Kämpar vidare trots kaos

REPORTAGE: ARBETSFÖRMEDLINGEN2019-11-19
Arbetsförmedlingens anställda måste göra sitt jobb mitt i det kaos som nedskärningar och ett ändrat uppdrag lett till. Kontoret i Kristinehamn är ett av de 132 som nu stänger. I Arvika blir kontoret kvar – men frustrationen är minst lika stor där.
Av:  Börge Nilsson

Sanna Rudskog Skyman på Arbetsförmedlingen i Kristinehamn har inte sett listan förrän hon öppnar sin jobbdator på måndagsmorgonen och loggar in på intranätet.

Som vice ordförande i den lokala ST-klubben i östra Värmland har hon fruktat det definitiva beskedet – och det blir som förväntat. Kontoret i Kristinehamn stängs 10 januari 2020.

– I och med att Kristinehamn ligger mellan Karlstad och Karlskoga så hade vi det lite på känn redan innan det preliminära beskedet kom i våras. Men att både Kristine­hamn och Karlskoga skulle försvinna – det hade vi inte trott, säger hon när Publikt träffar henne dagen därpå.

Bara tre kontor i Värmland kommer att finnas kvar som bemannade enheter: Arvika, Karlstad och Torsby. Två, Filipstad och Säffle, blir "resekontor" där personal kan boka tillfälliga möten.

Tio kontor försvinner: Forshaga, Grums, Hagfors, Kil, Kristinehamn, Munkfors, Storfors, Sunne, Sysslebäck och Årjäng.

Den listan har Kristinehamns kommundirektör Martin Willén också kunnat läsa i sin länstidning den här dagen. Han är ny, gör sin tolfte dag på jobbet, men följde Arbetsförmedlingens dramatiska omstöpning lika nära på sin gamla arbetsplats, Lekebergs kommun i Örebro län.

– Vi har velat diskutera hur vi bibehåller den goda dialog vi haft med Arbetsförmedlingen, men plötsligt har det inte funnits någon att prata med på andra sidan, säger han.

I det kaos som följt på budgetnedskärningen och omstöpningen har färre arbetssökande än normalt anvisats till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. När staten saknade pengar vältrades kostnader över på kommunernas försörjningsstöd.

Många kommuner har redan ekonomiska problem. Denna dag skriver Nya Wermlands-Tidningen att kommunen ska spara 20 miljoner på äldrevården, som en del
i en generell budgetnedskärning på 6,7 procent.

Kristinehamn är visserligen ingen bruksort i kris, utan marknadsför sig stolt med hjälp av vatten och konst. Vid Vänern står en jättelik Picasso-skulptur i betong som inspirerat någon att tänka ut sloganen "Picasso valde Kristinehamn. Välkommen du också!".

Men på Arbetsförmedlingen har det varit kris, säger Sanna Rudskog Skyman när hon släpper in oss på kontoret. Utanför står en kille som väntar på att bli insläppt för en bokad tid. Innanför dörren står tre arbetsförmedlare som får improvisera för att klara bokade besök i kollegers frånvaro. Så har det varit sedan i somras, när cheferna slutade både i Kristinehamn och i kriskommunen Filipstad och deras efterträdare fick fler ansvarsområden och inte var särskilt närvarande.

Två medarbetare, Carola Larsson och Hans Brandelgård, har fått turas om att vara samordningspersoner på morgonmötena, trots att de inte har något formellt chefsmandat.

Hans Brandelgård är också ett av två huvudskyddsombud för Värmland.

– I förra veckan drog vi i bromsen och jag upplevde att jag fick bra respons. Nu ska det alltid finnas en chef med på morgon­mötena, om inte annat på Skype, säger han.

I januari fanns det sammanlagt 40 anställda här och i Filipstad. I mitten av november kommer ungefär hälften att vara kvar. Åtta har sagts upp, sju har hittat nya jobb och slutat självmant, sex har fått jobb på Arbetsförmedlingens digitala kundtjänst AF Direkt i Karlskoga.

För ett år sedan var det svårt att få plats i lunchrummet.

– Nu grabbar man tag i någon att äta med så man slipper sitta ensam, säger Sanna Rudskog Skyman i ST-klubben, som i januari får börja pendla till kontoret i Karlstad.

– Det tar tjugo minuter med tåg. Problemet är turtätheten på morgonen. Antingen kommer man för sent eller alldeles för tidigt.

Hon skulle önska att hon kunde få ett par arbetsdagar i veckan i Kristinehamn för att träffa arbetssökande, men då kommer myndigheten inte längre att ha några lokaler på orten. Förhoppningen är att kommunen ska ställa upp med lokaler.

I Arvika och Torsby, som liksom Karlstad får behålla sina kontor, fattas det folk. Förmodligen kommer alla medarbetare att få önska var de i första hand vill arbeta och sedan fördelas på de tre kontoren.

– Många mår dåligt av att inte veta var de ska vara, säger Sanna Rudskog Skyman.

I dag klarar kontoren det grundläggande – att skriva in arbetssökande och se till att de får sina pengar. Några medarbetare kan ha tid över, men när verksamheter har olika anslag finns det formella hinder mot att avlasta kolleger. Det drabbar de arbetssökande.

– Det är ett skav. Vi är samma myndighet men ändå inte. Många har sökt jobb här för att hjälpa människor, men just nu har vi inte mycket hjälp att ge.

Uppdraget att lotsa arbetssökande till jobb ska läggas ut på privata utförare som ännu inte finns. Och den digitala funktionen AF Direkt har bemannats innan de digitala verktygen funnits på plats, vilket plockat personal – men inte arbetssökande – från den övriga verksamheten.

– Det är så bakvänt. Man ser inte till att det finns privata leverantörer först och drar ned sen. Nej, nu ska vi krascha ihop totalt. Och sen ska det byggas upp något nytt, säger Sanna Rudskog Skyman.

Arvika marknadsför sig precis som Kristinehamn med hjälp av konst och vatten, även om stan inte kan stoltsera med så världsberömda namn som Pablo Picasso.

Kaxiga vill de vara ändå, de lokala marknads­förarna. 2002 bestämde de sig för att begrava Jantelagen, författaren Aksel Sandemoses påhittade lag från 1933 som säger att du inte ska tro att du är något eller att du duger något till.

Vid sjön Glafsfjordens strand ligger gravhögen där allmänheten uppmanats att lägga stenar för att begrava Jante och visa att Arvika visst duger någonting till.

Och stan finns i alla fall med på listan över orter där Arbetsförmedlingen även i fortsättningen ska ha ett bemannat kontor.

Inom synhåll från stenröset smyger sig en Tesla med norska registreringsskyltar fram mot en nedlagd tobaksfabrik som nu är kontorshotell.

Därinne finns arbetsförmedlare som mitt i kaoset ska ta ansvar för att verksamheten fungerar även i fortsättningen, medvetna om sitt värde och minst lika ilskna som kollegerna i Kristinehamn.

Inne på kontorshotellet har Erica Sund, ordförande i ST-avdelningens lokala klubb för västra Värmland, just suttit i möte med de nya regionala cheferna för verksamhetsområdet arbetsgivare, Lena Hertzberg, och verksamhetsområdet arbetssökande, Mirzal Celhasic. De för­söker reda ut hur de kan fullgöra sitt uppdrag i en tid när ingen vet något om framtiden. Några veckor senare ska Arbetsförmedlingen lämna sitt förslag på hur myndigheten ska fungera i framtiden till regeringen.

Hur man på Arbetsförmedlingen resonerar kring dessa vägval kanske kan anas i Lena Hertzbergs svar på Publikts fråga om varför de bemannade kontoren får vara kvar på orter där arbetslösheten är låg, medan de försvinner i östra och sydvästra Värmland där arbetslösheten är högre. Har det inte blivit fel där?

– Inte alls! Det är rätt! I norr och i väster och runt Karlstad är rekryteringsbehovet jättestort. Där måste vi finnas med bemannade kontor och hjälpa företagen att hitta personal, säger hon.

I Säffle, Kristinehamn och Filipstad är andelen utrikes födda som behöver ta sig in på arbetsmarknaden större. Där behöver individer rustas för att bli anställningsbara.

Mirzal Celhasic bor i Hagfors, där kontoret läggs ned. Att behålla småkontor med fyra–fem anställda går inte, säger han.

– Vi kan inte bli hur små som helst, det påverkar arbetsmiljö, grupptillhörighet, metodutveckling. Kontor med minst 15–20 medarbetare är en rimlig nivå. Det får vi i Arvika, Torsby och Karlstad.

Klubbordföranden Erica Sund är företagsrådgivare och får ofta svara på frågan "hur är det hos er?".

– Jag brukar svara att det är kaos, att våra medarbetare går på knäna, att vi inte klarar vårt uppdrag, säger hon.

Då blir det tyst. Ingen säger något.

– Jag tror inte de kan ta in hur illa det är.

När året började fanns 324 anställda på Arbetsförmedlingen i Värmland. Sedan dess har 75 sagts upp. När året slutar är målet att bemanningen ska vara 165 personer. Hur det kommer att se ut i verkligheten vet ingen i dag. Det beror på hur många som hinner sluta på eget initiativ.

I Arvika blev tre personer uppsagda i våras. Samtidigt har sju slutat frivilligt. Där de borde vara över 20 är de nu 15 och kundcentret kan bara bemannas en dag i veckan, mot tidigare tre.

Då och då rycker någon i dörren till det stängda kundcentret där vi sitter och pratar. För några veckor sedan tvingades personalen tillkalla polis för att avhysa en person som vägrade gå därifrån.

– Så fort vi går ut står det folk utanför och ifrågasätter att det inte är öppet, säger kollegan Anna Tigér som är sekreterare i den lokala ST-klubben och arbetar med ungdomar.

På hennes avdelning ska det vara 4,5 tjänster. Nu är de bara två.

En del människor som de har kontakt med reagerar med hån: Det är rätt åt dem, arbetsförmedlarna. Nu får de känna på hur det är.

– Vi får det per mejl och per telefon. Det kommer hela tiden, säger Erica Sund.

Men de är inte fullt så utsatta som häcklarna hoppas. Många av medarbetarna på Arvikakontoret har akademisk examen. Erica Sund är utbildad jurist, Anna Tigér personalvetare. Personalen är attraktiv för kommuner, statliga myndigheter och andra arbetsgivare i länet.

Länge hade Värmland vant sig vid att vara ett krislän med högre arbetslöshet än riket som helhet. Sedan några år tillbaka är siffran tvärtom lite bättre än genomsnittet, berättar Lena Hertzberg, chefen för verksamhetsområdet arbetsgivare i länet.

– För inrikes födda finns det egentligen ingen arbetslöshet, och så kommer det att se ut även när vi går in i en lågkonjunktur. Det beror på demografin. Stora pensionsavgångar gör att arbetsgivarna har väldigt svårt att rekrytera.

Paradoxalt nog är detta nu ett problem för Arbetsförmedlingen. Eftersom det är lätt att få jobb dräneras myndigheten snabbt på personal. Trycket blir stort på dem som blir kvar.

– Den flyktvågen är nog inte över än, säger klubbordförande Erica Sund.

Arbetsförmedlare går till och med på export. Västra Värmland och Norge har länge haft en delvis gemensam arbetsmarknad. När det är kris i ett av länderna pendlar man till ett annat.

Oskar Engström arbetade tidigare på kontoret i Arvika med att få ut personer med funktionsnedsättning i jobb. Han sade upp sig. I två månader har han pendlat till ett liknande jobb på norska NAV i Kongsvinger. Orsaken är kaoset i Sverige.

– Helt klart! Vi hade svårt att hjälpa de personer som behövde hjälp. Jag kände att det här vill inte jag vara med om, säger Oskar Engström när Publikt når honom på telefon.

Varken Anna Tigér eller Erica Sund vill pendla så långt. Men båda är lite avund­sjuka på en lön som ligger mer än 10 000 kronor högre än deras egen och en helhjärtat satsande myndighet. Båda har funderat på att hitta nya jobb.

– Ja, absolut! säger Erica Sund.

– Jag är med barn, så jag ligger lågt så länge. Men ser jag något som passar så, säger Anna Tigér.

Arbetsförmedlingens ledning anser att arbeten i allt högre grad ska förmedlas digi­talt. Därför rullar det en reklam­kampanj i massmedier och på kontorets bildskärmar, där en förnöjt leende långhårig man i rutig skjorta klarar allting på nätet. Men Erica Sunds och Anna Tigérs kollega Per Arnesson, som arbetat länge med att hjälpa småföretagare att rekrytera personal, tror inte att den nya digitala världen passar alla arbetsgivare.

– Många är bra på det de gör men kanske inte lika bra på rekrytering eller på att skriva en platsannons, säger han.

Arvika är både industri- och kulturort med konstmuseer och musikhögskola. Grannkommunerna Årjäng och Eda präglas av närheten till Norge. Gräns­handeln ökar år för år. Butikerna i två jättelika köpcenter har svårt att rekrytera utbildad personal och har tidigare fått Arbetsf­örmedlingens hjälp med att utbilda arbets­lösa till handelsjobb.

– Handelsutbildningen har vi fått lägga ned efter neddragningarna i M-KD-­budgeten. Vi har prioriterat industri och transport där arbetsgivarna skriker efter busschaufförer och lastbilschaufförer, säger Erica Sund.

Arbetsförmedlingen har kritiserats för att inte klara sin uppgift. Nu gör budgetnedskärningarna sitt till för att kritiken ska besannas.

Blir ni förbannade på politikerna som gett er de här förutsättningarna?

– Ja, svarar Anna Tigér.

– Där har vi nog hela känsloskalan. ­Ledsenhet, ilska och uppgivenhet. Dess­utom får vi hantera kränkningar och hot mot oss. Och människors hot om att skada sig själva, det är det också väldigt tufft att sitta med, säger Erica Sund.

 
 
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.