De sades upp – sedan togs de in på vikariat

FÖRDJUPNING: MIGRATIONSVERKET2018-10-31
Anna-Lena Larsson och Gunnel Isaksson blev uppsagda, men dagen efter att de fått lämna sina fasta tjänster var de tillbaka – nu som vikarier. När Migrationsverket skulle skära ned slutade det med personalbrist.
Av:  Jens Kärrman

I Migrationsverkets reception i Boden väntar den här oktoberförmiddagen en handfull människor på att få hjälp med sina ärenden. Många är asylsökande, andra har redan fått uppe­hållstillstånd och vill att familjen ska få ansluta i Sverige.

Kort och gott är det en till synes vanlig dag på jobbet för myndighetens personal. Det har inte varit så många sådana dagar de senaste åren. Att arbeta på Migrationsverket har varit som att åka en väldigt snabb berg- och dalbana.

– Det har varit turbulent. Folk har mått jättedåligt, säger Gunnel Isaksson, handläggare på tillståndsenheten i Boden, när hon beskriver det senaste året.

Men först måste vi backa bandet tre år. 

Fortsatt hårda strider i Syrien i kombination med att grannländernas flyktingläger var överfulla gjorde att många människor rörde sig mot Europa.

Sommaren 2015 etablerades en ny migrations­rutt till EU-länderna i Egeiska havet. I stället för den långa, farliga färden över Medelhavet till Italien, kunde många flyktingar ta den kortare vägen från Turkiet till den grekiska övärlden.

Grekland lät människorna resa vidare utan att registrera sig. Under augusti och september tog sig hundratusentals flyktingar genom Europa. När det inte fanns tåg eller bussar gick de till fots. På förstasidor och tv-skärmar kunde vi följa hur människor vandrade längs vägarna genom Ungern och Tjeckien, på väg norrut.

För flertalet var Tyskland målet för färden. Men många ville vidare till Sverige. Under några höstveckor sökte fler asyl i Sverige än vad som normalt är fallet under ett helt år.

Att försöka bringa något slags ordning under den omtumlande perioden, vars like inte setts i Sverige sedan and­ra världskriget, föll på Migrations­verkets personal.

– Att försöka få en struktur var det första jobbet. Det var allt från att regist­rera in till att hitta platser och sköta boenden. Utbetalningar – ja, allt, säger Anna Söderholm, som är asyl­hand­läggare och ledamot i STs sektions­styrelse i regionen.

Även om flyktingarna kom söder­ifrån, via färja till Trelleborg eller tåg över Öresundsbron, så påverkades region nord i grunden. Varje dag kom nya människor med tåg eller buss till länen i norr.

Det var en mycket speciell tid på Migrationsverket.

– Det matades övertidsinsatser och rekryterades något så fruktansvärt. Det kom 20–30 nyanställda åt gången, det var bara in och köra, berättar Anna Söderholm. 

Den 24 november 2015 höll stats­minister Stefan Löfven, S, och vice statsminister Åsa Romson, MP, en av de mer dramatiska presskonferenserna i Sveriges moderna politiska historia. Efter att bara någon månad tidigare ha talat om att »mitt Europa bygger inga murar«, förklarade Stefan Löfven nu att Sveriges asyllagstiftning skulle anpassas till EUs miniminivå. Det har kallats tvärvändningen.

Redan månaden därpå kom det markant färre människor till Sverige och under 2016 sjönk antalet asylsökande från 163 000 till 29 000.

Till att börja med märktes inte mycket på Migrationsverket av den drastiska minskningen. Det fanns så många ärenden att beta av för handläggarna. Det var inte bara 2015 som det kom många flyktingar till Sverige, också 2014 hade varit ett exceptionellt år. 

– Först tog mottagningen smällen, sedan var det asylprövningens tur. Det var bara att mata på med jobb, säger Anna Söderholm.

Men när högarna av ärenden blev mindre och antalet asylsökande fortsatte att sjunka stod det klart att myndig­hetens kostym var för stor. Migrations­verkets personalstyrka hade växt och var som mest 8 500 anställda under 2017. Nu skulle en tredjedel av personalen bort.

Tre dagar före julafton, 21 december 2017, fick personalen i region nord beskedet. 312 anställda varslades om uppsägning. Alla enheter och verksamhetsorter i regionen påverkades.

Och det var bråttom.

– Region nord körde stenhårt in i kak­let, utan att tänka till. Det blev fort och fel, sammanfattar STs sektionsordförande Catharina Backelund nedskärningarna.

Hon och kollegerna som Pub­likt träffar i Boden har full förståelse för att det behövdes en omställning efter de extre­ma åren i mitten av decenniet. Migrationsverket har i alla år varit en myndighet som vuxit och krympt i takt med migrationsströmmarna till Sverige. För anställda på myndigheten är det inget konstigt.

– Det har alltid varit stor personalomsättning på Migrationsverket, vilket man av någon anledning glömde bort den här gången, säger Anna Söder­holm.

Hade arbetsgivaren haft lite is i magen och inväntat en del naturliga avgångar så hade 2018 inte behövt bli lika turbulent, menar de anställda.

Catharina Backelund beskriver förhandlingarna med arbetsgivaren som frustrerande och att man var oense om i princip allt.

– De tog ingen hänsyn till and­ra uppdrag, tjänstledigheter eller föräldra­ledigheter, man räknade bara huvuden. Vi såg tidigt att det var mycket konstigheter i listorna, personalens anställningstid i staten stämde inte för alla, säger hon.

När informationen om de förestående uppsägningarna sjönk in hos personalen började dessutom många med­arbetare att säga upp sig självmant. 

– Driftiga personer sitter inte och väntar tills yxan faller. Folk kände att om de inte vet hur det slutar, då sticker de hellre, säger Anders Moberg, handläggare på en av mottagningsenheterna.

Chefen för region nord, Håkan Hansi, håller med om att det sannolikt blivit ett mindre turbulent år om man hållit en lugnare förändringstakt för ett år sedan. Men det är nu det finns ett facit. Där och då var det inte lika enkelt, menar han.

– När vi räknade på uppsägningstider såg vi att vi egentligen borde ha varslat redan i oktober 2017, säger Håkan Hansi.

Den 21 respektive 22 augusti gjorde Anna-Lena Larsson och Gunnel Isaksson sina sista arbetsdagar som tills­vidareanställda på Migrations­verket. Dagen efter kom de tillbaka till jobbet. Som vikarier.

Mitt i nedskärningar och omställning var det plötsligt personalbrist på Migrationsverkets region nord.

– De behövde personal och jag var arbetslös. Jag kan ju jobbet och kunde börja direkt, konstaterar Anna-Lena Larsson som är assistent på en av asylprövningsenheterna. 

Även om det är en lite märklig känsla att vara tillbaka på sitt gamla jobb, men som vikarie, blev Anna-Lena Larsson inte direkt förvånad när hon fick frågan.

– Jag var tjänstledig över sommaren för att studera, men när jag var här och hälsade på såg jag hur kollegerna slet. Det har varit kort om folk, säger hon.

Och det var inte lite folk som saknades. Inför sommaren var personal­behovet i region nord nästan 100 personer. På flera håll i landet är bilden lik­artad, även om Norrlandslänen sticker ut.

En orsak är att många medarbetare sagt upp sig under året – samtidigt som andra blev uppsagda. För paradoxen på Migrationsverket är att den befarade övertaligheten slutade med vakanser.

Enligt Håkan Hansi hade ledningen räknat med att många skulle säga upp sig själva.

– Det var bara det att fler slutade än vi trodde. När det blir oroligt i en orga­nisation kanske man ser om sitt hus, säger han.

Att uppsagda medarbetare har fått hjälp att söka jobb eller vidareutbilda sig via Trygghetsstiftelsen har också bidragit till vakanserna, eftersom de då inte jobbat heltid under uppsägningstiden. 

Ett annat skäl som facket pekar på är att nedskärningarna i verksamheten inte skedde i takt med personalminskningarna. Många boenden, enheter och kontor har lagts ned. Men inte alltid på det datum som det var sagt från början.

– Man sköt på boendeavvecklingen, men inte på uppsägningarna, säger Catha­rina Backelund.

Människor reagerar olika på att bli uppsagda, men de flesta känner en oro över hur de ska kunna försörja sig, över att förlora uppskattade kolleger och ett socialt sammanhang.

– Vi har haft »gråtstunder« där alla har fått komma till tals. Både de som slutar och de som stannar kvar. Det har ju rört upp mycket känslor. För mig personligen är det som ett sår som har läkt. Men nu är jag på en bra nivå, säger Gunnel Isaksson.

Också för dem som blivit kvar på myn­digheten har det varit en kämpig tid.

– Det är jobbigt att bli av med så många medarbetare, personer som man tycker om och har jobbat med. Plötsligt är de inte här längre, säger Anders Moberg.

En tuff omställning påverkar givetvis arbetsmiljön. På asylprövnings­enheten i Boden upplevde personalen att lika mycket jobb skulle göras av färre personer.

– Känslan var att momenten var desamma, liksom produktionsmålen. Vi skulle per definition göra mer, säger Anna Söderholm.

På andra enheter prioriterades vissa uppgifter bort. Anders Moberg jobbar egentligen med återvändande, att få personer som fått ett utvisnings­beslut att återvända till hemlandet. Den delen av verksamheten låg nere under en period.

– Det var frustrerande, eftersom det vi inte gjort ligger och väntar på oss nu. Det är sagt att det ska vara ett prioområde. Det är viktigt för systemets legi­timitet att beslut verkställs, att den som får ett nej faktiskt återvänder, säger han.

Stämningen i gänget som sitter sam­lade i ett fönsterlöst konferensrum i Migrationsverkets lokaler i Boden är trots allt rätt uppsluppen. Även om det varit en tuff tid så återkommer de under samtalet ofta till sammanhållningen och de trevliga arbetskamraterna.

– Kollegerna betyder mycket. Hade man inte haft dem hade det inte gått. Det är bra människor som jobbar här, det ser man i krissituationer, hur vi stöttar varandra, säger Catharina Backe-lund.

När budgeten för 2019 kommer, senare i höst, får personalen en finger­visning om hur många som får sluta då. För med all sannolikhet kommer omställningen att fortsätta efter års­skiftet.

– Det blir neddragningar även nästa år. Det har att göra med att antalet asylansökningar minskar. När det kommer färre kommer vi också att få ned handläggningstiderna, vilket innebär att behovet av boendeplatser kommer att vara mindre, säger Håkan Hansi.

Anna-Lena Larsson och Gunnel Isaks­son jobbar kvar på Migrations­verket året ut. Sedan vet de inte vad som händer. Anna-Lena Larsson utgår ifrån att hon inte får fortsätta och söker redan andra arbeten.

Gunnel Isaksson stannar gärna kvar om det finns möjlighet.

– Jag har fått andra arbetsuppgifter och det känns jättespännande. Då skulle det kännas lite surt att sluta efter bara fyra månader. För mig skulle det kännas som en förlust, säger hon. 

2 200 anställda slutar på Migrationsverket i år

  • När organisationen var som störst under 2017 hade Migrationsverket 8  500 anställda.
  • Under 2018 kommer 2  200 medarbetare att ha avslutat sin anställning. Ungefär 600 har sagts upp av arbetsgivaren, medan 700 har sagt upp sig själva. Resten är pensions­avgångar och avslutade visstidsanställningar.
  • Under året har regionerna anmält att de behöver nyanställa drygt 600 personer, varav drygt 200 är tillsvidareanställningar. Rekryteringarna pågår eller är redan genomförda.
  • Neddragningarna kommer att fortsätta nästa år. Men hur stora de blir är oklart eftersom det ännu inte finns någon budget för 2019.
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.