Sveriges karta ska ritas om

Mats Sjöstrand tar emot i rege­ringens kommittélokaler i Garnisonen i Stockholm. På nionde våningen flyttar utredningar in och ut. Längs den otroligt långa korridoren står många rum tomma i väntan på nya utredare. Andra är upptagna, men helt uppenbart av tillfälliga gäster.

Mats Sjöstrand ger ett avslappnat, uppknäppt intryck.

– Vi har gott om tid, säger han.

Men under ytan, bakom de isblå ögonen, rör sig något otåligt. Med högerhanden trummar han rastlöst mot bordets undersida. Kanske beror det på att han inte ensam kan bestämma arbetstakten i utredningen av den regionala statliga förvaltningen. Rent tidsmässigt befinner sig översynen i halvtid, slutlämning är i december 2012. Men av skäl som ska visa sig är Mats Sjöstrand tvungen att vänta med en del frågor.

Varför behövs den här över­synen?

– Vi har 21 länsstyrelser. För 20 år sedan var det väldigt tydligt vad de gjorde för någonting. I dag har man flyttat bort vissa uppgifter och lagt till andra. Man har betonat nya uppgifter. Länsstyrelserna sitter i en svår situation med ett uppdrag som är lite diffust.

Vad är problemet?

– Ett av problemen är att man saknar stabil finansiering.
60 procent av länsstyrelsernas pengar är inte vanliga anslag utan projektpengar de får via andra myndigheter, ofta med kort framförhållning och på kort tid. Länsstyrelserna är dessutom väldigt tunga på natur, miljövård och jordbruk.

Sådana uppdrag, utförda åt andra myndigheter, behöver inte vara något fel i sig, anser Mats Sjöstrand. Men förr hade länsstyrelserna mera direktkontakt med medborgarna i frågor som körkort och olika typer av tillståndsgivning. Mycket sådant har numera flyttats till andra huvudmän. Kvar finns uppdragen åt andra och mycket annat, bland annat en mängd »småuppdrag ute i kanterna«.

– Vissa begravningsfrågor, exem­pelvis. Det tunnar ut organisationen. Betänker man dess­utom att länsstyrelserna är
21 stycken, förstår man att det kan vara svårt att upprätthålla kompetens runt alla sällan­ärenden.

Så vad är din uppgift?

– Ja, det finns alltså ett väldigt behov av att man går till botten med vad som egentligen är statens regionala uppgift. Jag ska inte säga vad den är nu, det får jag återkomma till i mitt betänkande. Vi måste titta ordentligt på det för att det ska bli stabilt och bra.

Du ska lämna förslag på en ändrad länsindelning i de delar av landet där landsting går samman. Hur tänker du kring det?

– Oavsett om regionbildning blir av eller inte så är det så gott som uteslutet att mitt förslag skulle bli 21 länsstyrelser. Det blir betydligt färre.

Varför?

– Det är i dag bara polisen och länsstyrelserna själva som har en struktur med 21 indelningar. Alla andra statliga myndigheter har gått ner till en regional organisation med mellan fem och tio enheter. Det har de gjort på mycket goda grunder, för att deras verksamhet ska bli bättre. Om man ska återsamla staten och göra den regionalt stark finns en press på att minska antalet länsstyrelser.

Det talas i dina utrednings­direktiv om färre, större län och landsting. Varför behövs det egentligen?

– Ja, när vi pratar om statlig verksamhet så menar jag att det behövs för att upprätthålla kompetens och driva en rationell verksamhet. Men även för att skapa förutsättningar för likabehandling över landet. Glöm inte den frågan. Allmänheten har en mycket lägre acceptans nu jämfört med på 1970-talet för att regelverk inte blir exakt lika tillämpade.

Och varför vill vissa landsting gå samman i större regioner?

– Det finns olika motiv. Man vill gärna ta över de statliga uppgifterna kring infrastruktur och tillväxt. Då krävs större strukturer. Man vill också klara av sjukvården effektivare och så vidare.

Vilka behov är det som ligger bakom de större regionerna och länen?

– En statsvetare skulle säga att det är en europeisk trend att överföra uppgifter från staten till den regionala nivån. Dessutom har vi inte gått i takt när vi har anpassat staten. Myndigheterna har haft starka krav på sig att effektivisera sin verksamhet och det har de fått sköta själva. Förutsättningarna har varit väldigt olika. Mitt eget skatteverk hade många år på sig. Men för Försäkringskassan, däremot, gick det väldigt snabbt. Statsmakterna har krävt rationaliseringar utan att peka ut exakt hur det ska gå till. Och rationaliseringar har man fått. Nu är det dags att göra det väldigt tydligt vad som är statens uppdrag regionalt.

Hur arbetar utredningen?

– Vi går igenom alla statliga myndigheters uppdrag. Staten består av väldigt många myndigheter, men det är ungefär 20 stycken som har ett regionalt uppdrag.

Mats Sjöstrand har grupperat myndigheterna i olika kategorier. Tillsynsmyndigheterna, exempelvis Skolinspektionen, är en grupp. Myndigheterna som jobbar med planering och tillväxtfrågor, exempelvis Boverket och Trafikverket, är en annan. Gruppen som arbetar direkt genom länsstyrelserna, bland annat Jordbruksverket, är en tredje.

– Man kan plocka ihop dem i olika grupperingar för att dra någon slags slutsats. Sedan lyssnar vi noga på vad landstingen tycker om staten. Sveriges kommuner och landsting har gjort en enkät om landstingens kontakter med myndigheterna. Slutligen djupstuderar vi länsstyrelserna för att så småningom bearbeta ihop det här. Men. Vi kan inte jobba i fred eftersom vi har regionbildningsfrågan vid sidan av.

Sammanslagningen av landsting är en parallell process. Hur förhåller du dig till det?

– Regeringen har bestämt att regionerna ska växa underifrån. I mina ursprungliga direktiv stod det »Sitt still gubbe. Vänta. Händer det något så ska du föreslå residensort och namn på nya län«. Från att göra ingenting ska jag alltså skrida till verket och göra det som är mest omöjligt, nämligen bestämma nya residensorter. Men om det ska bli någon ny regionindelning från 1 januari 2015 måste landstingen ha bestämt sig senast 1 januari 2012 och kommit in med en ansökan. Annars kommer de inte att hinna till nästa val.

Det här ska ske underifrån och din utredning måste anpassa sig?

– Ja, jag brukar säga att under hela 2011 och januari 2012 är det regionpolitikerna som har taktpinnen. Om det sedan är så att några landsting går ihop, om tre landsting bildar en region och det uppfyller indelnings­lagens krav på bestående fördel, då kommer staten att låta det bli ett län.

Mats Sjöstrand verkar ändå inte känna sig allt för mycket i händerna på landstingspolitikerna. I tilläggsdirektiv förväntas han titta närmare på lokalt önskade landstingssammanläggningar i Norrland och norra Svealand, önskemål som Kammarkollegiet tidigare underkänt.

– Ansökningarna passerade inte nålsögat Kammarkollegiet, vilket inte är så svårt att förstå för den som tittat på dem. I fallet med de norrländska landstingen, till exempel, förutsätter ansökningen en gränsdragning i en bäck mellan Timrå och Sundsvall. Det är mycket egendomligt eftersom dessa två samhällen är i det närmaste sammanvuxna. Det kan man inte ha och det var en stor anledning till att ansökan föll. Den bröt mot ett normalt arbetsmarknads­område och det bör man helst inte göra.

Kommer region och län alltid att vara samma sak?

– Nej, det är inte alls så säkert. Även om det inte sker någon landstingssammanläggning så kan ändå den statliga strukturen ändras. Det är fullt möjligt att ha en statlig struktur som innefattar mer än ett landsting även om det kräver en liten författningsändring.

Innebär förändringarna att myndigheter kan åläggas att omorganisera sig enligt andra principer än de som dikterats av den egna verksamheten?

– Ja, det ska man inte alls utesluta. Om det är så att det bildas starka regioner som också är län. Och om det är så som i Västra Götaland och Skåne att regionerna tar över mycket av det som handlar om infrastrukturplanering och regional tillväxt, då blir det väldigt svårt för exempelvis Trafikverket att hålla en annan struktur eftersom det är den statliga motspelaren.

Finns det en risk att sjukvård och landsting i allt för hög grad tillåts påverka hur staten ska vara organiserad?

– Nej, jag känner faktiskt ingen sådan oro. Visst är sjuk-
vården tung, men den är lite grann på väg bort ifrån debat­tens fokus. Du menar att staten skulle bli fast i någon­ting på grund av olämpliga region­bildningar? Men olämpliga regionbildningar, exem­pelvis uppbrutna arbetsmarknadsområden, kommer inte att passera. Sådant uppfyller inte indelningslagens krav på bestående fördelar.

Många instanser drar just nu streck över kartan. Är det kul med alla kartförslag?

– Ha, ha. Någon frågade mig häromdagen om jag har kartskräck. Jag sade »ja, jag har kartskräck«.

Vad betyder det?

– Jag menar att utredningen inte ska gå in i kartritandet nu. Det blir bara fel. Om regionbildningen kommer underifrån så får kartan bli ritad där och då får man ta hänsyn till det. Det ordnar sig. Utan regionbildning löser vi upp det själva. Kartorna skapar bara en massa egendomliga diskussioner. Jag ritar inga kartor nu, men vi har kartor på väggarna!

Ska bygga en e-förvaltning

Regional statlig verksamhet är inte den enda tvärgående förvaltningsfrågan Mats Sjöstrand har på bordet. Han är även ordförande i den så kallade e-delegationen. Det är ingen utredning i egentlig mening, utan snarare en sammanslutning av generaldirektörer från IT-tunga myndigheter.

– Det handlar om att skapa en elektronisk förvaltning. Om att inte kasta bort pengar på fel saker. Regeringen har satt ett antal myndighetschefer på ett ställe så att de får lösa frågan om e-förvaltning själva.

Finns det beröringspunkter med utredningen om regional förvaltning?

– Inte så oerhört mycket egent­ligen.

IT har på två decennier seglat upp som den tredje största utgiftsposten för statliga myndigheter efter löner och lokaler. Är det rimligt?

– Utgifterna är tveklöst stora, men jag tycker inte att det är konstigt med tanke på hur mycket IT används. Att staten sedan inte är tillräckligt effektiv och att det finns mycket kvar att göra, det delar den med storbanker och andra.

Vad kan göras bättre?

– Dels är staten inte tillräckligt bra i rollen som beställare av IT-tjänster. Dels är vi inte bra på saker som går på tvären: licens­hantering, till exempel. Gemensam drift skulle man också kunna göra något åt.

Ge exempel på bra IT-projekt i staten.

– Ett är verksamt.se. Det riktar sig till den som ska starta, driva eller avveckla ett företag. Det kan behövas tillstånd hos olika myndigheter. Utgångspunkten är att personen ska göra någonting men inte vet vilken myndighet som måste kontaktas. Det fixas på verksamt, under skalet, så att säga.

Varför har just du blivit anförtrodd två tunga kommittéer om staten och framtiden?

– Jag har arbetat i staten sedan 1972 och har alltid varit intresserad av utveckling och förändringsarbete. Jag satt i Arbetsgivarverkets styrelse i många år, några år som ordförande. Då bygger man upp ett stort intresse för tvärfrågor. Dessutom har jag nästan oavbrutet suttit i utredningar sedan 1976. Jag har alltid gillat utredningar.

Hur ser du på ditt eget inflytande över statens framtid?

– Nja, det är som alltid med utredningar. Om man gör en bra analys och kommer med väl avvägda förslag som är rimligt förankrade, så kan det gå bra. Som statstjänsteman är min utgångspunkt att staten är viktig. Mitt uppdrag är alltså inte att förstöra staten.

Känner du ett behov av att förklara det?

– Ja, eftersom fokus under många år legat på sammanläggning av landsting och regionala politiker som vill ta över sysslor från staten. Då har det uppstått en slags kritisk inställning till staten regionalt. Därför finns det faktiskt ett behov av att säga att staten har ett viktigt uppdrag.