Jobbar för en bättre arbetsmiljö

»Han tog nycklarna och sprang direkt till knivlådan.«

Boendepedagogen Felicia Ekman lutar sig över konferensbordet för att få ögonkontakt med arbetsmiljöinspektör Monica Engström när hon berättar. Hon är lugn och saklig. Det har gått en tid sedan Felicia Ekman och en kollega på Liden, ett LSS-hem i Skövde, blev överfallna, hotade och slagna av en ung pojke på hemmet.

Det hela började vid middags­bordet. De satt och pratade och stämningen var god, redogör hon.

– Men plötsligt blev han irriterad och hällde en kanna saft över min kollega. Hon kastade saft tillbaka. Då blev han arg, gick runt bordet och slog henne med öppna nävar. Utbrottet kom helt oväntat för oss.

Situationen trappades upp. När Felicia Ekman försökte mota bort pojken fick även hon ta emot slag och sparkar, och han slängde sedan allt som fanns på bordet på kollegan – glas, vas, kastrull och annat. Och så var det nycklarna.

– Jag hade klänning på mig den dagen och kunde inte fästa nyckelknippan på kläderna, så den låg på bordet.

Pojken nappar åt sig nycklarna, springer in i köket och beväpnar sig med en kniv ur den låsta lådan. Den kommer dock inte till användning.

Efter ett tag släpper han den, men fortsätter att slänga saker, sparka och slå de två kvinnorna och ta stryptag på Felicia Ekman.

Ett akut problem förutom nycklarna är att kollegan har gömt personalens mobil, så de kan inte larma. När kollegan till slut får fram mobilen och lyckas överlämna den till Felicia Ekman tar hon sig ut i trädgården och ringer. Strax därefter går pojken in i sitt rum. Det är över.

Våldsincidenten pågick i tio–femton minuter, bedömer Felicia Ekman.

När en händelse av det här slaget inträffar är arbetsgivaren skyldig att skicka in en 3:3a-anmälan, uppkallad efter paragrafen i arbetsmiljölagen, till Arbetsmiljöverket. Den blir början av en inspektionsprocess som har som mål att liknande händelser ska förebyggas.

Men när arbetsmiljöinspektören Monica Engström kliver ur bilen och promenerar in i det stillsamma radhus­området till hemmet Liden har hon bara summarisk information om vad som hänt. Hon börjar med att granska loka­lerna. Här finns kök, matsal och två tv-rum i en öppen rumslösning. De boende har stora rum med egna uteplatser, och personalen har ett litet och låsbart rum.

– Händer det att ungdomarna kommer och knackar på under natten? frågar Monica Engström. Och har ni titthål i dörren?

Nej, det finns inget titthål i dörren till personalrummet. Men enhets­chefen Ann-Cathrin Åsberg anammar idén på stående fot. »Ett titthål ska vi ha!«

– Ja, när de kommer på natten har man ju inte en susning om vad de vill, kommenterar Monica Engström.

På LSS-hemmet Liden bor en handfull barn och unga med neuro­psykiatrisk problematik. Liden ingår i Gryning, ett stort offentligägt företag som Monica Engström känner till väl.

Hon vet att företaget har rutiner för systematiskt arbetsmiljöarbete och ett seriöst HR-arbete. Till dagens inspektionsmöte infinner sig också Grynings HR-specialist på arbetsmiljö, Anna West. Runt bordet i kvarters­gården bredvid Liden – hemmet har inget eget konferensrum – bänkar sig även biträdande enhetschef Pontus Lundin, huvudskyddsombudet Mikael Astner samt Felicia Ekman.

Det skämtas, småpratas och slamras med kaffekoppar en stund. Ann-Cathrin Åsberg har bullat upp med både smörgåsmat och vetebröd på ett sidobord. Så harklar sig Monica Engström och inleder mötet, som ska pågå i närmare två timmar.

När alla har presenterat sig beskriver hon sin egen bakgrund och hur Arbetsmiljöverket arbetar. Myndigheten har blivit mer öppen, framhåller hon. Verket ställer inte bara krav, man vill även informera och förmedla kunskap.

– Målet för oss alla är förbättrad arbetsmiljö. Det hoppas vi att ni som arbetsgivare också vill.

Alla runt bordet nickar. Biträdande enhetschefen Pontus Lundin säger att han har god erfarenhet av Inspektionen för vård och omsorg, som ofta kommer med tips och goda idéer.

– Myndigheterna känns mer som vänner än fiender.

Men, inskärper Monica Engström, hon kan komma att skriva ett inspektionsmeddelande som innehåller både förslag och krav på förändringar.

Vid genomgången av den våldsamma incidenten framkommer att de två drabbade kvinnorna inte kände pojken, och att den ende anställde med lång erfaren­het på skiftet var ute på ett timslångt ärende när händelsen inträffade.

– Man tänker att det inte händer så mycket på en timme. Men det gör det, konstaterar enhetschefen Ann-Cathrin Åsberg.

Pontus Lundin pekar på sig själv och på Felicia Ekman och säger att det är stor skillnad på 95 kilo och 55–60 kilo i en våldssituation. Men det invänder Monica Engström mot.

– Det ska man tänka bort! Även du kan bli skadad. Ni ska kunna vara 50-kilospersoner allihop, det som behövs är rätt hjälpmedel.

Ett hjälpmedel som Grynings ledning redan beslutat om är att alla institutioner ska ha personlarm. Mobilen var inte idealisk när personalen på Liden skulle ringa efter hjälp.

– Först måste vi låsa upp telefonen och sedan slå 112, berättar Felicia Ekman. Min kollega var så stressad så koden blev fel. Ett larm går direkt.

Personlarm har varit en kontro­versiell fråga, framgår det på mötet.

– Jag har tyckt att det skickar signalen att vi är rädda för ungdomarna, säger Pontus Lundin. Men jag har tänkt om.

Huvudskyddsombudet Mikael Astner är positiv till larm, och påpekar att det inte är ovanligt att behandlande personal tänker mer utifrån klienten än den egna arbetsmiljön.

– Man fastnar i behandlartänket. Men om jag känner mig trygg kan jag göra ett bättre jobb.

Mikael Astner är också positiv till att Ann-Cathrin Åsberg skrev ut den unge pojken från hemmet med omedelbar verkan på grund av knivhotet. Det är viktigt för personalen att chefen agerar tydligt, säger han.

Knivar har förekommit tidigare på Liden, och även då lett till utskrivning.

– Knivar är vapen, det är inget att fundera på, säger Ann-Cathrin Åsberg.

När Monica Engström summerar mötet säger hon att hon reagerade på att man satt ganska ny personal att vara med en rätt ny klient med våldsamma tendenser.

– Det får ni se över. Ni måste bedöma varje sådan situation. Om någon måste åka i väg, vem är mest lämpad?

Trots kritiken finns mycket som är bra kring rutiner och bedömningar, tillägger hon. Hon talar om att det blir ett inspektionsmeddelande som säger att hemmet måste göra en riskbedömning och skyddsrond. Hon skriver också in förslaget om titthål och att larm ska installeras, »så att ni verkligen gör det«. Tre månader kan vara en rimlig tid för att jobba med detta, slår hon fast.

Ett bra möte, tycker Monica Engström på vägen tillbaka till bilen. Hon räknar upp Lidens styrkor: ett tydligt ledarskap, systematiskt arbetsmiljö­arbete, låga sjuktal, låg personal­omsättning och hög utbildningsnivå i personal­gruppen, även bland tim­vikarierna. I behandlaryrken är utbildning en nyckelfråga, understryker hon.

– Just i sådana sammanhang är det vanskligt med anställda som saknar utbildning men som »tycker om att arbe­ta med människor«. Risken ökar att de agerar känslostyrt och blir fullständigt överkörda.

En annan positiv signal var huvudskyddsombudets utlåtanden.

– Jag har träffat honom tidigare och litar på hans inlägg. De blir också en del i helhetsbedömningen.

Efter en snabb utelunch styr Monica Engström bilen mot sitt eget hem. Hon arbetar mestadels på distans från kontoret i Jönköping.

– Vi inspektörer bor på olika håll, och vi försöker ta ärenden inom tio mils radie från hemorten. Men på måndagar brukar de flesta vara på kontoret för att delta i möten och hinna ha andra samtal med kolleger.

Arbetsplatsen hemma är köksbordet, med den bärbara datorn uppställd på en bordstablett. Monica Engström har hörlurarna på för eftermiddagens telefonkonferens med en kollega i Jönköping. De ska fördela nyinkomna ärenden: halkolyckor, kränkande särbehandling, olyckor med truck, utskälld busschaufför, klient som trakasserar socialtjänsten, färdolycksfall…

– Färdolycksfall, den ska vi radera! säger Monica Engström. Det är en ren försäkringsfråga.

En stor del av de andra ärendena får efter kort diskussion beteckningen »granskad«, vilket betyder att de inte föranleder en inspektion. Det kan till exempel bero på att arbetsgivaren inte kan lastas för händelsen, eller att det framgår att arbetsplatsen har infört rutiner för att undvika nya olyckor, tillbud och incidenter.

Men när det kommer en anmälan från ett skyddsombud, en så kallad 6:6a-framställan, blir det oftast tillsyn på plats, och nästan alltid om det handlar om skyddsombudsstopp av en verksamhet. 6:6a-anmälningarna, där skyddsombud begär ett ingripande från Arbetsmiljöverket, har ökat under senare år, säger Monica Engström.

Hennes bild är att benägenheten att anmäla missförhållanden har ökat, men också att arbetsmiljöproblem har blivit vanligare.

– Det vi får höra från många bransch­er är att hot och våld är ett växande problem. Samtidigt är det fler anställda, skyddsombud och chefer som inte längre accepterar hot och våld. Före­ställningen att »lite får man tåla« är på väg bort.

Monica Engströms inspektionsarbete efter anmälningar och polisrapporter kallas obligatorisk tillsyn. I hela region Väst, som innefattar Jönköpings, Västra Götalands och Hallands län, brukar antalet anmälningar från skyddsombud ligga på 140–170 per år, berättar sektionschef Anna Lundberg på kontoret i Jönköping. Anmälningarna efter allvarliga tillbud och olyckor från arbetsgivare är mångdubbelt fler, runt 4 000 om året.

– Det betyder att vi måste priori­tera väldigt hårt, säger Anna Lundberg.

Arbetsmiljöinspektörerna åker inte bara ut när något hänt. Relativt sett mer resurser läggs på förebyggande arbe­te, »planerad tillsyn«. Den till­synen är samordnad som nationella projekt i utvalda riskbranscher eller drivs som kampanjer utifrån speciella teman.
Just nu pågår en insats med fokus på hem får vård och boende, HVB-hem.

Inspektören Johan Allarveus i Jön­köping är denna dag ute på en sådan tillsyn, med gps:en inställd på en adress i småländska Eksjö och hemmet Navigatorn. Den gulputsade villan i utkanten av staden är hem för ett tiotal vuxna med psykiatriska diagnoser. Hemmet är också arbetsplats för ungefär lika många personer.

Enhetschefen Agneta Bogmark tar emot, i sällskap med verksamhets­chefen Karin Åström från ägarföretaget Nytida. Nytida är en stor aktör i branschen och ägs i sin tur av koncernen Ambea, med omkring 15 000 anställda i Sverige och Norge.

Att före­taget har rejäla resurser på HR-sidan märks när vi lotsas in i det lilla personal­köket. Fyra pärmar med doku­mentation om arbetsmiljöfrågor står prydligt uppställda på bordet.

Johan Allarveus ställer frågor om allt ifrån systematiskt arbetsmiljöarbete, arbetsmiljöutbildningar, larm och kontakter med långtidssjuka till poli­cy för sociala medier, kemiska städprodukter och hjälmtvång vid cykling. »Jajamen« blir det återkommande rappa svaret från Agneta Bogmark medan hon plockar fram en ny pärm.

– Det här tycker jag är så bra! Tydligt, enkelt och pedagogiskt.

Johan Allarveus låter entusiastisk när han synar skissen över hur Nytida arbetar med det så kallade sam-hjulet, den modell för systematiskt arbetsmiljöarbete som Arbetsmiljöverket vill sprida. Hjulet är ett kretslopp där man undersöker, riskbedömer, åtgärdar och följer upp arbetsmiljön.

– Sam-hjulet är ett stöd för oss, man får med allting, säger Karin Åström.

Johan Allarveus bläddrar vidare. Krisledning, larmkedja. Exemplariskt, konstaterar han, »ni har tänkt på alla möjliga former av skeenden«.

– Ja, taket kan ju ramla ned, säger Agneta Bogmark stillsamt.

Arbetsmiljöverkets inspektör har egentligen bara en sak att anmärka på, och det är avsaknaden av interna anmälningar om tillbud.

– Ni har tolv anställda, det borde vara ungefär ett tillbud per anställd och år, konstaterar han. Ni behöver prata om det. Tillbud kan också vara banala saker som att man snubblar på förlängningssladdar på golvet eller halkar om det är osandat utanför huset på vintern. Sådant kan resultera i allvar­liga skador.

När Agneta Bogmark förklarar att blanketten för anmälningar kan vara lite svår att förstå plockar Johan Allarveus fram ett förtryckt postit-häfte för tillbudsanmälningar som Arbetsmiljöverket gjort.

– Om ni använder det här kan det bli lättare att få in anmälningar.

I bilen tillbaka mot Jönköping säger Johan Allarveus att han inte hade så mycket att tillföra vid detta besök.

– Men det vet man aldrig i förväg.

Johan Allarveus började på Arbets­miljöverket för ett år sedan, efter att bland annat ha arbetat som besiktnings­ingenjör. Tillskott i budgeten har gjort det möjligt för myndigheten att rekry­tera ett stort antal inspektörer de senaste tre åren, efter omfattande nedskärningar när Alliansregeringen tillträdde 2006.

Monica Engström hade just gjort entré på verket när neddragningarna kom. Redan på hösten efter valet kom besked om att hon och andra kunde förlora jobbet.

– Men hos oss blev det inga uppsägningar, i stället fick flera gå i tidig pension eller starta eget. Det var ändå ett enormt avbräck, för vi blev av med många experter på huvudkontoret, personer vi kunde vända oss till med svåra frågor. Och under många år fick vi inte ersättningsrekrytera när någon slutade.

Under svångremsåren tvingades Arbetsmiljöverket också att lägga ned många lokalkontor, bland annat i Skövde, och den förändringen har blivit bestående. Det är bakgrunden till att Moni­ca Engström och flertalet andra inspektörer i regionen distansarbetar numera.

Just distansarbetet är det enda negativa hon kan komma på med jobbet. Det blir lite ensamt, särskilt nu när dottern blivit vuxen och flyttat hemifrån.

– Det är risk att vi blir ensamvargar när vi arbetar så mycket utan kolleger, säger hon. Vi behöver både det sociala sammanhanget och gemensam reflektion efter inspektioner, spegling. Det är många delar som behöver förbättras i kontakterna, även med huvudkontoret.

Distansarbetet innebär även att kolleger och chefer inte har särskilt bra koll på henne.

– Jag åker ju väldigt mycket bil. Ibland tänker jag på om det är någon som saknar mig om det händer något. Eller hur det skulle vara om jag hamnade i ett missbruk.

En annan frustration, som både Monica Engström och Johan Allarveus återkommer till, gäller svårigheterna att komma till rätta med den över­belastning de ser i arbetslivet. Den märks framför allt på kvinnodominerade arbets­platser i vård och omsorg, där resurserna ofta är för små i förhållande till arbetsuppgifterna. Som inspektörer har de inte befogenheter att ställa direkta krav på högre bemanning. Det man kan kräva är att arbetsgivaren gör prioriteringar som skapar balans mellan resurser och arbetsuppgifter.

– Det här är ju oftast politiskt styrda organisationer, och ett problem är att chefer på arbetsplatser inte alltid får gehör när de försöker lyfta arbets­miljöfrågor till en högre nivå, säger Moni­ca Engström. Men vi försöker mer och mer få med politiker på våra inspektioner, så att de får en direktkoppling till verkligheten bakom budgetsiffrorna.

Johan Allarveus efterlyser någon form av skarpare verktyg. För ett par år sedan kom en föreskrift om psykosocial och organisatorisk arbetsmiljö, men den kan vara svår att tillämpa, anser han.

– Om vi åker till en bilverkstad finns massor av detaljerade tekniska föreskrifter att följa. Men när det gäller den organisatoriska och sociala arbets­miljön, som är viktig i exempelvis sjukvården, är det mer av ett gungfly. Vad är »good enough«?
Johan Allarveus tror att det behövs mer kraftfulla sanktioner mot dåliga arbets­miljöer. Det förekommer att landsting betalar Arbetsmiljöverkets vite i stället för att åtgärda påtalade brister, påpekar han.

Han tycker också att det skulle be­hövas en »lex systematiskt arbets­miljöarbete«, som skulle innebära en skyldighet att anmäla fel och brister i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

– Det systematiska arbetsmiljö­arbetet ska inte hänga på att man har en drivande enhetschef.

Trots svårigheterna bedömer han att hans insatser har betydelse.

– Jag skulle säga att jag gör skillnad i åtminstone 25 procent av fallen. På ställen där de gör till hälften rätt eller inget alls kan man göra stor skillnad. Först är de ganska avvaktande och tycker att det är jobbigt, men när jag metodiskt har gått igenom vad debehöver göra är de jätteglada. Till återbesöket kan de nästan ha över­arbetat.

Monica Engström säger att hon aldrig tvivlat på att hon gör nytta.

– Även om förändringarna inte kommer omedelbart finns det alltid något litet korn som tar fäste.