i skolan, betalat min tv-licens och återupprättat heterosexuell tvåsamhet, aldrig revolterat mot mina föräldrar, aldrig knarkat, aldrig knullat runt. Jag har knappt varit ordentligt full sedan förra millenniet.
För någon född på 70-talet är min erfarenhet knappast unik: Känsla av att vara mer konform än sina föräldrar. Känslan av att de gjorde världen lite större och att jag i stället har krympt den.
40-talisternas ungdomsrevolt har romantiserats i det oändliga. Särskilt av dem själva. Jag har inbillat mig att jag kunnat se igenom det romantiska skimret. Att jag kunnat skilja på skitsnacket och det som verkligen var värt något. Det jag respekterade var deras aktiva ställningstagande till hur de ville leva sina liv. Att de valde sin väg i stället för att okritiskt följa i fädrens spår, att deras relationer inte följde en given mall utan gjordes upp dem emellan.
•l•
Häromdagen förstod jag att 40-talisterna ändå lyckats lura mig. Deras massiva självförhärligande har faktiskt dolt sikten för vad min egen generation försöker åstadkomma.
Vi i vår generation gör i varje fall en sak som är radikalt ny. Vi försöker leva jämställda i heterosexuella förhållanden, något som visar sig vara överraskande svårt. Överraskningen kanske kommer sig av att 40-talisterna försökt slå i oss att de redan upprättat det jämställda samhället.
En del grejer är lätta att få till. Vi kan dela på föräldraledigheten. Vi kan hämta och lämna lika ofta på dagis. Vi kan betala lika mycket till hushållskassan. Det finns en massa saker som vi kan mäta och räkna och dela på mitten.
•l•
Men sedan finns där en massa grejer som är knepigare. Hur hanterar vi det faktum att världen runt omkring förväntar sig olika saker av oss? Att min mamma kommer hem till oss och vänder sig till min fru med frågor om våra gardiner eller vår dotters kläder?
Hur skall vi hantera att hela samhället säger åt vår femåriga dotter att det viktigt att hon är söt, och vad det är att vara söt, och att hon dessutom redan införlivat ett vitt skönhetsideal som hon aldrig kommer att kunna leva upp till?
Hur är man en jämställd? Hur är man en jämställd partner? Hur har man en jämställd relation? Det är utmaningar som får kårhusockupationen att framstå som en barnlek.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
