Den krokiga vägen till en plats i Sverige
STOCKHOLM – Vi avdramatiserar Främlingen! säger Mohammad Samadi och skrattar, kanske överseende. Han fick jobb på Länsstyrelsen i Stockholms län efter att ha deltagit i ett projekt för ökad etnisk mångfald på myndigheten.
Förra året fick Länsstyrelsen i Stockholms län en utmärkelse – en bronsmedalj – för sitt arbete med att systematiskt granska policydokument och liknande så att de inte blir diskrimineringsfällor. Priset delades ut av det brittiska företag som utvecklat granskningsmodellen, FEED, och på länsstyrelsen var de ansvariga förstås glada och stolta. Men sedan var det dags att gå vidare.
– Arbetet med FEED var ganska komplicerat, berättar personaldirektören Margareta Sandebo Eriksson. Jag tyckte så småningom att det behövdes något mer handfast, och vi bestämde att vi skulle ta in praktikanter. Det finns många arbetslösa akademiker med utländsk bakgrund i Stockholm, och med vårt breda verksamhetsområde har vi användning för nästan alla yrkesgrupper.
En rad aktiviteter drog igång. En styrgrupp med bred representation inrättades, likaså utsågs ”mångfaldsambassadörer” och handledare åt de blivande praktikanterna på i stort sett alla enheter. Vidare planerades för en särskilt noggrann introduktion för praktikanterna.
Man genomförde också flera utbildningar och seminarier, dels för alla anställda, dels för nyckelgrupper som chefer, handledare och mångfaldsambassadörer. Den sistnämnda gruppens uppgift var bland annat att driva på diskussioner om mångfald på arbetsplatsträffar och fikaraster.
En viktig drivkraft bakom projektet var länsstyrelsens uppdrag från regeringen att arbeta utåtriktat med mångfaldsfrågor i länet. För att kunna göra det på bästa sätt bör vår egen personal vara representativ för befolkningen, bland annat i fråga om etnisk sammansättning, resonerade man på länsstyrelsen.
Och så var (är) inte fallet. Framför allt fanns utomordentligt få anställda med utomeuropeisk bakgrund. Inriktningen blev därför att nå framför allt dessa grupper i praktikantprojektet.
En av praktikanterna var Mohammad Samadi, byggnadsingenjör från Iran. Efter praktiktiden kunde han fortsätta på ett vikariat, och fick sedermera fast anställning på länsstyrelsens bostadsenhet, där han sysslar med statliga bidrag till byggande.
Det har gått bra, tycker han, även om en del människor som ringer om sina ärenden blir förvånade när han presenterar sig. Arbetet med att skriva myndighetsbeslut uppfattar han som oproblematiskt. Han behärskar språket väl trots att han bara varit i Sverige i några år, och det finns oftast mallar att utgå ifrån. Dessutom är man alltid två om besluten, så han kan få hjälp med språket av kollegan om så behövs.
Mohammad Samadi arbetade som postbiträde medan han väntade på sitt asylbesked.
– Jag kunde inte så mycket svenska då, men jag fick jobbet ändå tack vare en mycket snäll postmästare, förklarar han. Jag var helt klar över att jag behövde ett arbete här, vilket som helst, för att få en svensk referens. Vem ringer till Iran och frågar vad jag kan?
Mohammad Samadi har lägre lön än sina kollegor. Det tycker han är rimligt.
– Invandrare måste erkänna att det tar en tid att komma ikapp sina svenska kollegor. Man är en resurs, men i början även en belastning, konstaterar han sakligt.
– Till det kommer att svenska byggnadsingenjörer har utbildning på vissa områden som inte jag har, till exempel beroende på att vi i Iran inte bygger i trä. Och vi har delvis andra standarder. Men de teoretiska delarna är i stort sett lika över världen. Och svenska standarder förändras förstås också…
Biljana Mahmuzic, som kom till Sverige från Jugoslavien för femton år sedan och har arbetat på länsstyrelsen i fyra år, tycker att Mohammad Samadi har haft tur.
– Jag är civilingenjör och har massor av kollegor som har gett upp hoppet om att få arbeta inom sitt yrke, säger hon.
Själv har hon låtit utvärdera sin utbildning hos Högskoleverket. Hennes civilingenjörsexamen från Jugoslavien sattes till 170 poäng på en skala, medan den svenska låg på 180.
– Det fanns möjlighet att komplettera. Om sedan en arbetsgivare säger att min utbildning inte är jämförbar vore det diskriminering. Det gav en bra känsla.
Hon arbetar inom området geografiskt informationssystem, GIS, men har under praktikantprojektet också varit engagerad som enhetens ”mångfaldsambassadör”. Hon har även varit aktiv i länsstyrelsens arbete att förbättra rekryteringsrutinerna så att dessa inte hindrar invandrare från att söka jobb.
– Jag säger åt dem som läser ansökningarna att hoppa över namnet och läsa det andra först. Jag kan förstå om arbetsgivarna är oroliga för svenskan, men vad säger man om andra generationens invandrare som sållas bort på grund av sitt namn?
Hon har framfört synpunkter på utformningen av platsannonserna, som rutinmässigt innehåller krav att man ska kunna uttrycka sig väl i tal och skrift.
– Det betyder egentligen ”Du ska vara svensk”, säger Biljana Mahmuzic. Och det är inte alla arbeten här som kräver att man ska skriva perfekt. Man ska inte sätta kraven för lågt, men de ska inte överdrivas heller. Jag skriver till exempel inte särskilt mycket i mitt jobb.
Bara fyra av de 20 praktikanterna fick arbete på länsstyrelsen efter praktiktiden. Två av de andra har länsstyrelsen kunnat hjälpa till andra jobb.
– Det är inga kanonsiffror, men de erfarenheter vi har fått gör det lättare på sikt att ta in människor med utländsk bakgrund, menar Margareta Sandebo Eriksson.
En orsak till att det inte blev fler är lågkonjunkturen, med minskad personalomsättning och färre nyanställda som följd. Ett annat skäl är att det i den första gruppen av praktikanter fanns människor som inte klarade av att arbeta, till exempel på grund av psykiska problem eller svag självkänsla efter ett långvarigt utanförskap. I andra omgången var rekryteringen noggrannare.
Även kulturella skillnader har i enstaka fall orsakat svårigheter. En manlig praktikant ville inte acceptera sin kvinnliga chef och kvinnliga handledare, och det krävdes många och långa diskussioner för att få honom att acceptera arbetsplatsens normer.
Projektet har också konfronterat de svenska anställda med deras eventuella känslor av olust och rädsla för det annorlunda. När en muslimsk, beslöjad ung flicka gick runt på länsstyrelsen för att intervjua personalen om deras etniska bakgrund, uppfattade många det som en provokation och vägrade svara på frågorna. ”Det kom en beslöjad dam och ställde frågor”, var en vanlig, uppbragt reaktion.
Något sådant skulle inte inträffa i dag, tror Margareta Sandebo Eriksson.
– Det har hänt mycket på arbetsplatsträffar och kafferaster. Det finns alltid människor med ”mörkersyn”, men positionerna för dem har flyttats bakåt.
– Vi har lärt oss om andra kulturer och insett att anpassningen måste gå i båda riktningarna. Man har lärt sig att möta andra sätt att vara och annorlunda inlägg med nyfikenhet. Och slöja är ju inte så märkvärdigt.
Projektet är avslutat, men arbetet går vidare, eventuellt med nya praktikanter från någon särskilt utsatt etnisk grupp eller yrkesgrupp. Ett nytt mångfaldsråd har bildats. Länsstyrelsen har också slutit avtal med Diskrimineringsombudsmannen om fortsatt arbete mot diskriminering.
Det gäller att vara startklar när konjunkturen vänder. Och, framför allt, när de stora pensionsavgångarna infaller. Då, tror Margareta Sandebo Eriksson, kommer länsstyrelsens etniska personalsammansättning att bli representativ för länet. Det handlar om en tioårsperiod.
– Då blir det konkurrens om arbetskraften!
