Fortsatt högt tryck på ankomstboendet

MIGRATIONSVERKET2015-12-09
Några dramatiska månader har passerat. Enhetschefen Anna Ahlberg på Migrationsverket i Göteborg beskriver hösten som »väldigt tuff«. Bland de anställda finns en oro för att en hårdnande politik ska drabba både asylsökande och personal.

Öppningen i väggen är liten, ungefär som en lucka i en kiosk.

På ena sidan står Abdallah Maham­mad. På den andra en lång rad männi­skor, nästan bara män i olika åldrar. De följer Abdallah Mahammad med blicken. Han är snabb på datorns tangen­ter, men de pekar på sina tummade nummer­lappar, ropar till honom på dari, arabiska, engelska, tigrinja. 

I det slitna, gula tegelhuset på Sag­åsen i Kållered utanför Göteborg har varje korridor och förrådsutrymme fyllts av skrivbord. Syret räcker inte till. Det skymmer och i många av byggnaderna på området kommer madrasser snart att dras fram över golven.

– Men vi har faktiskt klarat det, konstaterar Anna Ahlberg, som är enhetschef på ankomstboendet. Ingen har fått sova ute.

När hon tillträdde i slutet av april hade hon 25 anställda på enheten, nu närmar de sig 90. 

Abdallah Mahammad, som under sin tre månader långa anställningstid har fått lära upp många nyanställda, bläddrar i en tjock hög med skrynkliga papper med fotografier och namn: en grupp på åtta personer har felaktigt registrerats som en och samma familj. Nu måste han reda ut vem som är släkt med vem, för att familjerna inte ska splittras när de körs till olika boenden. Han skriver snabbt in nummer, trycker »enter« och söker under nästa flik. 

Men han blir avbruten, hela tiden. En kollega gör sin första dag och försöker förstå rutinerna. En annan – också hon arbetar sin första vecka – letar efter ett ärendenummer. Och alla asylsökande på andra sidan luckan behöver hjälp: med matkort, felaktiga busstransporter, sjuka släktingar.

En äldre man och en kvinna har tagit sig fram till luckan. Mannen pratar lite svenska:

– Hennes pappa i Vänersborg är sjuk. Han måste få komma till henne. Han behöver hennes hjälp.

Kvinnans ögon fylls av tårar.

– Mycket sjuk, vädjar mannen och glider över till arabiska.

Men då ropar en storväxt väktare i Securitasjacka på Abdallah Mahammad: 

– Här är en som har väldigt bråttom.

Mannen tränger sig fram, snabbt. Han är stressad och pratar snabbt på arabiska. Abdallah Mahammad hän­visar till kösystemet och nummerlapparna, visar sina handflator. Mannen blir upprörd, ropar och sträcker fram sin mobil framför Abdallah Mahammads ansikte, nära. 

Flera i lokalen tappar tålamodet, några börjar ropa:

– Du hjälper bara araber!

– You only like arabs!

Abdallah Mahammad tar ett kliv in, ställer sig bakom ett hörn så att han inte syns från luckan. Det tar kanske bara två–tre sekunder, men han hinner blunda och dra in ett djupt andetag. Sedan går han tillbaka och säger lugnt:

– Yes sir, what can I help you with?

Ljudnivån stiger, några börjar trycka på mot luckan. Väktarna försöker lugna ned situationen. 

En kollega lägger handen på Abdallah Mahammads axel, pratar lågt:

– Låtsas inte om att du kan arabiska. Kroppsspråk och engelska kan vara lättare, annars känner sig många utan­för.

En stund senare förklarar Abdallah Mahammad: Den upprörda mannen ville omedelbart dra tillbaka sin asylansökan, för att hinna med en buss och ta hand om sin bror som han sade höll på att dö. Och på telefonen visade han en bild på brodern.

– Ansiktet var liksom… hela näsan var borta.

– Och han sa till mig »Ta fram dina känslor, ta fram känslorna om du har några!«. 

Abdallah Mahammad ser ledsen ut. Men hämtar andan gör han inte framför luckan. Ett steg åt sidan krävs, så att ingen ser när han gör det.

– Annars kan de tro att jag är irriterad på dem. Och så vill jag inte möta dem.

Enhetschef Anna Ahlberg ler trött när hon ska beskriva hur hösten har varit.

– Vad ska man säga? Tuff. Alltså väldigt tuff. Hur driver man en verksamhet som får 30 nya medarbetare på två veckor?

Hon berättar om stressen och känslan av otillräcklighet, frustrationen över att inte kunna hjälpa alla – och över att se medarbetare samla på sig för mycket övertid. I efterhand kan de le åt vissa saker, säger hon.

– När personalen slet som allra hårdast kom skådespelaren Kjell Bergqvist hit och hade åsikter. Och så kom alla medier och felaktiga rykten spreds om att asylsökande sov ute och inte fick mat.

Hon säger att det har varit fantastiskt med människors engagemang – men inte utan problem.

– Volontärer började dela ut kebab precis när vi skulle samordna busstransporter. Den goda viljan har ibland gjort det svårt för oss.

– Så står vi chefer med medarbetarna och säger »vi ser er, ni är fantastiska«. Det är svårt att ha pep talk när så många utanför är kritiska.

Nu går regeringen hårt fram för att pressa ned antalet asylsökande: i princip ska ingen få permanent uppehållstillstånd, id-kontroller införs på alla färjor, bussar och tåg till Sverige och anhöriginvandringen begränsas.

Francisco Carrazana är huvudskyddsombud för Migrationsverket i region väst. Förutom att den nya poli­tiken riskerar att öka arbetsbördan för Migrationsverket – alla tillfälliga uppe­hållstillstånd ska snart prövas på nytt – är han rädd att människors oro kommer att förvärra situationen:

– Den är redan så svår. Med ännu mer oro och frustration kan det bli riktigt farligt. De asylsökande bor på väldigt fulla boenden och vet så lite om sin framtid. 

Han ser flera risker med den nya poli­tiken.

– På tre år hinner barn rota sig i landet. De har redan gått igenom en hel flykt, ska de ryckas upp igen efter tre år? Vad gör det med de här människorna?

När Abdallah Mahammad är klar med sitt arbetspass förklarar han att han är väldigt glad över jobbet på Migra­tionsverket.
– Jag är äntligen här.

Han säger att han vill »ge tillbaka«, att han har en tacksamhetsskuld som han betalar av på.

Åtta år har gått sedan han själv kom hit, som ensamkommande barn, från Somalia – just till Kållered.

– Jag var som dem, på alla sätt.

Abdallah Mahammad, i dag svensk medborgare, säger att han vet att den person som tar emot på myndigheten är avgörande.

– Den människan glömmer man aldrig. Den representerar hela det nya landet som man kommer till.

Själv var han full av frustration när han kom.

– Jag var fett irriterad! Jag bara svor mot henne. Men hon gjorde mig helt lugn. Jag kan se det när jag tänker tillbaka. Så nu visar jag kärlek mot alla som kommer. Och jag är så glad att få den chansen.

 

Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.

RELATERADE ARTIKLAR

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.