Sebastian Kirppu arbetar som artinventerare på länsstyrelsen, men när Publikt följer med honom på jakt efter rödlistade arter har han tagit ut semester. Nu utreder arbetsgivaren om hans intresse är en otillåten bisyssla.
Bild: Berit Djuse
Sebastian Kirppu arbetar som artinventerare på länsstyrelsen, men när Publikt följer med honom på jakt efter rödlistade arter har han tagit ut semester. Nu utreder arbetsgivaren om hans intresse är en otillåten bisyssla.

Arbetsgivaren ifrågasätter hans engagemang

FÖRDJUPNING: BISYSSLOR2016-05-04
Den som jobbar statligt får inte göra vad som helst på sin fritid. Men trots flera tillsägelser från arbetsgivaren vill Sebastian Kirppu inte sluta engagera sig mot avverkningar av skyddsvärd skog. Han säger att det skulle vara som att sluta vara människa.

När Sebastian Kirppu sätter ned sin gummi­stövel blir vitt till grönt. För snön som täcker skogen utanför Stöllet i norra Värmland, precis i närheten av gränsen till Dalarna, har just lagt sig. Bara några timmar har gått sedan marken var intensivt mossgrön. Vant och snabbt tar han sig fram – över ljungtuvor, under grangrenar. Det blir som en grön svans på marken bakom honom när han kliver runt. Då och då kommer utropen, rösten blir ljus och nästan fnittrig:

– Skynda dig, kolla! Det här är så otroligt snyggt!

Och han pekar: brunpudrad nållav, hänglavar, de karaktäristiska horisontella märkena från den tretåiga hackspetten som har gjort hål för att komma åt saven i de gamla granstammarna. Han visar de tjäderbetade tallarna med sina kala grenar i kronan, gammelgranslav och den minimala gammelgransskålen som är en så liten svamp att pekfingernageln lätt skymmer den när han ska visa.

Han ler förtjust när han reser sig upp med luppen i hand.

– Rödlistat, nästan alltihop! Nu ser du, det är så här jag håller på.

Men det är inte alla som tycker om att Sebastian Kirppu »håller på«.

Han är faktiskt huvudperson i de mejl som har skickats mellan myndigheter i området med ämnes­raden »Frågeställning ang tjänstemans agerande i Värmland«.

Och Sebastian Kirppu har fått först en, och sedan ytterligare en, skriftlig tillsägelse från sin arbetsgivare, Länsstyrelsen i Dalarnas län. Nu har chefen bett honom om en fullständig lista på vad det egentligen är han håller på med – när han inte är på jobbet.

– Det är helt otroligt! säger han själv. De säger att jag är anställd på länsstyrelsen i första hand. Men nej, säger jag. Jag är människa i första hand! Jag har betalt för åtta timmar om dygnet, de andra sexton timmarna tänker jag faktiskt fortsätta vara Sebastian Kirppu.

Men listan har han lämnat in till chefen. Den är lång, består av tätskriven text i många stycken.

Sebastian Kirppu, artinventerare vid Länsstyrel­sen i Dalarnas län, jobbar med att kartlägga arter av växter och djur, och under sommaren är han natur­guide på Fulufjället. Det gör han alltså på sin arbetstid – men hans fritid är minst lika intensiv. Då håller han också i naturguidningar, har kurser i artkunskap och ekosystem för högskolestudenter, skogsbolag och ideella föreningar – och han skriver debattartiklar. 2011 blev han utsedd till årets miljöhjälte av Världsnaturfonden. Tre år senare blev han lyssnarnas val av sommarpratare i radions P1. Han har varit med i Naturmorgon i Sveriges Radio och Mitt i naturen i SVT. Och, framför allt, så gör han egna skogsinventeringar.

– Skogsbolagen uppskattar inte att bli grans­ka­de. De vill ju bara få stopp på mig! Men de avverk­nings­anmäler skogar med höga naturvärden och bryter mot sina egna löften. Jag kan inte bara tyst se på när det sker.

Det pågår en maktkamp i skogen. Sverige är ett av världens skogrikaste länder i förhållande till folkmängden. Här finns enligt Skogsstyrelsen ungefär 23 miljoner hektar skog, eller 3,5 fotbollsplaner per person. Skogen ger virke, pappersmassa och värme – eller, för att prata ekonomi, omkring 3 procent av hela landets BNP. Så det finns fler än Sebastian Kirppu som är intresserade av vad som händer med träden.

Just i den här vitpudrade skogen syns kampen i form av randiga plastsnitslar som vajar från grenarna i olika färger. Blågula färger från skogsbolaget, som i det här fallet är Mellanskog, och vitblåröda från Skogsstyrelsen. Och mellan snitslarna går Sebastian Kirppu med kikare, lupp och en tummad karta som han har skrivit ut från Skogsstyrelsens hemsida. I dag har han tagit ut semester – de här inspektionerna av Skogsstyrelsens ärenden gör han som ideell skogsvän, inte som statlig tjänsteman. Han fnyser när han pekar på de streckade linjerna på kartan.

– De här inringade områdena tänker de skydda vid en avverkning. Det ser ju snällt ut. Men den som granskar kartan ser att det är ju myrarna, där finns inget att avverka! Skogens ekosystem finns inte i en myr.

Semester eller inte – Sebastian Kirppu har fått arbetsgivarens ögon på sig. För en statligt anställd får inte göra vad som helst på sin fritid. Lagen om offentlig anställning sätter gränser också för den lediga tiden.

Det första brevet från personalenheten damp ned hos Sebastian Kirppu efter att han skrivit en rapport för Naturskyddsföreningen i Rättvik om Ore skogsrike. Enligt arbetsgivaren uttalas slutsatser i rapporten som strider mot myndighetens, och det föreligger därmed en risk för förtroendeskada. Den andra tillsägelsen kom när han omnämnts i en ledare i Expressen, som fått rubriken »Fatal inkompetens på Skogsstyrelsen«. Där berättar han hur han upptäckt rödlistade arter i ett område som Skogsstyrelsen godkänt för avverkning. Men journalisten hade lovat Sebastian Kirppu att inte skriva ut hans arbetsplats, utan låta honom uttala sig som privatperson. Så journalisten fick be länsstyrelsen om ursäkt och förklara att han hade brutit sitt löfte.

– Men var hamnar vi om alla statstjänstemän ska sluta vara människor? Det samhället vill vi inte ha, tycker Sebastian Kirppu.

Vad som är otillåtet är inte alltid uppenbart. Enligt lagen behöver en bisyssla inte ge pengar för att anses problematisk. Den får inte hindra arbetet, innebära en konkurrens, riskera att försätta den anställde i en jävsituation eller skada förtroendet för arbetsplatsen eller den anställde.

Och Sebastian Kirppus arbetsgivare anser alltså att han – eventuellt – riskerar att skada förtroendet för länsstyrelsen.

– Hur kommer de fram till det? Vem kan mäta den risken, och på vilket sätt? Om alla tycker att det är jättelöjligt att jag har långt hår, riskerar jag att skada förtroendet då? För mig själv kanske? Det finns väl i alla fall en risk för det? frågar Sebastian Kirppu retoriskt.

– Det blir en jäkla massa tyckanden.

Fortfarande, säger han, har ingen lyckats förklara för honom vad problemet är. Han fattar nämligen inga beslut i sitt jobb på länsstyrelsen.

– Jag samlar fakta. Jag är en vanlig knegare, längst ned på lönelistan. Det enda jag gör är att dokumentera. Sedan får andra göra vad de vill med den informationen. Fakta handlar inte om tyckanden, så ingen behöver gilla mig bara för att jag pekar ut arter.

Hans chef, naturvårdsdirektör Björn Forsberg, vill inte kommentera Sebastian Kirppus engage­mang. Inte heller vill han säga något om hur länsstyrelsen allmänt ser på förtroendeskadliga bisysslor.

– Personalfrågor pratar jag inte om. Och eftersom varje prövning är unik kan jag inte föra några generella resonemang heller, säger han.

Listan på Sebastian Kirppus engagemang ligger i Björn Forsbergs inbox. Vad som ska hända härnäst ska de »fundera över«. Under tiden vill inte heller ST uttala sig, utan väntar på att arbetsgivaren ska fundera färdigt och lämna en motivering.

Och tills vidare fortsätter Sebastian Kirppu sitt hemmajobb. Han börjar ofta vid datorn. Den som vill avverka skog i Sverige behöver nämligen anmäla det till Skogsstyrelsen, minst sex veckor före avverkningsstart. Det är den tidsluckan som myndigheten har på sig för att inventera skogen och därefter ge klartecken – eller stoppa det hela, på grund av särskilda skyddsvärden. Men enligt Sebastian Kirppu hinner Skogsstyrelsen bara inventera några få procent av alla avverkningsanmälningar.

Och där kliver han själv in. På Skogsstyrelsens hemsida scrollar han regelbundet igenom listan över avverkningsplanerade skogar. Särskilt noterar han anmälningar från de skogsbolag som är miljöcertifierade och alltså har egna löften att leva upp till. Sedan går han till hitta.se och drar sig över områdena med hjälp av satellitbilderna.

– Redan där kan man ju bli lyrisk!

Gammelskogarna får honom att zooma in. Skogarna med sin karaktäristiska mörka färg, trädkronor i olika storlekar och oregelbundenheter i växtlighet och mättnad.

– Till dem åker jag ut! Det är något helt annat än unga skogar, som är stamtäta och jämna som salsgolv i jämförelse.

Utrustad med kniv, kikare, lupp och kamera kartlägger han området: åldersbestämmer träden, räknar död ved och högstubbar, samlar information om rödlistade arter. Hittar han sådana anmäler han det till Skogsstyrelsen och hoppas få till ett avverkningsstopp.

Enligt honom själv har hans kartläggningar stoppat avverkning av tusentals, kanske tiotusentals, hektar naturskog. Han ser stolt ut.

– Det är alltså skogar som inte hade funnits kvar annars.

Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen är ju olika myndigheter, resonerar han, så rollerna är åtskilda.

– Dessutom är det ju bara fakta jag presenterar, dokumentation av skyddsvärda arter. Om någon tycker att arterna är en åsikt kan de ju förklara hur man kan komma fram till en annan åsikt!

Är skyddsvärdet så stort att området har potential att klassas som naturreservat hamnar ärendet i stället på länsstyrelsens bord. Men där sätter Sebastian Kirppu själv en gräns.

– Jag skulle aldrig lämna in en reservatsanmälan till min länsstyrelse efter en inventering som jag själv har gjort. Då skulle jag vara för inblandad, en reservatsanmälan är ju ett förslag till beslut.

Trots de upprepade varningarna tycker inte Sebastian Kirppu att det är något alternativ att sluta med sina engagemang.

– Vi har naturskogar som måste skyddas och myndigheter som inte ser till att det görs. Antingen gör jag det här jobbet, eller så skövlas skogen. Det valet är lätt för mig.

Så säger han. Men sanningen är att det ändå inte är helt lätt. För arbetsgivarens ifrågasättanden pressar Sebastian Kirppu. Han är frustrerad över att statliga tjänstemän, som han ser det, är rädda för konflikter med skogsbolagen.

– Vi har medarbetare som går i fleecetröjor med skogsbolagsloggor på. Ingen säger att det är problematiskt. Och vi har jägare som arbetar med rovdjursfrågor, det anses också okej. Men den som värnar om naturen blir misstänkliggjord och ses som en bakåtsträvare och bromskloss.

Han beskriver känslan av ett tryck på axlarna när han går i korridorerna på jobbet, särskilt när han går förbi chefernas rum. Ibland »måste han bara få ut« allting – och det får han med trummorna, säger han.

Det svarta, glänsande trumsetet står på övervåningen hemma i huset. Ibland spelar han själv, ibland med sin bror och kompisar.

– Jag låter benen och händerna bara röra sig. Den där ljudmattan är skön, den stör alla tankar.

I huset mitt i skogen är det inget annat än just tankarna som störs.

– Då får våndan vila, och jag får ny energi, ler han.

Eller så går Sebastian Kirppu till skogen, som nu. Han kliver vidare över tuvorna, under gammel­tallarna utanför Stöllet. Han stannar och stryker fingret över ett litet granskott som spretar bredvid stöveln.

– Här är någon som är på väg. Det är nästa generation som kommer fram!

Och han tänker högt: eftersom det nu ligger snö här kommer det att dröja ett tag innan bolaget vill in med sina skogsmaskiner. Det kan finnas tid till en ansökan om naturreservat. »Området är ju klockrent«, säger han, och jävsfrågan är oproblematisk eftersom han nu har tagit sig över länsgränsen. Den här skogen hör till Värmland, medan hans egen anställning är i Dalarna.

Att sluta med sitt engagemang är inget alternativ, tycker Sebastian Kirppu. Han gör en liknelse, leker med tanken att en polis blir vittne till en misshandel på sin fritid.

– Ska vi säga att »Hallå stopp där snuten, du får inte ingripa för det där är ju ditt jobb! Nu har du ju ingen uniform på dig!«

I Sebastian Kirppus ögon handlar det här om samma sak: att ta ansvar. Även om det råkar vara naturen och inte en människa som misshandlas. Och han tänker fortsätta att göra det han kan – för skogens skull. Han säger att länsstyrelsen inte kan äga honom.

– Om någon väcker mig mitt i natten och frågar »Vem är du?« förväntas jag svara »Jag jobbar på länsstyrelsen!« Men så fungerar inte jag. Jag tänker fortsätta svara »Hej, jag är Sebastian Kirppu«.

RELATERADE ARTIKLAR

Inlagt av Gun Gabrielsson (ej verifierad) lör, 05/07/2016 - 11:13
I vår nya sköna ny liberala värld styr företagen. Tag ställning för naturen. Vi är helt beroende av våra ekosystem för vår överlevnad men de flesta företag i vår värld skulle vi leva mycket bättre utan.
Inlagt av Peter Bylund (ej verifierad) lör, 05/07/2016 - 13:51
All heder till Sebastian Kirppu, exemplet visar tydligt att dagens lagstiftning måste ses över! Att lokala facket väntar på vad AG tar sig till kan jag förstå, men var står ST centralt?
Inlagt av Elly Nilsson (ej verifierad) sön, 05/08/2016 - 01:22
Fint och BRA engagemang skulle finnas fler av den sortens Människor. som engagerar sig för vår natur.
Jag är Kokerska får jag då inte laga mat på min lediga tid ?
Inlagt av Marlene Lidén (ej verifierad) sön, 05/08/2016 - 15:10
Ett område med nog med arter för att motivera skydd omfattas redan av skogsvårdslagen, inventeraden hjälper markägaren att få bästa information om vad som finns i skogen. Det bolag jag jobbar på är mycket tacksamt för Sebastian och andras hjälp!
Inlagt av Anders Gustafsson (ej verifierad) mån, 05/09/2016 - 07:13
Hej Sebastian.
Fint att läsa om ditt engagemang i sanningens tecken.
Trist att än en gång se arbetsköpare som slutat vara människa och blivit maktfullkomliga.
/-Anders Gustafsson
Inlagt av Carin Olofson (ej verifierad) tis, 05/10/2016 - 05:29
Vilken hjälte! Här har vi en man med civilkurage som borde belönas! Inte hotas av sin arbetsgivare... OSS!
Inlagt av Birgitta Sundin (ej verifierad) ons, 05/11/2016 - 08:36
Skogsstyrelsen borde avlöna Sebastian för det oerhört viktiga arbete som han utför oavlönad på sin fritid!
Inlagt av Anders Holm (ej verifierad) ons, 05/18/2016 - 12:07
Sebastian, du är äkta hjälte.
Att arbetsgivaren menar att Sebastian gör detta som bisyssla är märkligt - han får ju inga pengar. Borde det inte räknas som fritidsyssla snarare?
Inlagt av Sebastian Kirppu (ej verifierad) lör, 05/28/2016 - 16:38
Tack alla ni för värmande ord i kommentarsfältet.

mvh, Sebastian
Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas offentligt.
Genom att trycka på "Skicka" godkänner jag att mitt inlägg kan publiceras på webben och i papperstidningen. Redaktionen förbehåller sig rätten att granska och redigera kommentarer på samma sätt som insändare. Publicering sker först sedan inlägget granskats. Detta sker normalt under kontorstid. Publikt publicerar inte inlägg som innehåller personangrepp. Inte heller publiceras inlägg som handlar om något annat än ämnet för artikeln.