Föremålen ska ge besökarna insikt i Förintelsens livsöden
Just nu pågår insamlingen av föremål till Sveriges nya museum om Förintelsen. I sommar slår museet upp portarna för besökare.
En stor brun koffert fylld med lakan och handdukar, en judisk bönbok, en randig jacka av den typ som fångar fick bära i koncentrationslägren – det är några av de föremål som har samlats in till Sveriges museum om Förintelsen som öppnar 1 juli.
Det är ännu inte bestämt var museet, som blir en del av Statens historiska museer, ska ligga. Till att börja med blir det i en tillfällig lokal.
Forum för levande historia har fått i uppdrag att börja samla in föremål och dokument till det nya museet. Intendenterna Peter Zander och Erik Broberg möter upp i myndighetens lokaler i Gamla stan. Förintelsens grymhet var så oerhörd att det kan vara svårt att ta in och förstå det som hände, men livsödena blir mindre abstrakta om det går att knyta dem till något konkret, menar Erik Broberg.
– Därför är det viktigt att kunna samla in de här föremålen för eftervärlden innan det är för sent. Det blir ett påtagligt uttryck för att det här har hänt, säger han.
Omkring sex miljoner människor mördades under Förintelsen och enligt Forum för levande historia kom drygt trettiotusen av de överlevande till Sverige – barskrapade, utan ägodelar.
– Med tanke på de förutsättningarna har vi lyckats få in väldigt många föremål och dokument med anknytning till deras öden, säger Erik Broberg.
Båda intendenterna är förvånade över det förtroende de har mött, att de har fått ta del av så många personliga och traumatiska historier.
– När människor kom hit som överlevande lade de ofta locket på, deras erfarenheter var för smärtsamma att prata om. Vissa av dem ville lägga det gamla bakom sig, förklarar Erik Broberg.
Han och Peter Zander har med sina kunskaper kunnat hjälpa till med att dyrka upp historier och skapa förståelse kring varför vissa saker har hänt – som att någons mamma gömde mat i bokhyllan. Det har varit viktigt att bygga upp ett förtroende hos givarna, inte minst med tanke på de antisemitiska strömningar som förekommer i samhället i dag.
– En del känner sig otrygga och tycker att det är viktigt att veta vad det är för sammanhang som deras liv kommer att exponeras i, säger Erik Broberg.
Alla insamlade föremål har någon form av koppling till Sverige. Det kan handla om brev, pass och klädesplagg. Där finns också ett kartotek skapat av Wanda Lanzer, som kom till Sverige 1938 och efter kriget började jobba som kurator på det vårdhem Sigtunastiftelsen hade upprättat. Till vårdhemmet kom sexhundra utmärglade kvinnor från olika koncentrationsläger. Kortregistret rymmer alla dessa kvinnors öden.
Sigtunastiftelsen hägnade av smittskyddsskäl in området med ett taggtrådsstängsel, för att försöka stoppa spridningen av tuberkulos och andra sjukdomar. I kartoteket ligger här och var brev som Wanda Lanzer fick från de kvinnor hon höll kontakt med när de lämnat Sigtuna. Några av dem berör taggtråden.
– Det står i en del av breven att de förstod att alla på Sigtunastiftelsen ville väl, men de tyckte också att de hölls som fångar även när de hade hamnat i frihet, säger Peter Zander.
Forum för levande historia har fått kontakt med givare bland annat genom annonsering. Vid insamlingen har det varit viktigt att föremålen inte skadas. Till exempel läggs alla dokument mellan syrafria papper och packas sedan i arkivlådor som förvaras i ett säkerhetsskåp. På sikt kommer dokumenten att digitaliseras.
Peter Zander och Erik Broberg önskar att de hade fått in föremål från fler grupper än judar, exempelvis romer och hbtq-personer.
– Det var en stor skam att bli internerad för att man var homosexuell, så den gruppen sade ofta att de varit politiska fångar i lägren. Av dessa var det i sin tur inga som tog sig till Sverige efter kriget, för livet var inte bättre här för deras del än i Tyskland, säger Peter Zander.
Det nya museet ska inte bara skildra offrens perspektiv, utan även andras – som förövarnas och hjälparnas. En grågul rock så stel av smuts och tidens tand att den inte längre går att vika symboliserar just hjälparperspektivet. Svensken Erik Perwe arbetade som präst i den svenska församlingen i Berlin under andra världskriget och räddade åtskilliga undan nazisterna. Han hjälpte till att gömma människor som gått under jorden och som därför inte kunde söka sig till skyddsrummen när bomberna föll.
– Efter dessa bombräder tog Erik på sig sin ytterrock, åkte ut med bilen och letade efter offer vid gömställena där hans skyddslingar bodde, berättar Peter Zander.
Caroline Källner, tillförordnad överintendent på Forum för levande historia, ser i dag många poänger med att museiuppdraget ligger hos Statens historiska museer, som redan är en museimyndighet med vana att ta hand om samlingar och föremål. Men från början ville Forum för levande historia bli värdmyndighet för det nya museet, med tanke på personalens stora kunskap om Förintelsen.
– Jag tycker det är viktigt att också vår kompetens och erfarenhet tas tillvara, och hittills har vi haft en otroligt bra dialog med Statens historiska museer, det har varit lätt att samarbeta, säger Caroline Källner.
Hon tror att det nya museet kommer att förstärka arbetet med att bevara minnet av Förintelsen.
– Forum för levande historia kommer att fortsätta att utbilda om Förintelsen, om vad som ledde fram till den. Det finns mycket att lära av det. Till exempel vad rasism kan leda till och hur vi kan värna om vårt demokratiska samhälle i dag.
Eller som Peter Zander uttrycker det:
– Vår förhoppning är att vi genom att delge vår kunskap ska få en bättre värld i framtiden.
