Statliga jobb föder patriotism i USA
»Vi stödjer soldaterna är fortsatt ett vanligt motto i områdena kring USAs militärbaser.
När de kulspruteförsedda tanksen rullar fram genom byn Masalah blir de beskjutna av motståndsmän.
En skara uppretade bybor skanderar: »USA, ut ur Irak!«
– och plötsligt exploderar en lastbil. Beslöjade kvinnor springer iväg, skrikande av skräck. Soldaterna tvingas ta hand om en man som förlorat ett ben. Situationen är kaotisk, och de unga amerikanerna blir alltmer stressade.
Men det är just det de ska övas i. För »Masalah« ligger inte alls i Irak, utan i en tallskog i västra Louisiana. Alla skotten avfyras med lasergevär – och »de irakiska byborna« är i själva verket amerikaner i olika åldrar, vars jobb är att klä ut sig i fotsida dräkter för att delta i de rollspel som ordnas på militärbasen Fort Polk. En mindre skara är kurder och arab-amerikaner, som hyrts in för att träna såväl soldater som civila statister i språk och kulturell förståelse.
Tusentals soldater som är på väg till Irak eller Afghanistan kommer varje år till Joint Readiness Training Center på Fort Polk för dessa enorma rollspel. Meningen är att de ska ha »sin värsta dag« här, inte på fältet.
•l•
Varje gång det är dags för övning tas hundratals Louisianabor från trakten in för att spela irakier – och trots att jag bott flera år i USA är det först när jag talar med några av dem som jag inser hur djupt rotad patriotismen är i den amerikanska folksjälen.
– Att vara med här är det minsta jag kan göra för att stödja de våra, säger en äldre kvinna i huckle.
– Det känns bra att få vara med och träna soldaterna, säger en annan – som inte ens förstår frågan, när jag undrar om hennes insats som »irakiska« fått henne att identifiera sig med de kvinnor i Irak hon kanske ser på TV.
Nej, det verkar inte som att folk här följer nyheterna så noga – och gör de det tycks det ha undgått dem att missnöjet med kriget vuxit sig starkare i USA.
»We Support the Troops«, »Vi stödjer soldaterna«, är fortsatt ett vanligt motto i områdena kring USAs militärbaser – och här får det en konkret innebörd. De flesta av rollspelarna har någon anhörig – en son, en dotter, ett syskon, en granne, en kusin – som kanske redan riskerat sitt liv i Irak.
Nästan alla de civila jag talar med säger att de gör detta för soldaternas skull. Mannen som rekryterar folk hävdar att många gärna skulle delta även utan betalning – eftersom det är ett privilegium att indirekt bidra till att skydda presidenten och grundlagen.
•l•
Men den andra dagen på fältet lär jag mig att se igenom den patriotiska jargongen. För jobbet som »irakisk bybo« tycks locka inte minst för att timarvodet är drygt 12 dollar – en hög lön, i en trakt där byggnadsarbetare ofta bara tjänar 7, och där alternativet till att spela »irakiska« ofta är ett lågbetalt jobb i servicebranschen. Eller inget arbete alls.
Tack vare militärbasen pumpas drygt 1,5 miljarder dollar in i bygden varje år, vilket ger tiotusentals statligt finansierade jobb. Då är det inte konstigt om såväl patriotismen som stödet för Irak-kriget är betydligt starkare här än på de flesta andra håll i USA.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
