Pressade lärare brinner för sina studenter

FÖRDJUPNING: HÖGSKOLAN2016-04-13
Med jämna mellanrum drar en debatt i gång om att högskole­studerande blivit lata och krävande. Men det är inte dåliga studenter som är det stora arbetsmiljöproblemet, säger de medarbetare på Malmö högskola och Lunds universitet som Publikt talar med.
Av:  Tora Villanueva Gran

Då och då kommer larmen om att svenska studenter är för dåliga: de har bristande förkunskaper och är inte beredda att lägga den tid och ansträngning som krävs på studierna. Senast var det historieprofessorn Dick Harrison i Lund som drog i gång debatten. Han menar att situationen på svenska läro­säten har blivit närmast korrupt och att de under­visande lärarna i princip är rätts­lösa. Enligt Dick Harrison är ett av prob­lemen att studenterna inte bara är dåliga utan också har fått för mycket makt. Dessutom är de lättkränkta. En underkänd tenta räcker för att läraren ska bli anmäld för diskriminering, hävdar han, och anser att arbets­miljön nu har blivit ohållbar för lärarna. Men långt ifrån alla håller med honom.

Ett par mil söder om Dick Harri­sons historiska institution ligger Malmö högskola, precis vid Hjälmare­kajen. Med sina höga hus i glas ståtar högskolan som en representant för den breddade rekryteringen: här finns inga inskriptioner på latin, i stället har husen namn som Or­kanen och Niagara.

Det är en blekrosa tisdagskväll och i ent­rén till Orkanen står Aje Carlbom, lektor i socialt arbete och docent i social­antropologi. Hela dagen har han suttit vid sitt skrivbord och arbetat med ett program till en konferens om våldsbejakande extremism. Nu väntar tre timmars kvällsföreläsning i vetenskapsteori. Arbets­dagen kommer inte att vara slut förrän klockan 21.

– Den här kursen ligger på kvällstid för att vi ska nå bredare, det är ju ett av högskolans uppdrag. Många av studenterna som går den är yrkesverksamma på dagtid, förklarar han.

En våning upp väntar en handfull studenter i en för övrigt kvällstom korridor. De flesta är socionomer, kursen ingår i masterprogrammet och de ska så småningom skriva uppsats.

Aje Carlbom sätter i gång sin power­point, stolar skrapar, vattenfyllda petflaskor och kaffemuggar i papp ställs på borden. Snart är diskussionen i full gång, om skillnaden mellan social och disciplinär kunskap, och om att förvirring faktiskt kan vara en bra start för att bygga ny kunskap.

Aje Carlbom har varit verksam som undervisande lärare i drygt 20 år: först på Lunds universitet och sedan tolv år tillbaka på Malmö högskola. Han tycker inte att studenterna har blivit sämre, men han håller med om att yrket i viss mån har förändrats.

– I dag är det mer styrt och består av mer administration. Man litar inte längre på lärares professionalitet, allt ska kvalitetskontrolleras upp­ifrån.

Han upplever att situationen leder till en paradox: all tid som lärare behöver lägga på att dokumentera sitt arbete gör att det blir mindre tid kvar till undervisning och forskning – som är det som i förlängningen faktiskt skapar kvalitet. Själv »löser« han det genom att jobba mer än han får betalt för. Han för­bereder under­visning på helger och kvällar och på bussen. Han ansöker om externa forskningsanslag under semestern.

Ett annat bekymmer är de ständiga kursutvärderingarna, tycker Aje Carlbom. De diskuteras i kollegiet och är viktiga för ledningen. Åsikterna väger numera tungt, studenterna ses allt mer som »kunder«. Är de inte nöjda kan de välja ett annat lärosäte, och då förlorar högskolan pengar.

– Men utvärderingarna mäter snarare studenternas intresse för innehållet i själva kursen än betygsätter lärarens prestation, tycker Aje Carlbom.

Han märker det tydligt i sina olika kurser. De obligatoriska kurserna om metodik, som den som pågår här i kväll, får sällan särskilt bra utvärderingar. Men hans kurser i genus, etnicitet och sexualitet, som studenterna frivilligt sökt sig till, höjs ofta till skyarna.

– Kanske anpassar jag mig och väljer bort vissa moment som studenterna inte gillar för att få bra utvärderingar. Det kan vara så, säger han.

Från Malmö högskola tar det tio minuter med Öresundståget för att komma till nästa lärosäte. Det var här, på an­rika Lunds universitet, som debatten blossade upp denna gång. Rektor Torbjörn von Schantz tar emot i sitt rum i den gräddbakelselika byggnaden i Lunda­gård där rektorsämbetet håller till. I hans stora arbetsrum, med fönster i flera väderstreck, hänger pampiga porträttmålningar av historiska universitets­profiler. Samtliga avbildade är män.

– Studentgruppen är mer heterogen i dag, vilket är mycket positivt, säger Torbjörn von Schantz. Men det kräver ett utvecklingsarbete. Universitetet är i mångt och mycket fortfarande elitistiskt. Vi skulle säkert på flera håll behöva utveckla undervisningsformerna.

Men han avfärdar bestämt påståendena om att kvaliteten sänks i jakten på godkända studenter. Hur skulle det vara möjligt, frågar han, när Lunds universitet varje år utbildar 2 000 fler studenter än riksdagen har anslagit resurser för?

– Det säger sig självt att vi inte lättvindigt låter studenter som inte klarar kraven passera. Men för att få det att gå runt jobbar ofta lärarna mer än de har betalt för.

Och då, när redan tungt belastade lära­re möter mer klagomål än uppskattning, kan det leda till konflikter som den som nu dragit i gång på historiska institutionen, menar Torbjörn von Schantz.

Också Cecilia Skoug, ordförande för Lunds universitets studentkårer, suckar över bilden av lata och krävande studenter.

– Det vore ju väldigt märkligt om studenter tog studielån för att slappa sig igenom utbildningar, inte lärde sig något och som resultat av detta inte rustades för arbetsmarknaden.

Cecilia Skoug håller inte heller med om att dagens studenter är sämre förberedda än förr för att klara högre studier. Hon tror snarare det handlar om nya former av kunskap hos studenterna som inte alltid tas till vara – till exempel digital kompetens och stor förmåga att söka information. Hon tycker därför att det är lärarnas kunnande som borde förbättras.

– Vi driver frågan om att satsa mer på pedagogisk utbildning för lärare, de behöver kunna möta dagens studenter, säger hon.

Ylva Hasselberg, som är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, inledde sin akademiska karriär för drygt trettio år sedan. Hon har undersökt hur arbetsvillkoren inom universitets- och högskolevärlden påverkar forskare och hon menar att läro­sätena har haft svårt att anpassa sig till den breddade rekryteringen. När Ylva Hasselberg påbörjade sina studier gick ungefär 20 procent från varje årskull vidare till universitetet.

– I dag ligger siffran på omkring 44 procent. Rent logiskt borde det innebära en dubblering av anslagen till grundutbildningen, minst. Men så är det inte. Om man menar allvar med breddad rekrytering så måste man förstå att det kostar mycket. Kanske borde anslagen också ges med hänsyn till att en bredare rekrytering påverkar arbe­tet – svagare studenter ökar resurs­behovet, säger hon.

Ylva Hasselberg har noterat en förändring av bilden av högskola och universitet de senaste sju–åtta åren. Utbildningen ses alltmer som en fortsättning på gymnasiet och undervisningen förväntas vara mer som i skolan.

– Kravet på mer lärarledd undervisning drivs hårt av studentkårerna. Och de har också blivit duktigare på att framföra sina krav, på flera lärosäten är studenterna bättre organiserade än lärarna.

Samtidigt, säger Ylva Hasselberg, har högre utbildning kommit allt längre bort från forskningen. Visionen om den forskningsnära undervisningen, med en ständig korsbefruktning som resultat, har i princip övergetts.

Den lärare som försöker kombinera yrkets samtliga delar – med undervisning, forskning och administration – riskerar att snart bli utarbetad.

För att hantera arbetsbördan väljer många att antingen helt släppa sin egen forskning och ägna sig helhjärtat åt lärar­rollen. Eller så »köper« man sig fri från undervisningsuppdraget genom att satsa stenhårt på sin forskning och fungera som ett slags företagare inom vetenskapsbranschen.

Ylva Hasselberg nämner sig själv som ett konkret exempel.

– Jag ville göra allt och fick många stressrelaterade symtom. Nu har jag tagit tjänstledigt på egen bekostnad för att ha tid att skriva en bok.

Ylva Hasselbergs bild delas av EvaLena Moser, som är STs sektionsordförande vid Lunds universitet. Tillsammans med Helena Falk, som är utbildningskoordinator, tar hon emot i ett gammalt hus mitt i Lunds medel­tida stadskärna. Här, bland snirkliga trappor och låga snedtak, sitter universitetets fackliga organisationer samlade.

– Vi vet att arbetsbelastningen är hög på såväl lärare som administrativ personal. Många brinner verkligen för sitt ämne och studenterna. De jobbar långt mer än de får betalt för, säger EvaLena Moser.

Helena Falk har i sin yrkesroll mycket studentkontakt, eftersom en del av hennes tjänst består av att vara studie­vägledare. Hon kan se de konkreta följderna av bristande resurser ur såväl studenters som lärares perspektiv.

– Jag träffar många internationella studenter som betalar terminsavgifter för att studera hos oss. De frågar sig ofta vad de egentligen betalar för när de bara erbjuds fyra undervisningstimmar i veckan, säger hon.

Lärare och administrativ personal slår å sin sida knut på sig själva för att kunna erbjuda studenterna mer, menar Helena Falk. På olika sätt försöker man »krydda« schemat så att det ska upplevas som mer omfattande.

– Man lägger in extra handledning, en föreläsning i studieteknik och schema­lägger grupparbeten. Eller försöker få tag i någon gästföreläsare, och helst gratis förstås. För resurserna finns inte.

I föreläsningssalen i Orkanen på Malmö högskola märks det att Aje Carlbom är mån om att ha en god rela­tion till sina studenter. Det är många skratt och med självdistans använder han sig själv som exempel för att göra teorier konkreta.

Han håller inte med om att studenternas kunskaper generellt har sänkts. VG-studenten är lika duktig som för 20 år sedan – om inte än vassare, tycker han. Men spannet har blivit bredare:

– Möjligen är lägstanivån lägre. Och kanske är det så att vi i viss mån gör vad vi kan för att också de studenterna ska bli godkända. Underkända studenter leder till högar på skrivbordet som inte är inräknade i arbets­tiden, säger han.

Samtidigt har han vant sig vid att jobba många timmar extra.

– Det här är inget nio till fem-jobb. Jag jobbar i princip hela tiden. Så fungerar nog många av oss. Vi brinner för vårt ämne och vill verkligen förmedla kunskap till studenterna.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.