Deras kollega slogs ihjäl

KRIMINALVÅRDEN2011-10-18
Ett par veckor har gått sedan en ung kvinnlig kriminalvårdare slogs ihjäl på sitt jobb. Flera parallella utredningar arbetar för att förstå hur katastrofen kunde ske. Kolle­ger från hela landet har erbjudit sig att resa till häktet i Huddinge för att avlasta personalen.

Det började som en vanlig måndagsförmiddag. Arbetsveckan var ny och Anne-Marie Sjöberg-Hansen, lokal ST-ordförande, sorterade papper vid sitt skrivbord på häktet i Huddinge. Då ljöd larmet.

– Man hör det någon gång i veckan kanske. En röst i hög­talarna ropar ut att det har skett ett överfall. Men ofta är det inget allvarligt, eller kanske ett falsklarm. Så jag funderade väl inte så mycket, berättar hon.

Dog av skadorna

Men den här gången var det annorlunda. Överfallet, som hade inletts när vårdaren skulle föra den häktade mannen till rastgården, var så våldsamt att kriminalvårdaren snart dog av sina skador.

Johan Lindgren, en av hennes kolleger på häktet, drar en djup suck.

– Vi har jobbat ihop både dagar och kvällar och nätter. Min första reaktion var en oerhörd ilska. Jag fick väldigt mörka tankar.

Genast kopplades en krisorganisation in. Anne-Marie Sjöberg-Hansen och Johan Lindgren berättar hur de anställda erbjöds »defusing« och »debriefing«, alltså olika typer av stödjande samtal, och kontakt med företagshälsovården.

Personalen har varit »uppenbart i chock«, säger de. Många sover dåligt. Ilska, sorg och oro väller upp i vågor.

Stort stöd från kolleger

– Men stödet har varit fantastiskt, säger de båda, nästan i munnen på varandra.

Kolleger har rest in från and­ra häkten, anstalter och till och med frivården för att fylla arbetspassen medan personalen bearbetar krisen. Kriminalvården i Finland och Norge har skickat kondoleanser. Också de intagna har beklagat händelsen. Personalmatsalen har bjudit på gratis lunch. Kaffe, te och frukt har hela tiden funnits fram­dukat.

– I det här sammanhanget låter det nästan hemskt att säga att vi har en form för hantering av allvarliga händelser. Men det är så, säger häkteschefen Agneta Kempe.

Hon säger att de första dagarna var »fullständigt fruktansvärda« med väldigt lite sömn.

Många frågor obesvarade

Fortfarande kvarstår många frågor: Varför var vårdaren ensam med den häktade – trots att han var dokumenterat farlig och det fanns beslut om att han skulle följas av två vårdare? Kände vårdaren inte till det beslutet? Och vem ansvarar egentligen för att sådan information sprids?

Varken häkteschefen eller de anställda vill kommentera det så länge som brottsutredningarna pågår.

– Det som har hänt är så fruktans­värt. Någonstans har något uppenbarligen brustit. Men var och varför får vi återkomma till längre fram, säger Agneta Kempe.

»Min första reaktion var en oerhörd ilska. Jag fick väldigt mörka tankar«, berättar Johan Lindgren. Men både han och Anne-Marie Sjöberg-Hansen tycker att stödet som de fått från arbetsgivaren har varit fantastiskt.
Bild: Elis Hoffman
»Min första reaktion var en oerhörd ilska. Jag fick väldigt mörka tankar«, berättar Johan Lindgren. Men både han och Anne-Marie Sjöberg-Hansen tycker att stödet som de fått från arbetsgivaren har varit fantastiskt.

Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.

ÄMNEN:

Kriminalvården
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.