Rörlig arbetsgivaravgift del av finska buffertfonder

FÖRDJUPNING: FINLAND2003-08-05
Det är från Finland som svenska LO har fått idén om buffertfonder. Men det finska konceptet innebär betydligt mer än en höjning av budgetöverskottet.
Av:  Ann-Charlotte Viklund

I Finland har buffertfonder införts genom ett avtal mellan arbetsgivarnas och fackens centralorganisationer och med staten som tredje part. Idén är att möta upp- och nedgångarna i ekonomin med flexibla arbetsgivaravgifter.

Buffertfonder har införts i både pensionssystemet och i arbetslöshetsförsäkringen.

De EMU-buffertar man i Finland kommit överens om motsvarar en procent av BNP eller ungefär 2 procent av lönesumman. Dessutom ingår i avtalet en möjlighet att vid stora asymmetriska chockar låna ur pensionssystemets buffertar till a-kassorna. Den totala bufferten motsvarar då 3 procent av lönesumman.

Beslutar man att låna ur pensionssystemets buffertar måste man samtidigt komma överens om hur systemets fortlevnad ska garanteras, antingen genom att sänka pensionerna eller höja avgifterna.

De finska fackliga centralorganisationerna gör i dag bedömningen att en 3–4 procentig sänkning av arbetsgivaravgifterna, som är möjlig under buffertfondsystemet, ger samma sysselsättningseffekt som en devalvering med 10 procent. Detta stöd till den finska exportindustrin är alltså möjligt inom ramen för EMU-medlemskapet.

Genom de flexibla arbetsgivaravgifterna får man i Finland också en knytning till lönebildningen: När arbetsgivaravgifterna höjs under goda år minskas risken för alltför höga löneökningar med åtföljande inflation. Och att sänka arbetsgivaravgifterna under dåliga år ger utrymme för bättre sysselsättnings- och löneutveckling. Enligt avtalet får de fackliga organisationerna, arbetsgivarna och regeringen ett delat ansvar för att hålla sysselsättningen uppe och inflationen nere.

De finska fackliga organisationerna var tidigt ute i EU-politiken och har hela tiden sett till att ha medlemmarna med sig. De gav sitt stöd till ett EU-medlemskap 1994, men då ännu inte till en anslutning till EMU.

Efter att ha lyssnat av medlemsopinionen ställde först FFC (finska LO) – senare även FTFC (tjänstemännens centralorganisation) och Akava (akademikernas centralorganisation) – tre villkor för att stödja Finlands ansökan om ett EMU-medlemskap:

  •  ingen nominell löneflexibilitet (som arbetsgivarna hoppades på);
  • sysselsättningen måste förbättras;
  • nationella EMU-buffertar ska skapas och användas för att jämna ut kommande konjunktursvängningar.

Hösten 1996 inbjöds arbetsgivarna till förhandlingar om villkoren för ett EMU-medlemskap och eventuella förändringar i avtalssystemet. Under våren 1997 hölls nya rådslag inom facken för att förbereda förhandlingarna, och i november 1997 hade parterna kommit fram till ett avtal om EMU-buffertfonder.

Så här fungerar buffertfonderna

Genom flexibla arbetsgivaravgifter varieras lönekostnaderna över en konjunkturcykel. Lönehöjningarna bromsas under de goda åren, medan sysselsättningen hålls uppe under de dåliga åren genom sänkta arbetsgivaravgifter, en sorts ”intern devalvering”. De fonder som byggs upp under de goda åren garanterar finansieringen av a-kassa och pensioner under de svaga åren. Bufferten inom pensionssystemet är 2,5 procent av lönesumman i den privata sektorn, medan den inom a-kassan kan klara en ökad arbetslöshet på 3,6 procentenheter. Dessutom innehåller avtalet möjlighet att utnyttja alla pensionsfonder (cirka 30 procent av BNP) vid allvarliga störningar.
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.