Exilen hejdar inte skapandet
I Salim Barakats böcker är fåglar ständigt närvarande, men hans egen flykt fick gå utan vingar – från Syrien till Libanon, från Libanon till Cypern och från Cypern till Skogås, Sverige. I höst ges hans första diktsamling på svenska ut.
En pojke växer upp i en dammig stad i norra Syrien, vid gränsen mot Turkiet. Han är full av vrede mot skolan, samhället, familjen, de leriga gatorna, allt. Men mot de vuxna och staden är han maktlös. Han lever ut sin ilska genom busstreck och grymheter mot djur. En katt häller han bensin över och tänder på i svansen.
I den kurdiske författaren Salim Barakats roman Järngräshoppan får vi följa några år av denne pojkes liv. Det är en självbiografi.
–Som kurdisk familj blev vi kränkta och förödmjukade, och det orsakar en skada inom en, säger Salim Barakat. Det byggs upp ett element av hat, av inre korruption. Jag ville visa den verkligheten, inte en rosig barndom som inte fanns.
I Salim Barakats syriskkurdiska verklighet ingick också två bröder. En dag blev de hämtade av polisen, och ingen har hört något av dem sedan dess. Den övriga familjen lever till stora delar i exil, i Egypten, Libanon, Tyskland och Sverige.
En annan följd av förtrycket mot kurderna är att Salim Barakat, en av de mest namnkunniga kurdiska författarna, inte kan läsa och skriva på sitt eget språk. Hans 23 diktsamlingar, romaner och barnböcker är alla skrivna på arabiska.
Den andra roman som finns översatt till svenska, Fjädrarna, utspelar sig i samma miljö som Järngräshoppan, och kan på sätt och vis ses som en fristående fortsättning.
Huvudpersonerna är tvillingpojkarna Mem och Dino, deras föräldrar och sex systrar. När Mem blivit vuxen skickas han av fadern till Cypern. Där ska han tas om hand av den mystiske Stormannen. När tiden är mogen ska han, förstår man, sändas ut på ett uppdrag för det kurdiska folket.
Men Stormannen dyker aldrig upp, och när vi möter Mem i romanens början är han på väg att begå självmord efter sex års meningslös väntan.
Självmordsplanerna avbryts dock ideligen av diverse störande händelser: en fjäder i en resväska väcker vaga minnen, två fåglar slår sig ned i trädgården, ett besynnerligt par flyttar in i grannhuset.
Berättelsen hoppar i tid och rum, och avbryts då och då av förvirrande, labyrintiska samtal mellan människor, djur eller trädgårdsväxter. När det i slutet av romanen framgår att Mem drunknat i unga år i sin hemstad, och att det i stället är tvillingbrodern Dino som ska skickas ut på uppdrag – då gungar det rejält under läsarens fötter. Är allt en dröm?
–Det absurda representerar kurdernas osäkerhet inför framtiden, säger Salim Barakat. Den är en dialog man inte kan följa. Komplikationerna lever inom mig, det är så här jag ser världen.
Medan han skrev historien hade han inte klart för sig hur den skulle utvecklas. Så har det varit med alla hans böcker, säger han.
–Jag blir alltid lika förvånad, eftersom jag inte visste att jag hade de händelserna och människorna inom mig.
Det betyder, säger han, att han som människa saknar gräns. Denna upplevelse av gränslöshet har samband med hans starka känsla för djur, särskilt fåglar. Djuren är en del av människans ande, hävdar han.
–Relationen mellan en själv och djuret är mellan mig och mig. Och varje gång du tänker på fåglar är det på ett nytt sätt. Det blir som att utforska universum – men alltid inom en själv.
I sin senaste roman, som kom ut på arabiska häromveckan, har Salim Barakat helt kopplat loss från det vanliga persongalleriet och världen såsom vi känner den.
–I den finns inte en enda människa eller plats jag någonsin sett. Den handlar om centaurer, de djur som är till hälften människa och till hälften häst. Jag bygger ett stort samhälle med dessa varelser. Det är en så intressant bok! säger Salim Barakat entusiastiskt.
Men han är osäker på om den blir översatt. Hans böcker har med åren blivit alltmer språkligt avancerade och därmed svåröversatta. Förlagen betalar inte för den tid som krävs, tror han.
Men i höst kan den svenska publiken i varje fall få ta del av Salim Barakats poesi. En diktsamling som i den engelska översättningen har titeln The recklessness of rubies (”Rubiners hänsynslöshet”) håller på att översättas till svenska av det lilla förlaget Tranan.
Livet i skiftande exil har uppenbarligen inte kunnat hejda Salim Barakats skaparkraft. Själv säger han att det är skrivandet som gett balans i en osäker tillvaro.
Nu är den inte heller längre så osäker, eftersom han till slut fått uppehållstillstånd i Sverige. Han kan, tillsammans med sin hustru och trettonårige son, slå sig till ro i radhuset i Skogås söder om Stockholm. Ett lusthus är byggt i trädgården, odlingarna prunkar i majsolen och hustrun har målat fönstren i vackra orientaliska mönster.
Men ibland saknar han sin trädgård i Nicosia på Cypern, som var hans hem i sexton år.
–Jag hade planterat 225 träd och kände vart och ett av dem. Det var som en oas i öknen.
–Jag gick upp och vattnade mitt i natten, eftersom vi fick vatten bara två dagar i veckan. I det klimatet måste man ägna mer uppmärksamhet åt sina plantor, man har mer kontakt med dem. Här överlever de utan dig.
