Tre röster om Mariefred

FÖRDJUPNING: FÄNGELSER2003-07-29

ABBAS:
– Det är bra stämning på Mariefred – och närgånget. Här kan man må dåligt och prata med personalen. Det är jag absolut inte van vid, och en del intagna förstår inte att det är OK att prata med plitar.

Det säger ”Abbas”, som kan jämföra med anstalterna i Kumla, Hall och Tidaholm.

Han är däremot, i likhet med de andra intagna jag talar med, kritisk till urinprovstagningen: man  tvingas klä av sig helt och lämna provet med två vårdare närvarande. Den som vägrar får besök eller permissioner indragna.

Abbas är stor och bred och ger ett självsäkert intryck. När jag frågar om han någon gång känt sig hotad här ler han och säger att jag pratar med fel person. Men visst finns de som har anledning att passa sig.

– Den som har angett någon annan får packa sina saker och dra.

Abbas läser svenska, matte, engelska och samhällskunskap i anstaltens Enterskola, som har anpassad undervisning på grundskolenivå. Han har aldrig haft ett arbete och säger att det var pengarna som lockade till brott.

– Man måste avkriminaliseras på något sätt. Men jag vet inte hur,  jag är inte där än. Jag känner inte att jag hör till samhällsgruppen.



HÅKAN:
Han är 28 år och dömd till elva års fängelse för grovt narkotikabrott. Trots sitt svenskklingande alias har han invandrarbakgrund, ett faktum som han återkommer till under samtalet. Han anser att hans utländska påbrå och utseende legat honom i fatet både vid straffmätningen och i bemötande från anstaltspersonal.

– När jag blev dömd för hot mot tjänsteman i Kumla sa inspektören att han kände sig hotad av min blick, och i papperen från Tidaholm står det om mina svarta ögon. Sådana saker skapar hat inom mig. Man blir blind och ser bara ”plitar”.

Håkan har blivit tvångsförflyttad mellan anstalter många gånger, ”åkt knall”. Men i Mariefred är det bättre.

– Här är problemen små, och vi löser dem med dialog. Våld mellan intagna och personal inträffar när personalen behandlar de intagna som djur.

Under tiden i Mariefred har Håkan läst matematik och lärt sig svarva och svetsa.

– Utbildning är enda chansen att bryta cirkeln, utan utbildning är du ingenting. Mariefred är mycket bra i den biten.


JOHAN:

– Det här är en Kalle Anka-anstalt. De daltar, vill sitta med oss och går runt i korridorerna. Vi vill vara för oss själva.

”Johan” är 24 år, men har redan hunnit sitta sammanlagt 4 år och 2 månader i olika fängelser. Detta är det sämsta, anser han. Men det finns goda sidor, som Enterskolan. Johan har diagnoserna damp och dyslexi, och fick inte ut mycket av sin tidigare skolgång. Han är uppvuxen i Gottsunda, en fattig förort till Uppsala.

– Jag har sett knivbråk och hört skottlossning sedan barnsben, säger han.

Johan sitter inne för dråpförsök efter att ha blivit angiven av en ”golbög”. Själv skulle han inte vittna ens om han såg någon råna och knivhugga en annan person på gatan, säger han. ”Det är inte mitt problem.”

Johan tycks ha en tvetydig bild av sitt brottsbelastade liv. Å ena sidan hävdar han att man föds till kriminell, och att det inte bekymrar honom. Å andra sidan säger han att han blivit avtrubbad.

– Det är svårt att tänka sig något annat än kriminalitet. Men jag är övertygad om att fängelser skulle kunna göra något gott.

– Den största svårigheten och det verkliga straffet är när man kommer ut och saknar allt. Man har ingen chans.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.