Ingen av de utsatta kvinnor som ST-företrädarna Björn Andersson och Anna Klintrup frågat vill bli intervjuade av Publikt. ”Tystnadskulturen är så stark att många ber oss att inte ens göra ett ärende av det som skett”, säger Anna Klintrup.
Bild: Julia Lindemalm
Ingen av de utsatta kvinnor som ST-företrädarna Björn Andersson och Anna Klintrup frågat vill bli intervjuade av Publikt. ”Tystnadskulturen är så stark att många ber oss att inte ens göra ett ärende av det som skett”, säger Anna Klintrup.

Facklig besvikelse efter vittnesmål om sexuella trakasserier

KRIMINALVÅRDEN2018-03-27
Skakande vittnesmål kom fram i Kriminalvårdens upprop #virivermurarna. Initiativtagarna har nu hopp om förändring. Men fackets erfarenhet är att trakasserier sopas under mattan. ”Problemen är desamma som tidigare”, säger Björn Andersson i STs avdelningsstyrelse.
Av:  Tora Villanueva Gran

Under en vecka i december, i kölvattnet av #metoo, samlade uppropet #virivermurarna in vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp inom Kriminalvården via en stängd Facebookgrupp. Resultatet blev ett omfattande dokument som drygt tusen medarbetare ställde sig bakom.

I uppropet delade ett hundratal personer med sig av skakande skildringar, i några fall flera berättelser från många års tjänstgöring.

De kvinnliga medarbetarna vittnar om en arbetsmiljö där kvinnor varken anses fysiskt eller psykiskt lämpade för ”det tuffa yrket”, och hur såväl kolleger som representanter för ledningen systematiskt agerar utifrån denna inställning.

De beskriver tafsande, grova kommentarer och obehagliga sexuella inviter. De berättar om vadslagning mellan manliga kolleger om vem som ska hinna först med att ligga med någon av de unga kvinnliga sommarvikarierna.

Om rankinglistor där kvinnliga kollegers utseende bedömts, försök att ta sig in på kollegers hotellrum under en konferens, sms av bilder på kön på tjänstetelefonen och kommentarer till intagna om att de ska njuta när den kvinnliga kollegan genomför visitation eftersom det ”hade kostat mycket på stan”.

Bland mycket annat.

En person sammanfattar sina erfarenheter med orden ”Det finns en manskultur innanför murarna som man kan tro att det är de intagna som står för, men ibland har de mer respekt för oss kvinnor än våra manliga kolleger”.

Problematiken kommer också fram i myndighetens arbetsmiljöundersökningar. Såväl 2014 som 2016 uppgav 28 procent av de anställda att de hade utsatts för nedsättande kommentarer eller handlingar av chefer eller kolleger.

Knappt hälften av dem hade informerat någon chef, och av dem som hade gjort det uppgav 58 procent i den senaste undersökningen att det ändå inte lett till någon åtgärd.

Björn Andersson, ledamot i STs avdelningsstyrelse inom Kriminalvården, säger att vittnesmålen i #virivermurarna tyvärr inte är något nytt för honom:

– Vi har drivit ett antal sådana här ärenden för medlemmar genom åren. Men det har alltid slutat på samma sätt: inga åtgärder mot den skyldiga. I stället har den som drabbats utsatts för mer eller mindre tydliga repressalier.

Både han och Anna Klintrup, kriminalvårdare på häktet i Malmö och även hon ledamot av STs avdelningsstyrelse, gör åtskilliga försök att få någon av de kvinnor som kommit till dem och berättat om trakasserier och övergrepp att prata med Publikt.

Men ingen vågar.

– Tystnadskulturen är så stark att många ber oss att inte ens göra ett ärende av det som skett – de har sett vad som hänt kolleger som försökt driva liknande fall. Det finns exempel på systematisk utfrysning, det har till och med inträffat att människor blivit utköpta och belagda med munkavle, medan förövaren fått jobba kvar, säger Anna Klintrup.

En kvinna som vittnat i uppropet sammanfattar sina erfarenheter på följande sätt: ”På grund av den strukturella sexismen och det institutionella kvinnohatet tvingades jag lämna ett yrke jag var duktig på, ett yrke som jag älskade och ett yrke jag var stolt över. Men de manliga kollegerna får vara kvar.”

Det var Kriminalvårdens HR-direktör Johan Modin som tog emot uppropet. Han berättar att han blev – och fortfarande är – omskakad och upprörd, men säger att han samtidigt är tacksam för att vittnesmålen samlats in. Det görs nu insatser på flera håll för att förändra kulturen inom myndig­heten, förklarar han. 

Bland annat har arbetsgivaren i såväl samtal som interna riktlinjer tydliggjort att det råder nolltolerans mot trakasserier och diskriminering. Man har också förtydligat hur anställda och chefer ska agera om något inträffar.

– När det handlar om tystnadskulturen så kommunicerar vi nu fler alternativa vägar att gå för att berätta. Om man inte litar på sin chef, chefens chef eller skyddsombudet på arbetsplatsen så kan man vända sig till HR-avdelningen på regionkontoret eller någon facklig representant. Vi är 10 000 personer inom myndigheten och varje medarbetare ska känna att det finns någon de litar på, säger Johan Modin.

Nu åker representanter från huvudkontorets HR-avdelning runt i landet och deltar på regionala chefsträffar där man håller i samtal om trakasserier och diskriminering utifrån de olika arbetsplatsernas förutsättningar och situation. Men det är ingen quick fix utan ett förändringsarbete som tar tid, betonar Johan Modin:

– Det kräver tålamod och ihärdighet. Vi har också inlett samtal och erfarenhetsutbyte med övriga myndigheter inom rättsväsendet. Vi får inte ge upp utan måste arbeta både på lång och kort sikt.

Men STs Björn Andersson känner sig frustrerad. För det är så svårt att komma framåt, tycker han. Han menar att det pågår många fall där arbetsgivaren inte tar sitt ansvar.

– Mycket som kommer fram i vittnesmålen är direkt olagligt, så det är inte reglerna det är fel på. Det handlar om en jargong och struktur som arbetsgivaren bara måste ta tag i, men jag tycker att man brister, säger han.

Björn Andersson anser inte att det är fackets roll att föra kampanjer eller upplysa om att sexuella trakasserier inte får förekomma.

– Det borde vara självklart, och det är en arbetsmiljöfråga som faller på arbetsgivaren. Vad vi som fackförbund kan göra är att fortsätta att bedriva ett ambitiöst arbete på alla fronter, så att medlemmar åtminstone fortsätter att våga komma till oss och berätta.

En av initiativtagarna till upp­ropet, Malin Isaksson, tycker sig dock se att uppropet redan har gett resultat. Till vardags arbetar hon med utbildningsutveckling som tillförordnad HR-expert på myndighetens huvudkontor. Nu märker hon och hennes kolleger en ökad efterfrågan på kurser och metoder för att diskutera värdegrundsfrågor:

– Min upplevelse är att #virivermurarna har tydliggjort att det finns ett behov också hos oss, att vi måste ta tag i det här. För att vilja utvecklas och förändras måste man se problemen, att de faktiskt finns. Frågorna har nu hamnat på bordet och jag upplever ett ökat intresse. Mycket ligger ju på chefer på olika nivåer inom organisationen, att de ser problematiken och tar tag i den.

Men Björn Andersson är inte lika optimistisk:

– Det är verkligen ingenting som har förändrats efter uppropet. Policyn om likabehandling har uppdaterats, och det har varit samtal om trakasserier. Men nu är det helt andra frågor än sexuella trakasserier som diskuteras i samverkansgrupper, och problemen är desamma som tidigare.

Vittnesmål från #virivermurarna

»Jag jobbade på en klass 1 anstalt där den vikarierande chefen både sextrakasserade mig och utövade sin makt. Vid en händelse var vi på teamdagar med övernattning. Han tyckte att vi skulle dela säng och sa att du vill ju ha mig, jag ser det i dina ögon.”

»På fredagen innan hade kontoret haft en personalfest där all kvinnlig personal kopierat sina bröst med bh. Sedan hade de haft gissningstävling. Detta var det stora samtalet på måndagen, dvs min första arbetsdag.”

»Dagligen blir vi kvinnor objektifierade av det manliga klientelet men att dessutom komma in till vaktexpeditionen och bli behandlad på samma sätt av sina manliga kollegor är något som är vardag på vår anstalt.”

»När jag kallades in på hans rum tillsammans med hans kvinnliga chefskollega för att få besked om tjänsten jag sökt fick jag veta att den inte kunde bli min. Båda två skruvade på sig när de skulle ange orsaken. Sen kom det. Jag fick veta att jag var ›flickig‹. Att jag ›pillade mig i håret ibland‹.”

»Jag skulle visitera en intagen före besök. En manlig kollega står längre upp i korridoren och ropar högt till den intagne mannen ›XX, nu får du passa på att njuta när du har en kvinna som tar på dig‹.”

»Och det som gör mig mest irriterad är när det pratas om kvinnor som ›en säkerhetsrisk just på grund av att de är tjejer för att tjejer har en tendens att inleda relationer med intagna‹.”

Detta är en nyhetsartikel. Publikts nyhetsrapportering ska vara saklig och korrekt. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, Fackförbundet ST, och utformas enligt journalistiska principer samt enligt spelreglerna för press, radio och TV.

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.