Samlar vittnesmål från nazisternas läger
Den 27 januari högtidlighålls Förintelsens minnesdag. På universitetsbiblioteket i Lund finns 514 intervjuer som gjordes med överlevande strax efter krigsslutet nu tillgängliga i ett digitalt arkiv. Initiativtagare till Ravensbrückarkivet var en insiktsfull statsanställd – Zygmunt Łakociński, lektor i polska.
»Vi var speciellt plågade av råttor och löss. Råttor stora som katter kilade upp i bäddarna, och sökte efter soppa eller bröd och kunde till och med ge sig på svagare kvinnor som inte kunde försvara sig.«
Vittnesmålet kommer från Anna Jachnina, en socialarbetare som tillfångatogs i Polen och först fördes till Auschwitz, anklagad för att ha deltagit i den polska motståndsrörelsen. Av intervjun framgår att hon tatuerats med nummer 25 990 och burit en röd triangel. Dokumentet är det i särklass mest omfattande vittnesmålet i samlingen.
Den som lett arbetet med att digitalisera arkivet är Håkan Håkansson, projektledare på Lunds universitetsbibliotek. Han säger att namnet – Ravensbrückarkivet – egentligen är något missvisande:
– De allra flesta som kom hit till Lund kom från Ravensbrück utanför Berlin, det enda lägret med enbart kvinnor och barn. Men majoriteten hade varit i flera läger innan, och det berättar de också om.
De 514 intervjuerna ligger i arkivmappar i ett avlångt källarrum, där det luktar precis så instängt och musealt som man kan vänta sig. Ett av dokumenten som Håkan Håkansson plockar fram är daterat 2 januari 1946. Det rör Łucja Brymora, en katolsk kvinna på 26 år. Pappret är lite solkigt, har blå linjering och svart snirklig text på polska.
– Många tror att alla i koncentrationslägren var judar. Det stämmer ju till viss del, en majoritet var judar. Men det var många som var romer, troende katoliker, mentalsjuka och motståndsmän också. Många av de intervjuade är katolska kvinnor.
Łucja Brymora vittnar om vägglöss, brutala fångvaktare, kyla och svält – och att judarna behandlades sämst:
»Dödskvarter fanns bara för judarna. Nr 30 var ett sådant kvarter; alla som fanns där skulle till gaskamrarna. Förflyttningen till kamrarna skedde dag och natt... Alla judiska barn sändes till gaskamrarna utan undantag, från barn till fjortonåringar.«
Att intervjuerna och arkivet existerar är tack vare Zygmunt Łakociński, lektor i polska och anställd vid Lunds universitet på 1940-talet.
– Han förstod tidigare än de flesta vidden av det som hänt, säger Håkan Håkansson.
Våren 1945 evakuerade Röda Korset med hjälp av Folke Bernadottes »vita bussar« omkring 20 000 fångar till Sverige och Danmark. De allra flesta kom ursprungligen från Polen.
I Lund öppnades tre flyktingläger, och eftersom Zygmunt Łakociński var polsktalande ställde han upp som volontär och tolk.
Han och kollegan Sture Bohlin, professor i historia, beslöt sig snart för att dokumentera de före detta lägerfångarnas upplevelser. De startade det som först kallades Polska käll-institutet i Lund. Dokumentationen var tänkt att kunna användas som forskningsmaterial och vid en eventuell kommande krigsrätt.
De insåg tidigt vikten av att gå så systematiskt till väga som möjligt med intervjuerna och skapade ett formulär med både fasta frågor och fritt skrivutrymme.
Intervjuerna genomfördes främst under hösten 1945 och våren 1946.
– Det unika är just att dokumentationen skett relativt kort efter att uppgiftslämnarna frigivits.
Bara tolv procent av de intervjuade var judar, vilket enligt Håkan Håkansson beror på att de allra flesta av dem inte överlevde.
De som gjorde intervjuerna var själva före detta lägerfångar. Zygmunt Łakociński ansåg att de hade störst möjlighet att avgöra om det som berättades var rimligt eller inte, förklarar Håkan Håkansson.
En sextonårig judisk pojke, Genek Granek från Łódz, vittnar om hur han blev förd till Birkenau 1944: »Min mamma och syster gick in i badet, så mycket såg jag. Vad som hände efter vet jag inte. Jag har fortfarande inte hört något från dem.«
I slutet av hans vittnesmål ser man hur både han och intervjuaren skrivit under och intygat sanningshalten i dokumentet.
– Dessutom finns alltid en bedömning från intervjuaren av hur trovärdig berättelsen är, säger Håkan Håkansson och pekar.
I Genek Graneks fall löd kommentaren: »Vittnet, en lång sextonårig pojke, med barnsligt utseende, återger sorgliga händelser mellan hans tionde och sextonde år av livet som om han vore en gammal man. Hans vittnesmål är obestridligen pålitligt.«
Lunds universitet hade ingen del i arbetet, som utfördes på fritiden. Zygmunt Łakociński och Sture Bohlin startade dock en arbetsgrupp som sökte och fick en budget av Utrikespolitiska institutet.
Det som förvånat Håkan Håkansson mest är att fångarna orkat upprätthålla något slags värdighet i eländet.
– De satt på nätter i smyg och gjorde de här, säger han och visar en liten egentillverkad lärobok med en bit randig fångdräkt som omslag.
När Zygmunt Łakociński 1947 förstod att arkivet kunde vara känsligt för uppgiftslämnarna, skickade han allt material till Stanforduniversitetet i USA med krav på att det skulle vara förseglat i femtio år. På 1970-talet begärdes det tillbaka och 1995 bröts förseglingen. Sedan 2015 har man arbetat med att digitalisera en del av arkivet, som förutom intervjuerna består av fotografier, anteckningsböcker, personliga ägodelar och namnlistor. Arbetet har kunnat ske tack vare donationer, inte minst från privata givare i USA. I höstas gjordes materialet tillgängligt på webben.
– Vi är fortfarande förundrade över kraften i det Zygmunt Łakociński startade och tacksamma att hans familj donerade arkivet till universitetsbiblioteket. Även om det har varit väldigt svårt, särskilt för dem som arbetat med översättningar, är detta en fantastisk skatt där mycket är outforskat, säger Håkan Håkansson.
