Hans arbetsplats var terroristens mål

OSLOBOMBEN2011-08-16
Espen Naumann hade just avslutat sitt arbetspass på regeringskansliet i Oslo när bomben exploderade 22 juli. Tryckvågen hann i fatt honom och med kameran i handen sprang han tillbaka genom de söndertrasade kvarter som nyss rymt hans arbetsplats.

Espen Naumann pekar på sin dataskärm.

– Det kändes som om allt trycktes ihop. Såhär: pang! Och sen kom röken.
 
Han fäller fram överkroppen och kniper ihop ögonen för att visa känslan när tryckvågen nådde hans kropp.
 
Strax efter klockan tre på eftermiddagen 22 juli var Espen Naumann på väg mot hamnen i Oslo. Han hade just gått av sitt pass som vakt på regeringskansliets säkerhetsstab.
 
– Jag tycker om att fotografera och hade tänkt ta lite bilder på stan innan jag fortsatte hem. Jag ville se sista etappen av Tour de France på tv.
 
Så blev det inte.
 
Bara 100 meter från jobbet, ungefär vid fiskeridepartementet, nåddes han av den våldsamma tryckvågen. Nästan 1 000 kilo sprängämnen detonerade och slet sönder stora delar av Oslos innerstad.
 
– Jag minns bara trycket, och brandlarmen. Men i huvudet var det alldeles tomt.
 
Fragmentariska minnen
Gatorna fylldes av larm från de trasiga fastigheterna.
 
– Det kom från överallt. Alla hus stod och tjöt!
 
Minnena som följer är fragmentariska, men bilderna i Espen Naumanns dator är märkta med klockslag. Han pekar: hur han tog sig fram genom den svarta röken, började springa över bråte och glassplitter. Han »såg knappt«, men fortsatte knäppa med kameran.
 
– Det är kanske konstigt, men jag var aldrig rädd. Jag tänkte ingenting, utan bara gjorde.
 
Bredvid en upp- och nedvänd röntgenmaskin, som används vid departementens inpasseringskontroller, låg två kolleger som han kände igen: de låg på mage, med huvudena tätt ihop. En av dem levde.
 
– Hon hade ögonen öppna, men verkade inte reagera. Då försökte jag frigöra hennes andningsvägar. Tungan var jättelångt bak i munnen. Jag tog bort tänder och sådant som var löst där inne, säger han.
 
»Människor kom inte fram«
Espen Naumann tar en paus och sitter tyst en kort stund. Han berättar hur han såg kvinnan »nästan som ett objekt«.
 
– Det var bara som en kropp som jag behövde hålla liv i.
 
Men det värsta kom sen, säger han, när han försökte kalla på hjälp. Han ropade så högt han kunde.
 
– Människor såg oss, de tittade, men kom inte fram! De kanske inte förstod, men det var så hemskt. Många sprang omkring och filmade med sina mobiler.
De böjde sig fram över skadade människor, filmade och sprang vidare utan att hjälpa dem!
 
Själv var han uppfylld av en enda tanke: att hela huset skulle rasa.
 
– Vi måste bort, för snart kommer huset, tänkte jag.
 
Till slut kom två poliser som hjälpte Espen Naumann att bära kvinnan till en ambulans.
 
När han kom hem var klockan långt efter midnatt. Han klev in i duschen och trodde att han skulle kunna somna.
 
– Men min kropp var i ett adrenalinrus. Svetten bara sprutade, pulsen gick ta-ta-ta. Jag satte mig på balkongen och kedjerökte. Sen gick jag ut och åkte tillbaka till stan.
 
Infrastrukturen fungerade
Då hade Anders Behring Breivik redan genomfört sin massaker på ön Utøya, där 69 människor miste livet.
 
– Jag fick reda på det när vi lyckats upprätta en krisstab på ett hotell. Men jag kunde inte ta in det. Det var som att höra nyheter från Indien. Jag har nog fortfarande inte kunnat ta in det, berättar Espen Naumann.
 
Redan nästa dag var krisorganisationen i full gång. Som genom ett mirakel fungerade telefonledningar, vatten, serv­rar och el i Oslo. Departementen hyrde in sig på hotell för att skapa en bas för sitt arbete. Försvaret kallades in och medan gatorna städades fylldes staden av soldater: ingen kunde bedöma risken för nya attentat.
 
Också Espen Naumann kontaktade försvaret: han bad att få prata med en psykolog om sina upplevelser.
 
– Det var en väldigt bra de­brie­fing. När jag kom ut där­ifrån märkte jag plötsligt att det regnade. Det var ett fint sommarregn, och fåglarna sjöng. Det hade jag inte haft en aning om.
 
Många arbetar hemma
Sedan dess har hela statsapparaten behövt organiseras om. Stora byggnader är utrymda. Många arbetar hemifrån, de som vill vara lediga med lön får det. Justitiedepartementet sköter sin verksamhet från polishögskolans klassrum.
 
– Staten har nog aldrig varit så effektiv som nu!
 
Också Anja Gulliksen arbetar i säkerhetsstaben. Hon är fackligt förtroendevald för organisationen Parat och berättar att många vill vara på jobbet även när de inte måste.
 
– Det är en helt ny gemenskap. En person i ledningen kan gå fram till en städare, fråga hur det är och kramas helt spontant. Det har blivit ett väldigt kramande!
 
Ett av de främsta fackliga uppdragen under krisen, säger Anja Gulliksen, har varit att försöka se hur kolleger mår. Vilka behöver gå hem och vila, vilka behöver vara på jobbet även om de inte lyckas uträtta så mycket? Vilka behöver prata med en psykolog? Alla har olika behov.
 
Fortfarande gapar många fönster i Oslo svarta. Hela trottoarer är täckta av blommor, ljus, teckningar och dikter till minne av alla offer.
 
Men statsapparaten är i full gång. Opinionen har svarat på attentatet med kärlek. På gatorna sitter klistermärken med hjärtan och texten »Ingen kan bomba oss till tystnad«.
 
– Det finns inget klimat här för att svara med hat, säger Espen Naumann.
 
Ska inte hota öppenheten
Politikerna har varit tydliga med att attentatet inte får hota landets öppenhet.
 
Anja Gulliksen nickar.
 
– Vi vill inte bygga fästningar av säkerhet. Norrmän är antagligen lite naiva. Men det är en balansgång. Det skulle inte bli så bra om vi som jobbar med säkerhetsfrågor fick bestämma på egen hand heller. Man kan inte skydda sig mot allting.
Espen Naumann och Anja Gulliksen tror inte på att försöka bygga in statsförvaltningen i säkra fästningar. FOTO: Christopher Olssøn
Espen Naumann och Anja Gulliksen tror inte på att försöka bygga in statsförvaltningen i säkra fästningar. FOTO: Christopher Olssøn

Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.

ÄMNEN:

Internationellt
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.