Fackets bistånd under press

Det internationella arbetet utgör själva hjärtat i den fackliga solidaritetstanken. Det menar i alla fall de som arbetar med verksamheten.

Christer Wälivaara, kanslichef på LO-TCO Biståndsnämnd, tvekar inte inför orden.

– Det är precis samma sak i dag som när allt det här startade. Solidariteten har inga gränser! Systrar och bröder förenar sig. Din kamp är också min kamp! Den insikten är själva grunden.

Han pratar fort och gärna. Med stora penseldrag målar han upp historien: hur startskottet för de svenska fackens internationella samarbete var storstrejken 1909. Nästan 300 000 arbetare berördes av storkonflikten. Strejkkassorna tömdes snabbt, och bara de allra fattigaste kunde få hjälp. Men då började ekonomiskt stöd att sippra in, från grannländerna men också från länder i Latinamerika – över hela världen, ända till Sverige.

– Det var solidaritet i praktiken! konstaterar Christer Wälivaara och ser förtjust ut.

Andra menar att rötterna till den globala fackliga solidariteten sträcker sig ännu djupare ned i historien. Redan i september 1864 bildades den första internationalen, av hantverkare i London. Men det var storstrejken som gjorde den globala solidariteten konkret för de svenska arbetarna. Trots att den var en svidande förlust för fackförbunden – som snart drabbades av mass­avhopp av besvikna medlemmar – innebar den starten för det internationella fackliga arbetet.

– När man så småningom började bygga upp förbunden igen hade man den känslan med sig. Vi är kolleger, runt om i världen. Vi kan hjälpa var­andra. Därifrån har vi byggt upp den roll som det fackliga biståndet har i dag, menar Christer Wälivaara.

Det fackliga biståndet har nämligen fått en nästan institutionaliserad roll i Sverige. För varje krona som de svenska förbunden lägger på internationella samarbetsprojekt, lägger Sida till nio skattekronor. Så har det sett ut sedan 1970-talet, när Sida bad de svenska fackförbunden att vara delaktiga i biståndsarbetet. Sidas förfrågan väckte en hetsig debatt bland fackförbunden och många var skeptiska till att förvalta de svenska skattepengarna – av rädsla att förlora sin frihet gent­emot staten. Men i dag är samarbetet inarbetat.

Förra året beviljade Sida mer än 115 miljoner kronor till 161 olika projekt som svenska fackförbund driver via LO-TCO Biståndsnämnd. ST stödjer utvecklingsprojekt i Ukraina, Colombia och ett antal länder i Västafrika. Framför allt går stödet från de svenska förbunden till att utveckla fackliga organisationer i andra länder.

Men något håller på att hända. Politiken är på väg att förändras i grunden och en oro växer sig just nu allt starkare: många är rädda att det fackliga biståndet är hotat. Bistånds­minister Gunilla Carlsson arbetar med en ny »biståndspolitisk plattform« vars innehåll ännu är okänt, vilket inte hind­rar den från att väcka oro.

Sedan hon tillträdde som biståndsminister har hennes ord om det svenska biståndet varit näst intill skoningslösa.

Hon har etablerat begreppet »gammelbiståndet« och pratar om att Sverige har en »biståndsindustri som har somnat till«. Hon anser att Sverige »okontrollerbart har kastat ut pengar i bottenlösa hål«. Med buller och bång har hon avsatt Sidas ledning och hävdat att biståndsförvaltningen lidit av »omfattande systemfel« och brister. Hon anser att tidigare regeringar har haft en »sopa under mattan-attityd« inför biståndet, att det har saknats strategier och planer, och hon har skrivit att »varje gång« som »konsulter lyckats lura fattiga kvinnor och barn på svenska biståndsmedel« har hon fått sina farhågor bekräftade. Hon är inte heller blygsam inför att slå fast att alliansregeringen har gjort mer för biståndet på tre år än vad som gjorts de senaste 40 åren.

– Biståndsministern själv pratar så om sitt eget politikområde! Jag har aldrig hört något liknande, säger Christer Wälivaara på LO-TCO Biståndsnämnd.

Men Gunilla Carlsson själv tonar ned formuleringarna.

– Det är ingen fara. Den stora ideologiska förändringen har alliansregeringen redan genomfört, säger hon till Publikt.

Hennes politik har en tydlig riktning – och hon vill se förändring. Ledorden är transparens, kvalitetssäkring och, framför allt, resultat. Hon vill satsa på att utveckla kontakterna mellan
näringsliv och bistånd och myndig­heten Sida har fått en ny avdelning som heter just Business for development. Gunilla Carlsson har också deklarerat att hon vill ersätta »trötta, tradiga samarbetsstrategier med effektiva, smarta resultatstrategier«. Och det är väl ungefär här, i formuleringarna om att skifta fokus från samarbete mot resultat, som hon får den fackliga biståndsbranschen att rygga tillbaka och vaksamt avvakta nästa drag.

Karin Brunzell arbetar som internationell sekreterare på ST. Hon anser att skruvarna tydligt håller på att dras åt kring det fackliga biståndet. I årets budgetproposition nämns det fackliga biståndet inte alls.

– Den formuleringen togs bort redan förra året. Innan dess fanns det ett helt eget stycke i budgetproppen! Rent språkligt har det fackliga biståndet definitivt nedvärderats, och det är svårt att inte se det som en ideologisk förskjutning.

De fackliga organisationerna är på helspänn – trots att Gunilla Carlsson ingenstans har sagt att hon vill strypa verksamheten. Tvärtom, betonar hon själv:

– Jag anser att facken har en väldig potential. Jag ser dem som en stor kraft för förändring i världen!

Men det som framför allt skrämmer förbunden är hennes ensidiga betoning av regelbunden rapportering av mät­bara resultat.

Christer Wälivaara på LO-TCO Biståndsnämnd ser varningslamporna blinka.

– Vi arbetar med demokratiutveckling och attitydförändringar. De sker nästan alltid långsamt, och kan vara svåra att kvantifiera. Det är ju inte så ofta vi är med om en arabisk vår!

Karin Brunzell ser också förändringarna tydligt.

– Utvecklingen går mot korta bollar, snabba insatser och lätt redovisade resultat. Du behöver inte längre vara duktig på att driva projekt, det räcker med att du är bra på att skriva ansökningar och redovisningar. Mätningarna har fått större betydelse än resultaten! Många viktiga fackliga projekt klarar sig inte, säger hon.

Gunilla Carlsson ser ingen anledning till oro.

– Ju mer man rapporterar, desto tryggare kan man vara! Vi måste bort från det otydliga ansvaret.

Både Christer Wälivaara och Karin Brunzell vet att visionerna i de inter­nationella projekten då och då krockar med verkligheten. Båda har erfaren­heter av att pengar har redovisats på fel konto, att projekt inte har drivits som utlovat och att kulturella skillnader har gjort samarbeten över gränserna svåra. Båda har fått stoppa utbetalningar och beställa nya revisioner när pengar har hamnat fel.

– Pengar riskerar att korrumpera! Så är det, slår Christer Wälivaara fast.

Karin Brunzell menar att det är en av förklaringarna till att ST har valt att arbeta med några få, väl utvalda projekt. Förbundet kräver full insyn och transparens i varje led för att inte ta några risker.

Men det finns ytterligare en utmaning just för det fackliga biståndet. Biståndet utgår från solidaritetstanken: kolleger stöder kolleger. Men att samtidigt vara kollega, biståndsgivare och granskare kan vara svårt, berättar Christer Wälivaara.

– Det finns en risk att det uppstår en projektkärlek. »Det är klart att vi måste fortsätta, de är ju våra vänner!«, beskriver han.

För att minska den risken försöker man separera rollerna: förbunden får vara kolleger, medan den samord­nande biståndsnämnden tar på sig rollen som granskare.

– Men vår stora garant för att det går korrekt till är att hela projekt­kedjan är medlemsägd. Medlemmarna kan kräva full insyn och ställa sina ledare till svars, både här och där: »vad har ni egentligen gjort med våra pengar?« Ansvarsutkrävandet är unikt i folk­rörelsebiståndet.

Men medlemsinsynen kan ju vara väldigt begränsad om problemen är till exempel korruption eller nepotism?

– Jag anser att hela projektkedjan är en kraftfull garant för att det inte ska ske korruption. Vi kräver transparens i alla led.

Gunilla Carlsson säger att stödet ofta ska passera »åtta, nio, kanske tio lager av organisationer« innan det når mottagaren. När hon ska motivera sin poli­tik lutar hon sig ofta mot Statskontoret, som i en rapport har kritiserat styrningen av det svenska biståndet för att vara alltför rörig. För några år sedan avslöjades dessutom att högt uppsatta personer på det zambiska hälso­ministeriet hade förskingrat 50 miljoner kronor av svenskt bistånd. Den skandalen tar hon ofta upp i debatten – den blev »droppen som fick bägaren att rinna över«.

– Vi måste förtydliga ansvaret och ändra fokus i biståndet. Att fokusera mer på det faktiska resultatet är att flytta fokus till mottagaren i stället för oss som avsändare.

Egentligen, menar hon, vill hon inte alls göra förändringar som specifikt drabbar det fackliga biståndet – eller biståndet från civilsamhället, som man brukar kalla organisationer som Röda Korset, Svenska kyrkan, fackförbunden och Diakonia. Men inom organisationerna finns en utbredd rädsla för att de, som oftare arbe­tar med långsiktiga mål som demo­kratiutveckling, ska drabbas hårdare av kraven på snabba resultat.

– Vi har gått från att bli tillfrågade om att utföra stora delar av svenskt bistånd, till att bli kontrollerade, reviderade, i princip erbjudna att lämna in resultatofferter på det bistånd vi kan erbjuda. Vi älskar resultat, men hur lämnar vi en offert på en 20-årig samhällsförändring? Hur skulle vi ha lämnat en offert på kampen mot apartheid? frågar Christer Wälivaara retoriskt.

Gunilla Carlsson säger att hon lyssnar på kritiken. Det enorma intresset från landets frivilligorganisationer – de har författat brev och bett om möten – har »både förvånat och glatt« henne. Det har också gjort att arbetet med den nya biståndspolitiska plattformen har dragit ut på tiden.

– Jag har lyssnat och tar till mig av kritiken. Visst vill jag gärna ha samtal om ifall vi mäter på rätt sätt, hur utvärderingsprocessen ser ut och vilket sätt som är det bästa för att göra biståndet mer kvalitetssäkrat.

Till exempel, menar hon, ser hon nu tydligare behovet av långsiktighet. Därför har hon arbetat för att landstrategierna ska vara sjuåriga i stället för fyraåriga, som tidigare. Kanske, säger hon också, hamnade tyngdpunkten faktiskt lite fel i början av hennes reformarbete.

– Vi ställde mycket höga krav på rapportering. Det är i allt väsentligt bra, men kanske blev det för mycket. Jag kan i dag se att utvecklingen när det handlar om att sammanställa och utvärdera rapporteringen inte riktigt har hängt med.