Lisa Magnusson: Svenskt svärmeri inte helt oskyldigt
Jag föredrar svenskproducerad mat och vill inte att svenska språket förändras, skriver Lisa Magnusson. Men en sådan oskyldig nationalism är bara några grader från att bli ett politiskt styrmedel.
Jag tänker på svenskar som ett modernt och fredligt folk. Vi tar hand om varandra, alla får mat och tak över huvudet och utbildning och sjukvård. Sverige är bra, bättre än de flesta länder, tycker jag. Men att vara stolt över det svenska är inte riktigt svenskt. Eller?
Jag pratar gärna med mina utländska vänner om Abba och midsommarfirande och Lisbeth Salander, och jag älskar att läsa svenska mediers rapporter om allt som sägs om Sverige utomlands.
Jag föreställer mig att svenskproducerad mat automagiskt är lite bättre än annan mat, och det har inte bara med miljötänk att göra. (Det lär väl för övrigt ta mer energi i anspråk att till exempel driva upp tomater i vårt kalla klimat än att importera dem från någon varmare plats?) Jag har liksom en romantisk idé om svensk mat som lite mer genuin på något sätt.
Och språket. På den punkten är jag direkt främlingsfientlig. Jag avskyr utländska uttryck och tycker att de är fula, särskilt anglicismer. Jag vill bevara svenskan svensk.
Visserligen fattar jag att språket är ett verktyg för att vi skall kunna kommunicera med varandra, jag tycker egentligen inte att det skall vara någon katedral som folk knappt vågar gå in i av rädsla för att smutsa ned och stöka till. Ändå är min grundläggande instinkt att hindra svenskan från att förändras.
— •l• —
Voltaire sade en gång att för att vara en god patriot måste man i någon mån också vara fiende med resten av mänskligheten, och det ligger ju något i det. För upphöjandet av den egna nationen sker ju just på bekostnad av alla andra länder.
Det finns i Sverige visserligen inte någon tradition av att vifta med flaggor och helga nationaldagen, begrepp som »stolt svensk« har paxats av rasisterna. Men stolta över det svenska är vi ändå, i smyg. Och även om vår typ av nationalism kan tyckas ganska oskyldig, en form av sentimentalt självbedrägeri bara, så är den bara grader från att bli det politiska styrmedel som den är i många andra länder.
— •l• —
Vår granne Danmark har drabbats av en skrämselhicka så våldsam att den grundläggande medmänskligheten helt satts ur spel: Det är nu i lag förbjudet att bereda plats för utländska medborgare på natthärbärgen, vilket har fått till följd att människor fryser ihjäl på gatorna.
I Frankrike, där jag bor på deltid, diskuterar man sedan några år tillbaka vad franskhet är. Inte heltäckande muslimska ansiktsslöjor har man kommit fram till, så de är nu förbjudna. Och i USA är stämpeln »unamerican«, oamerikansk, å det snaraste synonym med landsförräderi.
Nationalismen är lika obehaglig oavsett om den handlar om etnicitet eller är ett påtvingat åsiktspaket. Om vi vill undvika ett sådant klimat gör vi alltså bäst i att kväva våra egna svensksvärmerier i deras linda. Nationalitet är trots allt bara en slumpartad gränsdragning inuti våra huvuden.
Lisa Magnusson är frilansjournalist. Hon medverkar som bloggare på tidningen Rodeos sajt.
Detta är en krönika. Det är skribenten som svarar för innehållet och de åsikter som förs fram i texten.
