Teresa Axner:Med allmänintresset som täckmantel
Känslojournalistiken snedvrider viktiga frågor. Därför måste vi behålla en hälsosam dos tråkighet och skepsis, skriver Teresa Axner.
Studion var i samma stil som jag var van vid, uppläsaren pratade med samma trygga och sakliga röst, men innehållet påminde mer om Efterlyst än om Rapport: En lång lista på olika förrymda brottslingar lästes upp, och sedan var det väder. Att titta på de lokala tv-nyheterna under USA-besöket var en lätt surrealistisk upplevelse. Det fanns ingen information om hur landet styrdes, eller om händelser som påverkar befolkningen i stort. Inga nerlagda fabriker, politiska beslut eller krig i världen, bara en armé av farliga bovar som kanske smyger runt just din knut.
I Sverige har vi den senaste tiden kunnat läsa flera upprörande historier i tidningarna. En eller flera serievåldtäktsmän härjar i Örebro, två syskon blir kidnappade av sin pappa. Dessa händelser är givetvis nyheter, men tonen i reportagen för snarare tankarna till en Charles Dickens-roman: Ett monster härjar i trygga Sverige! Rara små barn rövas bort på själva Junibacken!
— •l• —
Det som motiverar publiceringen av känsliga uppgifter är allmänintresset. Trots detta publicerar traditionellt sett inte svenska medier namn på människor som inte dömts i domstol. Men det finns också andra skäl att titta närmare på allmänintresset än enskilda medborgares rättsäkerhet. Efter mordet på Engla Juncosa Höglund argumenterades det för att begravningen skulle tv-sändas just med motiveringen att det hade allmänintresse. Att följa familjens avsked skulle säkert vara gripande, men är det verkligen något alla i Sverige behöver ha koll på? Om man ser nyheter som en räcka spännande händelser utan någon nödvändig samhällsanknytning är detta lika relevant att rapportera om som något annat. Vi vill ju veta, då måste det räknas som allmänintresse – eller?
Nej, så är det faktiskt inte. Tvärtom, känslojournalistiken snedvrider viktiga frågor. Vi behöver veta om vi kan lita på att rutinerna för att skydda barn under kidnappningshot fungerar – vilket de mycket väl kan göra trots hemska undantag. Gör polisen allt man kan begära av dem för att hitta våldtäktsmannen? Säkerligen. Att prata om rutiner och strukturer är tråkigt, men så länge vi dröjer oss kvar vid fikande efter »bra historier« är det svårt att gå vidare till de riktigt svåra frågorna – till exempel vad våld mot kvinnor kommer sig av, och vad vi kan göra åt det.
— •l• —
Återigen går min tanke till Charles Dickens romaner – de handlar allt som oftast om grava missförhållanden och maktmissbruk som döljs i sentimentala rökridåer av slipprig, fejkad välgörenhet och omsorg om de »rara små barnen« och det är precis där vi riskerar att hamna om vi låter kvällstidningarna sätta tonen för våra samtal. I rättvisans namn måste vi i alla stunder behålla en hälsosam dos tråkighet och skepsis. En bra början är att prata lite mindre om enskilda hjärtnypande historier och lite mer om de stora mönster i samhället som leder till att de utspelas.
Teresa Axner är frilansjournalist. På sin blogg Roleplaying is So Gay skriver hon om nördkultur.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.