Pliktkänsla drar mig till dam i hatt
Alexander Armiento om kulturella måsten som drabbar en vid besök i storstäder.
Det är svårt att ignorera den lilla rösten i bakhuvudet. Den talar uppfordrande till mig. Ställer krav.
Jag har knappt landat, på påsksemester i en för mig ny storstad, förrän den tar till orda. »Nu kan du inte bara slöa, du måste vara lite KULTURELL. Du måste gå på MUSEUM.«
»Eh, men jag vill mest promenera omkring i solskenet och sitta och frysa på uteserveringar«, invänder jag.
Det är inte lönt. Det biter inte. Finns det museer – ja, fina museer, med stora och viktiga samlingar – så kan man ju inte bara strunta i dem. Man får ju passa på när man är här.
Och det går ju inte att komma hem och säga att jag bara ätit och druckit och shoppat. Vad skulle folk tro? Att jag gett upp alla intellektuella ambitioner och nu ligger i träning för att bli modebloggare?
— •l• —
Missförstå mig inte. Det är inte så att jag egentligen avskyr finkultur och bara poserar med mina museibesök. Många museer har med skickligt presenterade utställningar gett mig nya insikter och fantastiska upplevelser.
Nej, detta handlar snarare om en närmast komisk pliktkänsla. Ett nitiskt förhållningssätt som inte bara innebär att jag inte vill missa de stora, namnkunniga konstmuseerna – utan också driver mig att studera ALLT. Varenda liten tavla i alla skrymslen. Annars kanske jag missar något viktigt. Och det vore ju katastrof.
Och så, i masskonsumtionen av inramade storheter, blir jag blind för vad det handlar om. Jag avverkar mästare som Picasso, Pollock, Rembrandt och Renoir som vore de ostbågar. Den hundratjugofjärde tavlan på en eftermiddag ger knappast någon känsla i maggropen.
Dessutom är det ju sällan de internationella kändismuseerna som tänker nytt och som vågar bryta mot etablerade traditioner för hur en utställning ska se ut. De lockar ju besökare ändå, med sina långa rader av konstverk, alla utrustade med sin lilla vita skylt. Namn. Födelseort och år. Dödsort och år. Titel (gärna något i stil med »Porträtt av dam i hatt«, tack för hjälpen).
Ofta inser jag på hemvägen att jag haft roligare på mer anspråkslösa ställen. Så blev det även denna gång. Ett modernt kulturhus, en utställning med unga konstnärer. Allt var förvisso inte genialt, men sammantaget både mer hanterligt och mer spännande än femtio porträtt av dam i hatt på en raksträcka.
— •l• —
Så hur bör man förhålla sig till de anspråksfulla stormuseerna? Kanske vore det klokare att slinka in, titta på ett par tavlor och gå tillbaka till uteserveringen? Ett förhållningssätt både avslappnat och respektfyllt på samma gång.
Den fria entrén på våra statliga museer gjorde det lättare att svälja pliktkänslan och stanna så länge lusten räckte. Ett starkt argument för konceptets kvaliteter.
Likväl är jag säker på att nästa gång jag befinner mig i närheten av en klassisk samling, kommer det att gå på samma sätt. En samvetsgrann granskning av hela raddan av damer i hattar. Rösten i bakhuvudet låter sig inte tystas så lätt.
Alexander Armiento är chefredaktör för ST Press
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.